Inte min sak att veta...

Får ju rätt mycket länkar till artiklar, beslut dommar och andra som skriver.
En blogg Det handlar om hur man omhändertar ett autistiskt barn.

Nu har det kommit till min vetskap IGEN där soc lyfter barn som mina ut ur hemmet, familjehemsplaceras fast bup med sin gedigna kunskap skriker neeeeeeeej.

Hur soc handläggarna vägrar lyssna.

Men soc vill inte lyssna. Bjuder inte ens in expertisen för samtal. De kör sitt egna race. De har sin bestämda uppfattning. Så här är det. Punkt.

En mamma berättade för mig vad soc sagt till henne innan man tog hennes son ifrån den plats som var den bästa av världar för honom.

” Det är inte min sak att veta något om autism”

Låt det sjunka in.

En personal på en sådan post, med den befattningen, som skall ödelägga en hel familj därför att kunskapen inte finns, säger så här.

Det gick flera veckor innan pojken fick komma hem till sin mamma igen. Söndertrasad och mist tron på allt vad vuxna heter.

Jag är tyvärr inte förvånad.
Även i Fagersta fortsätter de att bekräfta sin tes. I förra instansen tilläts inte vittnen som backade familjen att höras. Läkare som vittnade om diagnoser som nu föräldrarna påstås drivit fram genom vanvård fick inte komma till tals. Däremot hade soc med egna vittnen, egna läkare som sa motsatsen. Den äldsta pojken själv fick heller inte höras trots att han önskat och begärt det.
Nu har familjen överklagat och nu hävdar rätten att de inte behöver höra vittnena eftersom de fick allt underlag i förra rättegången. Men då hördes de ju inte alls.
ni kan läsa mer om det på RosenRasande Inför rättegången har de även fråntagit barnen både mobiler och datorer så att de inte skall kunna kommunisera med varandra eller föräldrarna.

Ännu en pappa frikäns ifrån anklagelser om övergrepp baserade på bara en version http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=5548089

Igår fick vi ett mysigt telefonsamtal. Normalt och ändå inte. Längtar så....

Konsekvenser av lagar utan sanktioner

Då man har lagar som inte är kopplade till konsekvenser blir det fel.  anne Skåner skriver om ett ärende: http://anneskaner.wordpress.com/2013/05/30/fagersta-kommun-fortsatter-med-overgrepp-och-myndighetsmissbruk/
Sedan 1 januari stärktes det faktum att barn skall höras ändå:

Barnens advokat Marie Fredborg har redan meddelat sina ”unga klienter” att de får ha uppfattningar men att hon inte är skyldig att föra fram deras talan. Tidigare när hon varit i förvaltningsrätten för barnen har hon suttit tillsammans med Socialförvaltningens representanter och deras advokat. Alltså tvärtemot vad god advokatsed kräver.  

Förvaltningsrätten har också nekat barnens familj att kalla ”vittnen” som kan styrka deras positiva sidor, liksom hindrat Y från att kalla de personer han vill ha med och som han anser viktiga. Samma Förvaltningsrätt i Uppsala har nekat Y att delta eftersom man inte anser att han tillför något o dessutom har ett ombud. De två yngre syskonen har inför förhandlingarna i Förvaltningsdomstolen blivit avtvingade sina mobiltelefoner på Socialtjänsten i Fagerstas begäran. De får heller inte använda datorer för att ha kontakt med familjen och sin äldre bror.  

Fagersta Kommuns inlaga till Förvaltningsrätten är den samma som man använt tidigare, det har inte gjorts någon ny utredning kring barnens situation, därtill finns uppenbara lögner och sakfel i kommunens inlaga. Man har bl.a lagt ord i barnens mun som de aldrig sagt o hänvisar till att barnen inte ”minns vad de skulle ha sagt”. Att samtliga tre barn framfört önska att få komma hem står däremot inget om. Vidare smutskastar man den biologiska familjen och undviker systematiskt att ta upp förteelser eller saker som talar för barnen och familjens sak. När barnen vill uttala sig anser socialförvaltningen att barnen inte är objektiva. 

Älsta sonen Y har nekats av Fagersta Kommun att gå i skolan i två månader med motivationen att han inte behöver det eftersom han bytt familjehem. Samtidigt skriver samma kommun att Y bor kvar i det familjehem han flydde ifrån.
Fagersta Kommun har dock sagt att man inte är skyldig att följa socialstyrelsens riktlinjer utan att den Kommunala självbestämmanderätten går före.
Att som Fagersta nu gjort hindrat Y från att gå i skolan innebär att man medvetet brutit mot skollagen, men också de riktlinjer som socialstyrelsen gett ut om att omhändertagna barn skall ha samma rätt till skola som andra barn.

 Och sedan påstår man att barn i Sverige kommer till tals och har det rätt bra...

Man borde stå utanför rättsalen med alla vittnena men även med barnen och tränga sig in och tala om att rättegången är en fars eftersom alla dessa vittnen som backar familjen nekas komma till tals.
Tala om att barnen är där därför att deras advokat vägrar att lyssna eller föra deras talan. Att de vill höras.
Om man har med press borde rätten lyssna skulle gissa att rätten skulle ha svårt att neka dem och göra det enda raka lyssna på alla sidor,

Ny undersökning i Mark

Då har man gjort en ny undersökning i Mark. På socialkontoret.
http://www.bt.se/nyheter/mark/anstallda-kritiska-mot-socialtjansten(3791800).gm

Bakgrunden är planerna på att eventuellt dela upp socialnämndens verksamhet, där äldreomsorgen står på egna ben.

Men utredningen har i mångt och mycket handlat om efterdyningarna av den så kallade socialskandalen 2010, som gått hårt åt organisationen och de anställda.

Medan brukare som äldre och funktionshindrade ger förvaltningen ett gott betyg är den egna bilden delvis mörk.

Dåligt ledarskap, dåligt med resurser, hög arbetsbelastning, politiker som tassar in på tjänstemännens områden, bristande information och otydliga mål återkommer i utredningen.

Utredningen visar att politiker och tjänstemän har olika uppfattningar om hur väl arbetet fungerar - enligt politikerna bra, betydligt sämre enligt tjänstemännen.

