Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 3 mars 2013

Barn till missbrukare

Ja det är oftast de vuxna som får hjälp medan man lämnar barnen därhän. Här är igen ett exempel på det. En tjej som varit i den situationen hennes pappa tog livet av sig då hon var 9 och hon fick ingen hjälp eller något stöd. Nu har hon startat Gläntan och hon vill ut i skolor och berätta. 
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5454905
28-åriga Molly Marmander, född Eriksson, från Marks kommun, växte upp med en pappa som var alkoholmissbrukare. Hon var nio år när hennes pappa efter många års kamp mot missbruket tog livet av sig.
– När vi gick och lade oss så hörde vi att de fortfarande bråkade och han hade tagit fram, vi hade en bultpistol som vi slaktade djuren med, och han provsköt den om det var två eller tre gånger i vårt köksbord. Och sen sa han till mamma att ni får åka härifrån eller så får ni se på när jag tar livet av mig, och då väckte mamma oss och vi klädde på oss.
Öppenhet viktig
– Jag vet att jag sprang upp och hämtade en torkad blomma till pappa som jag gav honom, och så gav jag honom en kram. Jag vet att vi pratade om det, jag frågade mamma "är pappa död nu?" och då sa hon "ja, det är han nog". Så hon visste att pappa skulle ta livet av sig och det var inget att hymla med utan hon var väldigt öppen mot oss barn. Vilket jag är väldigt tacksam för, för hade ingen sagt vad som höll på att hända så hade det nog varit mycket svårare att bearbeta
 
Nu vill hon som sagt berätta i skolorna för att tala om att dessa barn inte är ensamma. Att det finns någon att prata med. Att det finns hjälp att det inte är deras fel. Men när hon ringer runt skolorna är intresset svagt.
– När det har blivit fråga om att vi skulle få komma ut i klasserna och prata och sådär så har det funnits en tveksamhet till det för att man är rädd för att riva upp en massa känslor. Men vi vill ju säga att vi finns och vi hjälper ju till i sådana fall om det blir många som behöver stöd. Man hjälper ju de här barnen genom att de blir medvetna om sin situation och förstå att det kanske inte är okej att ha det så här och inse att de själva behöver stöd. Det är ju bra om de upptäcker det tidigt.
Det var till och med en skola som sa att vi har inte de här problemen på vår skola, och jag blev helt tyst. Jag blev jättepaff
 
Ja det är klart struts metoden funkar för en del. Ser man det inte så finns det inte.
 
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)