Framförallt efterlyses en väg för att återskapa förtroendet för verksamheten, så väl internt, mellan politiker och personal som utåt.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5547243

Svante Hjertén påpekar under presentationen att turbulensen inom socialförvaltningen i Mark började redan innan socialskandalen 2010 då turerna kring två familjehemsplacerade barn uppmärksammades i Uppdrag granskning. Men socialskandalen har skadat självbilden inom socialförvaltningen, dessutom har det funnits en förtroendebrist mellan politiker i socialnämnden och den tidigare ledningen inom socialförvaltningen.

– Det ska man nog ta på allvar och framförallt så har ju den där förtroendebristen mellan parterna här påverkat allmänuppfattningen, alltså längre ner i organisationen finns det ju utslag av den förtroendebristen, säger Svante Hjertén.
 

Efternamnet är bekant hoppas inte att han är släkt med den tidigare ordförande i utskottet.

Min reaktion på inslagen är att det är inte är konstigt att politikerna lägger sig i om det varit  som det varit och de är ytterst ansvariga. Det gäller att göra rätt. Jag vet att det fortfarande kommer inte bevis för motsatsen. Själv fick jag ett mail för snart 4 veckor sedan med ett påstående/löfte som inte stämmer eller har verkställts. Mina mail med frågan om varför har än så länge lämnats obesvarade. Det gäller ju att bevisa att man rättat till och gör rätt innan man kräver fria händer och förtroende.
Det är klart att man får leva med efterdyningarna när man itne är särskilt intresserad av att rätta till. Allt verkar bara sopas under mattan och så skall man gå vidare som om inget hänt.

Mardrömmen

Fick en länk till ett radio program.
Mardrömmen: Dottern anklagade honom för våldtäkt           
 http://play.radio1.se/catchup/8182
Han döms för våldtäckt trots att man konstaterar att flickan aldrig haft samlag. Han döms trots att hennes pojkvän vittnar mot henne. Han döms för påståenden som går att bevisa motsatsen men de vägrar att kolla up fakta.
Han döms för saker som ska ha skett på tider då det varit praktiskt omöjligt eftersom han bevisligen varit på annat ställe.
Efter mycket om och men har han frikänts i högsta instans.

Han liksom jag har anmält till instans efter instans som inte bryr sig.
Han liksom jag har trott att rättvisan skall segra till slut.
Han liksom jag har trott att man inte kan dömas utan att vara skyldig.
Han liksom jag har trott att misstag måste rättas till och felaktigheter kompenseras.
Han liksom jag har stött på fel efter fel och trosts att många reagerar så är det ingen som gör något. Nu orkar han inte ens kräva skadestånd.
Han liksom jag förvånas över att rättsystemet är så rättsosäkert.
Han liksom jag har tappat tron på hela systemet.

Början till ett ba slut

Har varit /är ur slag. Känns som man stångar sig blodig utan att något händer. Jag är trött och orkar snart inte kämpa längre. Undrar vart det tar oss. Inte verkar det hjälpa hur mycket man än abvslöjar.

Något possitivt iallfall.
Fick ett SMS att Hadille, tösen som skulle utvisas till Frankrike, sedan Algeriet för att komma närmare mamma nu har fått uppehållstillstånd 2 år. Hon är alltså skyddad två år framåt iallfall. Under tiden skall de jobba med kontakten med mamman.

Det står även i press nu idag.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16849929.ab

Den tvååriga flickan Haddile får uppehållstillstånd - i två år meddelar Migrationsverket.

– Så långt är jag glad, nu har vi något att jobba runt, säger Haddiles fostermamma Malén Liewehr.

 Målet med uppehållstillståndet är enligt Migrationsverket att Haddile ska kunna återförenas med sina biologiska föräldrar och att hennes fosterfamilj ska kunna stötta henne under tiden.

Väckte känslor

Haddiles fostermamma Malén Liewehr gläds över att få ett besked.

– Det är i alla fall bättre att veta något, säger hon.

http://www.expressen.se/kvp/haddile-far-uppehallstillstand/

Migrationsverket skriver i pressmeddelandet att "det är viktigt att Haddile ges möjlighet att lära känna sina föräldrar, något som både Socialförvaltningen i Lund och familjehemsföräldrarna arbetar för".

Carl-Olof Lindberg, flickans offentliga biträde, tycker att beslutet är bra.

– Det var detta jag hade räknat med rent krasst, men hon kunde ha fått permanent uppehållstillstånd, säger han till TT.

Han tror inte på en återförening mellan Haddile och hennes biologiska föräldrar.

– Den möjligheten finns inte, enligt min uppfattning. Det har gått för lång tid och hon har aldrig träffat dem, säger Lindberg.

Då återstår att söka förlängt uppehållstillstånd efter två år eller permanent uppehållstillstånd, säger han.

Samtidigt uttrycker han förståelse för Migrationsverkets beslut som ger en öppning för att det ska gå att tillvarata barnets och dess biologiska föräldrars rätt att leva tillsammans.

"Klokt beslut"

Att inte utvisa en tvåårig flicka till ovissa omständigheter är ett klokt beslut, säger psykolog Åsa Landberg.

– Det är fruktansvärt otäckt att bli utvisad om man inte kan språket och inte känner någon. Därför är det bra att Migrationsverket har tagit ett barnperspektiv och tagit hänsyn till vad socialförvaltningen skrivit om vad Haddile kan behöva, säger hon till TT.

Migrationsverkets nya beslut har dröjt nästan ett år sedan det förra som avslog ansökan om uppehållstillstånd för Haddile.

– Långa processer är aldrig bra för barn. Omgivningen påverkas och då gör även barnet det, oavsett om det förstår vad som händer, säger Åsa Landberg.

TT: Hur viktigt är det för Haddile att lära känna sina biologiska föräldrar?

– Alla barn har rätt att lära känna sina biologiska föräldrar. Men om man ska bo tillsammans med dem eller inte kan ju se lite olika ut, det får framtiden utvisa, säger Åsa Landberg.
 

Klassfotboll

Idag har vi varit på klassfotboll. Ett evenemang som finns i ett antal kommuner vid det här laget.
Vi satt där bland föräldrar till klasskompoisar som hade fler barn i olika aåldrar. De hde fullt shå aatt hålla koll på alla tider då de olika banren spelade. De flesta hade barn som varit klasskompisar med "våra" små så jag kunde lätt sätta mig in i hur vi själva skulle ha sprungit där emallan de olika planerna.
Ibland är det jobbigare än vanligt.

Fick en länk till en artikel utifrån en protestaktion runt ett av de ärenden vi fått in.

Hoppas nu även att det leder till något.

Systemfel inom rättsväsendet

Felr och fler väcker problem inom rättsväsendet.
http://www.advokatsamfundet.se/Advokaten/Tidningsnummer/2012/Nr-1-2012-Argang-78/Om-rattsvasendets-ansvar/

Flera händelser under det gångna året avslöjar inte bara enskilda misstag, utan också allvarliga systemfel i rättsväsendet, skriver generalsekreterare Anne Ramberg.
 

Ann Ramberg är generalsekreterare i advokatsamfundet.
Det står:

I en rättsstat ska alla individer åtnjuta skydd mot statens (legitima) maktutövning. Individen ska också ha rättstrygghet och inte riskera att bli utsatt för brott. I detta kan det ligga en motsättning. Avvägningen mellan integritetsintrång och rättssäkerhet å ena sidan samt statens behov av att förhindra och lösa brott å den andra är ofta svår. En utgångspunkt vid en sådan avvägning är emellertid att rättssäkerheten aldrig får efterges. Däremot kan integritetsinskränkningar vara påkallade.

Inte utan visst missmod har man under det gångna året kunnat följa flera skakande beskrivningar i samband med statens myndighetsutövning där rättssäkerheten allvarligt ifrågasatts och oskyldiga personer drabbats svårt.
 

Sedan kommer ett antal exempel

Dessa händelser, som trots att de är olika till sin karaktär, visar dock flera gemensamma brister i den svenska rättsstaten. De avslöjar inte bara enskilda misstag, utan också allvarliga systemfel och de väcker frågor om ansvarsutkrävande. Myndighetsutövning innebär med nödvändighet att fel begås och enskilda drabbas. Det kan ske på grund av oaktsamhet, uppsåtligen eller vilket torde vara vanligast, utan att något formellt fel begåtts.

Syftet med straffmöjligheten är att tillgodose medborgarnas intresse av att offentliga uppgifter fullgörs på ett korrekt sätt. Det är statens skyldighet att garantera medborgarna en korrekt myndighetsutövning och kanske än mer angeläget att garantera medborgarna att det finns kontrollmekanismer som identifierar när ett fel har begåtts och att rättelse vidtas. Det åligger därför staten att snabbt reagera när det uppstår felaktig hantering eller försummelse i ett mål eller ärende.

Bedömningen om en tjänsteman har handlat oaktsamt eller inte är främst beroende av vilka krav på noggrannhet och omsorg som uppgiften kräver. Straffet för tjänstefel är böter eller fängelse högst 2 år. I lagen om offentlig anställning föreskrivs vidare att en arbetstagare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter i anställningen, får meddelas disciplinpåföljd för tjänsteförseelse. 

Röster har höjts för ett återinförande av det tjänstemannaansvar som avskaffades 1976. Den så kallade ämbetsansvarsreformen hade tre huvudsakliga syften: att avsevärt inskränka det straffbara området, att på ett mera rationellt sätt bestämma den personkrets som skulle vara underkastad straffansvar samt att åstadkomma ett närmande mellan den offentliga och den privata arbetsmarknaden. Avskaffandet av tjänstemannaansvaret medförde en betydande avkriminalisering av det straffrättsliga ansvaret för statligt anställda. Stora delar av tjänstemannens ansvar kom i stället att regleras genom disciplinlagstiftning.

Det finns som i fallet med de tvångsomhändertagna fosterbarnen även en (om än mycket begränsad) möjlighet att få ex gratia-ersättning av staten i vissa fall. Dessa korrektiv utgör dock sällan upprättelse i mänsklig mening. Jag tror i stället att den principiellt viktigaste åtgärden när det gäller att förhindra att enskilda oförskyllt drabbas av felaktigheter inom rättsväsendet är att verka för skapandet av en god rättskultur som bygger på respekt för mänskliga rättigheter, effektivitet och transparens. Först då kan lagstiftning och rättstillämpning utgöra det skydd som den enskilde har rätt att kräva.
 

Kan bara hålla med. Har kopierat det viktigaste men hela artikeln är väl värd att läsa.

Possitiv in i det sista

Skall på kurs idag och satt nu och letade saker att blogga om.
Fastnade på en film om en kille som fått canser. http://www.upworthy.com/this-kid-just-died-what-he-left-behind-is-wondtacular-rip?g=3
Han dog för tre dagar sedan. Han är förlåt var så possitiv.

Det brukar jag få höra om mig själv ochså att jag är posstiv, inte ger upp.
Men jag känner att jag orkar snart inte längre att vara possitiv, Orkar snart inte kämpa längre.
Orkar inte hoppas och tro att det skal bli någon förändring. 
Orkar snart inte tro att det finns någon rättvisa eller upprättelse för vara sig oss eller barnen. 
Det brukar ta ett tag och sedan blir jag arg, reser mig och tar nya tag men det är svårare och svårare.
Än har jag inte gett upp men jag undrar hur länge jag skall orka....

Placerade barns hälsa.

Idag är jag trött. Orkar inte leta reda på något att blogga om.
Hittade en tv sändning runt placerade barns hälsa.
http://urplay.se/Produkter/175347-UR-Samtiden-Barnforum-om-familjehemsplacering-Familjehemsplacerade-barns-halsa  den är på 45 minuter.
Håll till godo så går jag ut och klipper gräsmattan

Ja var är alla föräldrar

Hittade en bra inlägg. http://www.magasinetparagraf.se/kronikor/vart-tog-ni-vagen#.UZpKOekYNqw.twitter
En polis som skrivit och undrar vart alla engagerade föräldrar har tagit vägen.

Ni som kom till skolan och kollade läget. Jag minns pappan som kom in i vår klass när ett gäng killar varit elaka mot hans dotter. Pappan var fullständigt vansinnig. Skällde ut allt och alla. Ingen sa halv sju. Hela klassen satt och stirrade ner i bänken. Den där flickan fick vara ifred sen.

De föräldrar som gick in på fritids och hängde där en halvtimme innan det var dags att åka hem. Tog en kaffe med fritidsledarna. Slängde käft med lite ungar. Jontes farsa liksom. Han kom alltid, vi visste det. Jontes farsa var hård men rättvis. Därför gick han hem hos alla.

De där morsorna  som kom ut på gården och skrek att nu fick vi sluta lira boll. Mörkret hade fallit och det var dags för kvällsmat och sedan ner i bingen. De sa även till andras ungar.

– Gå hem med dig.

Vi höll truten  och gjorde som de vuxna sa. Morsan gick in och ringde polarnas föräldrar. Sa att hon skickat hem dem. Telefonkedjorna var givna. Vissa päron dök upp mer frekvent än andra. Visst suckades det.

– Fan nu kommer Henkes farsa.

Ibland för att skälla , eller bara för att visa hur man sköt en sträckt vrist. Han avbröt vårt spel. Men vi höll käft. Tittade otåligt på medan Henkes farsa sköt boll efter boll i målet. Sträckt vrist. Bredsida. Henke avled varje gång.

Föräldrarna var givna  under min uppväxt. De fanns där. Kollade läget. Sa ifrån. Ville vara med. Dök upp eller hämtades.

 – Jag säger till farsan om ni inte slutar.

En kille som var syrian brukade säga sådär. Vi retade killen, och hans farsa blev galen. Vi visste vad som gällde. Så fort killen gick för att hämta sin farsa så la vi benen på ryggen. Man ville på nåt sätt visa sig duktig inför vuxenvärlden. Man ville inte att polarnas föräldrar skulle tycka att man var ett dåligt umgänge. Vara ögontjänare och vara överdrivet trevlig. Inte tjafsa emot. Det var melodin.
Jag minns killen i fotbollslaget. Vi satt i omklädningsrummet. Killen satt på en bänk och sparkade på en dörr som inte gick att stänga ordentligt. Upprepade gånger sparkade han till den. En annan killes farsa kom in. Han sa till killen som satt och sparkade på dörren.
– Sluta sparka på dörren!
– Det gör väl inget, svarade killen nonchalant.
Gubben blev galen och skrek
– GÖR DET INGET!!!!????
Han tog killen i kragen och tryckte upp honom mot väggen. Gav honom en utskällning så att hans hår än idag står bakåt. Vi andra satt som förstenade.

Idag, 2013, hade väl den där farsan blivit anmäld. En ung kille har väl rätt att få sparka på en dörr utan att bli upptryckt mot väggen? Jag menar att den där farsan är sällsynt idag. Jag menar att de där morsorna som gick ner på gården och kallade in sina ungar inte heller finns i överflöd. Jag menar att vuxenvärlden inte alls på samma sätt rör sig i ungdomarnas värld.

Så sant det är. Vi behöver fler engagerade vuxna. Vuxna som vågar lägga sig i, vågar ifrågasätta, vuxna som vågar säga ifrån. Nu är det bara, i de allra flesta fall, på dagis och de lägsta klasserna som det händer. Uppåt högstadiet är det ingen som dyker spontant utan att bli efterfrågade.
Man stöter idag på alltför många ungdomar men även barn som inte har någon som helst respekt för vuxna. Som ifrågasätter allt man säger som är uppkäftiga. Något jag stöter på som lärare. Det kanske har med min proffession att göra men  jag säger till om jag ser något, men jag efterlyser fler som gör det.

Rättsosäkert

Så kommer ännu en klockren artikel av Peter Zeijersborger advokat som specialiserat sig på LVU.
http://zeijersborger.se/1606

Tvångsvårdad i 18 år utan rättslig omprövning. Inga formella beslut att överklaga, ingen rätt till advokat. Så kan livet se ut för ett nyfött barn som omhändertagits av socialtjänsten. Advokat Peter Zeijersborger pekar på allvarliga brister i LVU-lagen

 

Barn som blir tvångsomhändertagna på grund av svåra hemförhållanden har en mycket svag ställning i samhället. Efter en första formell ansökan och ett beslut om att barnet ska omhändertas av socialtjänsten, kan myndigheten på eget initiativ och utan nya prövningar fortsätta tvångsvård fram till dess att barnet blir myndigt. Barnet och föräldrarna saknar självklara rättigheter som t.ex. personer som tvångsvårdas för missbruk eller psykisk sjukdom har. Lagen om Vård av Missbrukare (LVM) medger nämligen inte vård i mer än 6 månader och Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård (LPT) kräver att behovet av fortsatt vård prövas av domstol var sjätte månad. Självklart har personen ett eget juridiskt ombud.

 

 Hur är detta möjligt? Lagen om Vård av Unga (LVU) tillåter att socialtjänsten regelbundet gör så kallade ”överväganden” om fortsatt tvångsvård. Ingen domstolsprocess, inget ombud, inga formella beslut. Och utan ett formellt myndighetsbeslut finns det ingenting att överklaga och ingen skyldighet för socialtjänsten att informera barnet och dess föräldrar vad de har för rättigheter.

 För man har rätt att begära en prövning om att vården ska upphöra. Men det är barnet själv, eller föräldrarna som måste gå till domstol och kontakta advokat. Något de flesta av mina klienter inte känner till.

 Tvångsvård är ibland nödvändigt, men alltid förenat med ett trauma för den som drabbas. Många av mina klienter upplever sig övergivna av samhället och hyser djup misstro till socialtjänsten – en naturlig följd av att myndigheter på eget bevåg fattar beslut som inte går att överklaga. Det är dags att skriva om Lagen om Vård av Unga och garantera formella beslut och självklara rättigheter åt en redan svårt utsatt grupp.
 

Visst är det märkligt att så stora brister kan finnas i lagen utan att någon gör något åt det?  

Inte på allvar...

Att barn fortfarande far illa i familjehem ellerpå institutioner hoppas jag ingen tvivlar på. http://www.svt.se/nyheter/regionalt/gavledala/alkoholskandal-pa-familjehem

Det var i samband med att socialtjänsten, en fredag för tre veckor sedan, gjorde ett oplanerat besök till hemmet, som man upptäckte att paret var påverkade, trots ett förbud mot alkohol. I familjehemmet fanns vid tidpunkten fem placerade barn.

– De här barnen är omplacerade i dagsläget. Jag kan inte gå in på några detaljer, men jag kan säga att vi avbrutit avtalet med det här jourhemmet utifrån att vi har så högt ställda krav på våra jourhem, säger Jennie Blomstrand, chef barn- och ungdomsenheten vid socialtjänsten i Hudiksvall.

Men det gjordes inte direkt. Ett av barnen som är placerad i familjehemmet var hos sin mamma den aktuella fredagen. Mamman fick ingen upplysning om vad som hade hänt utan skjutsade tillbaka den åttaårige sonen på söndagen. Först två dagar senare blir hon kontaktad och ombedd att ta hem sin son igen, samma dag.

– Jag blev ju chockad att jag skulle hämta min son bara sådär akut, men eftersom jag har känt till det här problemet så var det ju på något sätt en bekräftelse för mig också. Det var skönt att de äntligen reagerade. Men jag förstår inte varför jag skickade tillbaka honom på söndagen. Varför bad dom mig inte hålla honom kvar redan då.
– Vi har tittat på de omständigheter som var under den här situationen och gjort de bedömningar och åtgärder som krävts, säger Jennie Blomstrand.

Var det att barnen skulle komma tillbaka efter den här händelsen?

– Vi har sett utifrån det som varit det bästa från barnet och vidtagit åtgärder utifrån det under hela den här perioden.

Mamman till den åttaårige pojken tycker att det är mycket märkligt att socialtjänsten resonerar på det sättet.

– Jag tycker att det är fruktansvärt. Han skulle ha fått stanna hemma. Hur kan man skicka tillbaka barn till något man har upptäckt är ett öppenbart problem?

Till ett familjehem kommer barn som av någon anledning inte kan bo hos sina biologiska föräldrar. Ofta handlar det om missbruk eller vanvård av barnet som orsakar en placering i ett familjehem.

Paret som har familjehemmet har blivit anmälda av olika personer vid flera tillfällen för att ha uppträtt berusade tillsammans med barnen, men också för att barnen inte haft tillräckligt med kläder, inte fått lunch, att de överlämnat barn till andra, för socialtjänsten inte godkända personer och att inte ha tillräckligt med tid för de placerade barnen.

Trots detta har Socialtjänsten låtit barn fortsätta få bo där eftersom man inte tyckt det varit så allvarligt. 

Tre veckor efter att Socialtjänsten ertappade familjehemmet har ingen rapport kommit in till socialnämnden, något som borde ha gjorts enligt Socialstyrelsen. Inte heller har det upprättats någon Lex Sarah-anmälan än. Men det säger Blomstrand att man håller på att se över.

För mamman till den placerade pojken har förtroendet hos Socialförvaltningen minskat rejält.

– På något sätt vill man ju tro på socialtjänsten att de vet vad som ska vara bäst för barnen och att de tar en på allvar. Det ska inte behöva gå så här långt. Barn ska inte behöva fara illa i ytterligare ett hem. han hade det inte bra hos mig då, när jag inte mådde bra.
 

Hur kommer det sig att man inte tar anmälningar/indikationerna på allvar? Och då man uppdagar att det är problem inte agerar ordentligt utan låter ett barn åka tillbaka?  En anmälan mot bioföräldrar tas oftast på större allvar. Varför anmäldes det inte vidare? Lex Sara eller socialstyrelsen?
Sådanna familjehem skall inte få finnas. Det tjänar ju inte vi familjehem på heller utan de gör att alla familjehem får dåligt rykte.

Lagen skall väl följas eller?

Det finns redan en lag som säger att barn skall höras. Sedan 1 januari stärktes den lagen.
Barn skall alltså höras men så sker inte.
Då satsar staten 11 miljoner på att försöka ta fram en modell för hur man bättre skall lyssna på barn som är under samhällets vård. BO skall tillsammans med socialstyrelsen höra barn i familjehem genom att göra en pilotundersökning och en analys och skall vara klar 1 dec 2015. Brukarundersökningar är nämligen vanliga i andra sammanhang men inte här.
http://www.svtplay.se/video/1230106/17-5-09-00-textat


Även på kvällen var det ett inslag.
En flicka som utsats för övergrepp man upptäckte att hon hade en könsjukdom. Ingen frågade någonsin henne hur hon hade det.
http://www.svtplay.se/video/1214241/17-5-19-30 3,18

Ibland tycker jag att man gör det så svårt?
Lagen finns ju redan. Barn skall höras så det borde väl bara att se till att den följs.
Det är det första jag tänker på. Varför satsa 11 miljoner på att se hur barn skall höras när lagen redan finns istället för att se till att det blir konsekvenser då man inte gör det.

Gissningsvis kommer undersökningen fram till att de allra flesta placerade barn har det rätt bra, är nöjda med hur de har det. Utom de som missköts men de skall ju enligt regeringen inte kompenseras ändå....

Äntligen lite sunt förnuft

Barns ställning skulle stärkas.
Det kom ju i lagen 1 januari men eftersom den lagen inte är kopplad till några konsekvenser så behöver den inte följas.
I dagens sammhälle hittade jag en artikel meds krav på samma sak.  http://www.dagenssamhalle.se/debatt/staerk-barns-raettigheter-5320
De har tre punkter de vill driva:

1. inrätta lokala barnombudsmän
2. tillåt barnombusmännen på nationell nivå att driva enskilda ärenden
3. ge barn möjlighet att få klagomål prövade internationellt

Ni får gå in på länken för att läsa mer vad de menar men jag står bakom varje del.

Äntligen har migrationsverket gett sig i ett ärende gällande barn.
Det var ett ärende i press för ett tag sedan där tre barn var placerade men nu skulle tas ifrån sina fosterafamiljer för att utvisas tillsammans med sin psykiskt sjuka mamma.
Nu har migrationsverket ändrat sig och de får stanna
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16784580.ab

Efter tre år får de två utvisningshotade syskonen permanent uppehållstillstånd av Migrationsverket. Migrationsverkets presschef Fredrik Bengtsson förklarar det nya beskedet:

– Man har som sökanden alltid möjlighet att lyfta fram omständigheter som vi inte har kunnat ta ställning till tidigare.

Vad var det för omständigheter?

– Vi fick ytterligare dokumentation.

Dokumentationen är den utredning Veronica Hedenmark låtit göra som bland annat innehåller läkarintyg och språktester i serbiska och romani.

Äntligen lite sunt förnuft.

Oengagerade föräldrar vinner...

Hittade en blogg som drivs av ett advokatkontor. De skriver att en ny lag har kommit att bli ett problem eftersom den medför att de som engagerar sig åker dit och får betala skadestånd om deras barn gör något bus. Medan den som inte engaerar sig slipper böter
http://zeijersborger.se/1393

Enligt skadeståndslagen ska en förälder ersätta sakskada, personskada och skada på grund av kränkning som barnet orsakat genom brott. Lagen ändrades så sent som 2010 med tanken att ett ökat föräldraansvar skulle minska ungdomsbrottsligheten.
Men frågan är om lagändringen har nått sitt syfte eller om den bara har lett till ökad rättsosäkerhet. Skadeståndsansvaret för en förälder uppgår till 1/5 av prisbasbeloppet, vilket som mest innebär knappt 9000 kr. Det är tveksamt om denna, eller någon annan, summa leder till att föräldrar håller sina barn under bättre uppsikt. Eller att barnet avstår från att begå brott.

Oklart hur rättssäkerhet uppnås
Lagstiftaren har inte heller funderat klart över hur rättssäkerheten ska upprätthållas. En förälder är inte part i ett brottmål där barnet står åtalad. Föräldern saknar möjlighet att framföra sin åsikt under rättegången och har inte rätt till något juridiskt biträde. Föräldern blir dessutom inte informerad eller formellt meddelad att han eller hon riskerar att bli skadeståndsskyldig om barnet döms för brott.

Oengagerade föräldrar gynnas
Den enda möjligheten för domstolen att tvinga en förälder att betala skadestånd är om föräldern är med vid rättegången och blir delgiven skadeståndsansvar. Men föräldrar behöver inte vara med på det egna barnets förhandling. Det innebär att den ansvarsfulla föräldern som stöttar barnet då det ställs inför rätta, riskerar att dömas till skadestånd till skillnad från den oengagerade förälderns som genom sin frånvaro slipper undan ansvar.

Skadeståndslagen 3 kap 5§ måste ses över. Den är rättsosäker, har ingen effekt på ungdomsbrottsligheten utan gynnar tvärtom föräldrar som inte tar sitt ansvar.
 

Jag förstår att det är svårt att stifta lagar men att det skall behöva bli så många brister har jag svårt att förstå. Så här skall det väl inte behöva vara.

Kan man tro på rättsväsendet längre?

Jag blir matt av alla galenheter
http://www.expressen.se/nyheter/tre-man-i-18-arsaldern-frias-fran-valdtakt/

Tre män i 18-årsåldern frias från våldtäkt mot en flicka i Umeå.

Bland annat misstänktes de ha våldtagit flickan genom att mot hennes vilja föra upp en glasflaska i hennes underliv så att det började blöda, skriver Folkbladet.nu.

Umeå tingsrätt konstaterar att det var "omdömeslöst" - men inte våldtäkt.

Tjejen kanske var blyg som höll ihop benen när de tre männen ville föra upp flaskan mellan benen, menar de i domslutet.
 

Är de inte kloka?

Flickan bedöms som trovärdig och tingsrätten anser att hennes berättelse varken innehåller motsägelser eller överdrifter.

Men även männen bedöms som trovärdiga - och när tingsrätten väger samman uppgifterna så konstaterar de att det varken rör sig om våldtäkt eller sexuellt ofredande.

Tingsrätten slår fast att människor som har sex med varandra spontant gör saker med varandras kroppar utan att fråga om tillåtelse. I samband med det resonemanget skriver de också att flickan kan ha varit blyg, eller tvekat när hon höll samman sina ben då mannen tog fram en vinflaska som han sedan förde upp i hennes underliv så att det började blöda.

Men samtidigt slår tingsrätten fast att det var "omdömeslöst" av killarna att använda vinflaskan.
 

Det står en lite utförligare beskrivning av ärendet i Aftonbladet

En av männen tryckte enligt flickan ned henne på rygg i sängen och trots att hon försökte "stänga ihop benen" särade en av männen på dem och förde in flaskan i hennes underliv.

Hur många gånger kan hon inte svara på, men till slut sa en av männen att hon blödde och de slutade därför.

Trots att en av männen senare uppmanat henne att inte göra någon polisanmälan gick hon till polisen.

Alla tre männen hävdar i förhören att flickan var med på allt, att det var hon som uppmanade dem att använda flaskan, men åklagaren väckte åtal för våldtäkt, medhjälp till våldtäkt och ofredande

Jag har bara inga ord.

Det händer väl inte i Sverige eller?

Fick en länk till ännu en fruktansvärd berättelser.
http://na.se/bloggar/saraqvarforth/1.1667185-miss-q-s-resa?blogPostAction=view_post&postingId=19.859501
En ung flicka har ett barn och väntar ännu ett barn. Hennes mamma tycker att hon är hängig och trött och ringer soc för att hon skall få stöd. De övertalar/tvingar henne till abort för att hon skall orka med den hon redan har men tar sedan även det andra barnet. Kan det/ händer det i Sverige? läs och bedöm själva.

Tänk om ens bara hälften skulle vara sant räcker inte det?
Och varför skulle inte allt vara sant? bara för vi bor i Sverige? för att vi inte hört soc version?
Väljer vi att slå ifrån oss bara för att det är för hemskt? lugnar oss med att vi inte hört den andra sidan, det ligger nog mer bakom. Gömmer oss bakom att det kan nog inte vara sant
Har tyvärr sett och hört alltför mycket för att inte tro att det händer även här alldelses för ofta och i alldeles för många fall.

Skall det här ens få förekomma i Sverige?
Vad gör vi åt det?

Det är svårt att få ut berättelser i press. De vill inte lyfta eftersom de har svårt att få insyn.
Soc hänvisar till sekretess och därför får man bara en sida och även om den är sann vill då inte press lyfta för att inte anklagas för att inte vara objektiva. Ett problem till som en person jag talat med en del det sista lyft. Hon är inte från Svergie och i många andra länder då press lyfter något så driver de frågan tills de får en förändring. Här lyfter media det oftast bara för att säja lösnummer. Sedan dyker det upp något som är mera intressant så de fortsätter sällan.

Då soc hänvisar till sekretess och vägrar ge insyn trots att de drabbade ger rätt att se allt blir det inte den objektiviteten som krävs och media backar oftast ärendena kommer inte ut men det kommer heller inte fram alla fel de gör.  Sekretessen blir alltså i förlängningen ännu ett sätt att fortsätta kränka och förstöra för utsatta mäniskor.
Ibland har jag t.o.m fått nej för att det varit så mycket om just soc i media så de vill skriva eller göra program om något annat.

Innebär det att det blir mindre sant? bara för att inte press lyfter belyser det? Nej
Innebär det att det inte händer i Sverige? Nej
Innebär det att det är OK? Nej
Vi måste börja agera, reagera protestera och göra något.

Det är "våra"

Jo visst är det "våra" det gäller igen http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5533202 Alltså inte en utan två.
I inslaget står det att det var vårdföretaget (Vårdföretaget är Gryning vård)  som spräckte skyddet vet inte hur det är med det men har svårt att tro på det däremot vet jag att skyddet har varit spräckt i närmare tre år och de har ändå fortsatt att kräva ut betalning för skyddat boende. 500 kr per barn per dygn. Det gäller fyra barn  sedan kan ni räkna själva ...

Rätt OK för de flesta

Hittade en krönika runt en undersökning runt hur bra eller dåligt ungdomar i Svergie har det
http://www.expressen.se/kronikorer/britta-svensson/sa-bra-vara-ungdomar-anda-har-det/ det blir så tydligt att man kan tolka statestik som man vill. Man ser vad man vill se.

Nästa fråga är:

"Hur nöjd känner du dig med tillvaron just nu?". Man svarar på en tiogradig skala där 10 är mycket nöjd.

91 procent av ungdomarna sätter 5-10 poäng på sin tillvaro. Man skulle kunna hävda att bättre kan det knappast bli i ett land som inte är en stalinistisk diktatur där positiva svar avtvingas. Några är rimligen drabbade av svår sjukdom, dödsfall i familjen eller andra katastrofer som gör att de kanske inte är helt nöjda med sin tillvaro just nu.

Dagens Nyheter skriver: "Var tionde är missnöjd med sin tillvaro" och kallar det "Dyster bild av unga i ny studie". 

67 procent av ungdomarna uppfattar livet som meningsfullt. 21 procent ger ett neutralt svar. DN slår upp stort på sin förstasida att "En av tio tycker att livet är meningslöst".

När jag läser DN får jag ont i magen, när jag tittar på siffrorna i originalrapporten blir jag alldeles varm. Så bra våra ungdomar ändå har det, vilket hopp om livet de har, vilken fin tillvaro vi har byggt för dem.

Att rapportera om en "dyster bild av unga" när det i själva verket handlar om en liten grupp skapar en farlig bild av att det är det negativa sättet att se på livet som är "rätt". Att man är konstig om man mår bra.

Den tredjedel av de unga som svarar att livet är svårt har rätt. Det gör ont att vara ung. Det ingår perioder när man är missnöjd, har tråkigt och tycker livet är meningslöst. Att inse det är ännu ett bevis för hur kloka våra ungdomar är.
 

De flesta har det alltså rätt OK ändå. Men det är  är inte dem vi behöver stötta och hjälpa eller ändra lagar för utan det är de andra. Resten.
Man kan inte nöja sig med att de flesta har det bra och är rätt nöjda med tillvaron utan alla har rätt att ha det bra och det är vad vi skall strava efter. 

En som fick...

Efter vanvårdsprocessen har det nu börjat betalas ut pengar till de som drabbats. Allt eftersom så skriver media om de som träder fram. Här är en berättelse. En nu äldre dam som misskötts, misshandlats, som efter en våldtäkt tvingades till att sterilisera sig inför hotet att annars stängas in på institution. Hur hon rest sig gift sig, startat företag och haft anställda.
Har bara tagit med en del. Läs gärna hela artikeln.
http://dalademokraten.se/2013/05/11/ersattningsnamnden/

Sara Moen föddes i Göteborg. Hennes mamma fick hjärnblödning vid förlossningen och dog tio månader senare. Först bodde Sara hos en faster och sedan på barnhem. Mellan två och fyra års ålder var hon placerad hos en lärarinna. Sedan flyttades hon tillbaka till barnhemmet igen. Därefter kom hon till en bondgård där hon blev slagen redan första dagen.
– De hade ett stort köksbord med höga stolar och jag var liten och satt och dinglade med benen. Då fick jag stryk för att jag inte kunde sitta still.

Det var inte sista gången det hände.
– Jag fick gå och hämta riset som de doppade i saltlake. Man hittade väl på en massa ofog och då slog de, säger Sara Moen.

Hon måste arbeta hårt på gården. Från fem på morgonen jobbade hon i lagården och sedan efter skolan till långt in på kvällen. Hon var kvar på gården tills hon var 13 år.
– Då tog jag femtio kronor som mannen hade tjänat på att sälja grönsaker på torget, köpte godis och bjöd alla skolkamrater. Oj vad populär jag blev. Sen gick 14 dagar och så kom barnavårdsnämnden och hämtade mig, säger Sara.
Hon placerades på ett hem och skulle sedan arbeta hos en prästfamilj. Det var under den tiden som hon våldtogs av en man som var anställd där. Sara blev gravid och fick missfall. Hon blev därefter steriliserad.
– Jag hade ingen talan. Hade jag inte gått med på sterilisering så kunde jag ha blivit internerad för livstid, säger hon. 

I tjugoårsåldern träffade Sara Moen sin första man som var änkling med tre barn. Hon säger att hon fick sin frihet när hon var 26 år, men med stämpeln att hon hade ”en tolvårings intelligens”. Det har förföljt henne genom livet.
– Jag fick bara gå sex år i skolan. Med en tolvårings intelligens, hur hade jag kunnat driva ett eget företag med många anställda? Jag har visat samhället jag, och aldrig legat någon till last, säger Sara Moen.

Bjuder ännu på en

Håll till goda har snott den rakt av:

OMTÄNKSAMHET ÄR GRUNDEN I EN GOD VÄNSKAP

En dag när jag var ny på high School såg jag en kille från min klass, som var på väg hem från skolan. Hans namn var Kyle. Det såg ut som om han bar på alla sina böcker. Jag tänkte: Varför skulle någon bära hem alla sina böcker på en fredag? Han måste vara knäpp". Jag hade plane...rat ett riktigt bra veckoslut (fest och en fotbollsmatch med mina vänner i morgon eftermiddag) så jag ryckte på axlarna och gick vidare.

När jag gick där såg jag ett gäng ungar springa emot honom. De sprang rakt på honom, slog alla böckerna ur hans grepp och satte krokben så han landade i gruset. Hans glasögon flög iväg, och jag såg dem landa på gräset ungefär meter ifrån honom. Han tittade upp och jag såg fruktansvärd sorg i hans ögon.

Mitt hjärta blödde, så jag joggade över till honom när han kravlade runt och letade efter sina glasögon och jag såg att han grät. När jag gav honom glasögonen sa jag: "De där killarna är töntar, de skulle ha en omgång". Han tittade på mig och sa: "Tack så mycket".Han log med hela ansiktet, ett leende som visade verklig tacksamhet. Jag hjälpte honom plocka upp böckerna och frågade honom var han bodde.

Det visade sig att han bodde nära mig, så jag frågade honom varför jag inte hade sett honom förut. Han sa att han hade gått i privatskola tills nu. Jag hade aldrig umgåtts med någon från en privatskola förut. Vi pratade hela vägen hem och jag bar några av hans böcker. Han visade sig vara en riktigt reko kille.Jag frågade honom om han ville spela fotboll med mina vänner. Han sa ja. Vi träffades hela veckoslutet och ju mer jag lärde känna Kyle, desto mer tyckte jag om honom
och mina vänner tyckte likadant.

Det blev måndagsmorgon och där gick Kyle med sin jättehög med böcker igen. Jag stoppade honom och sa: "Gissa om du kommer att bygga feta muskler om du ska bära den högen varenda dag". Han bara skrattade och gav mig halva högen.

Under de följande fyra åren blev Kyle och jag allra bästa vänner. När vi skulle sluta high school började vi planera för college. Kyle bestämde sig för att läsa på Georgetown och jag skulle till Duke.Jag visste att vi alltid skulle förbli bästa vänner, så avståndet skulle inte bli något problem. Han skulle bli läkare och jag skulle till handelsskolan och där jag hade fått ett fotbollsstipendium.Kyle hade blivit utsedd till att hålla avskedstalet från vår klass. Jag retades med honom hela tiden och kallade honom plugghäst. Han måste förbereda talet på examensdagen. Jag var glad att det inte var jag som skulle stå där uppe och hålla tal.På examensdagen såg jag Kyle.

Han såg verkligen bra ut. Han var en sån kille som verkligen hade hittat sig själv under high school-tiden. Han hade mognat i kroppen och klädde verkligen i glasögon. Han träffade fler tjejer än jag och alla tjejerna älskade honom verkligen. Jodå, det fanns dagar när jag var avundsjuk. I dag var en av de dagarna. Jag kunde se att han var nervös för talet han skulle hålla. Så jag klappade till honom på ryggen och sa:

"Hej snygging, du kommer att göra bra ifrån dig!" Han tittade på mig med det där riktigt tacksamma uttrycket och log. "Tack", sa han.

När han började, harklade han sig först och började sen prata.

"Examen är ett tillfälle att tacka alla som hjälpt dig att ta dig igenom de jobbiga åren. Dina föräldrar, dina lärare, dina syskon, kanske en tränare. Men mest av allt dina vänner. Jag står här för att tala om för er allihop att detta att vara vän med någon är den finaste gåva du kan ge någon. Jag ska berätta en historia."

Jag kunde knappt tro mina öron när han berättade historien om den första dagen, då när vi träffades. Han hade planerat att ta sitt liv på veckoslutet. Han berättade hur han hade städat ut sitt skåp i skolan, så hans mamma skulle slippa göra det senare och bar på alla sina grejor på väg hem.

Han tittade rakt på mig och gav mig ett litet leende.
"Som tur var, räddades jag. Min vän räddade mig från att göra det outsägbara".Jag hörde hela folkmassan dra efter andan, när den här vackre, populäre pojken berättade om sitt mest sårbara ögonblick. Jag såg hans mamma och pappa titta på mig och le samma tacksamma leende.
Inte förrän då hade jag förstått djupet av innebörden i det leendet.

Underskatta aldrig kraften i det du gör. Med en liten gest kan du ändra en människas liv. Till det bättre eller till det sämre. "Vänner är änglar som ställer oss upp på fötterna när våra vingar har problem med att komma ihåg hur man ska flyga". Det finns ingen början och inget slut. Igår är historia. I morgon är en gåta. Idag är en gåva.

En dikt

Idag lånar jag en dikt:

*shhyyyy*
Lyssna….
Kan du höra dem?
Kan du höra barnen?
Kan du höra hur de viskande skriker igenom rymden?
... Kan du höra deras inre rop på hjälp?
Hur de ljudlöst sväljer sin förtvivlan?
Kan du höra dem?
Kan du höra vad deras tysta munnar vill säga dig?
”Snälla förstör mig inte,
jag är så fullständig och så vacker som jag är.
Snälla, gör inte om mig, klipp inte mina vingar
innan jag ens fått pröva dem.
Snälla, trasa inte sönder mig, för att sedan förbanna mig
för att jag är trasig.”
*shhyyyyy*
Öppna dina ögon…
Kan du se dem?
Kan du se barnen?
Kan du se den desperation som stormar igenom deras inre?
Kan du se deras lidande?
Kan du se alla de tårar som de inte längre orkar gråta?
Kan du se barnen?
Kan du se vad deras tomma blickar vill säga dig?
”Snälla låt mig inte gå förlorad.
Låt mig inte gå förlorad in i den förvridna vuxenvärlden.
Låt mig inte glömma allt som är mitt.
Låt mig inte försaka allt som är jag.
Låt mig inte förneka allt som jag kom hit för att vara.”
*shhyyyyy*
Öppna ditt hjärta…
Kan du känna dem?
Kan du känna barnen?
Kan du känna deras längtan igenom dina egna förlorade drömmar?
Kan du känna deras sorger i allt som du själv en gång försakade?
Kan du känna barnen?
Kan du känna vad deras bedövade hjärtan önskar säga dig?
”Snälla, respektera mig, kränk mig inte,
Jag är också en människa.
Snälla, älska mig och låt mig få älska,
utan villkor och förbud.
Snälla släpp mig fri och låt mig få flyga,
utan skam och skuld.
Snälla, ha tillit till mig…”
*shyyyyy*
Ja, när jag lyssnar så kan jag höra dem,
se dem,
känna dem,
Och varje gång som jag förlorar hoppet
om en mer kärleksfull värld,
så kan jag höra deras viskningar i etern…
Då kan jag möta deras hjälplösa blickar
bakom mina slutna ögonlock…
Varje gång som jag förlorar hoppet
om en mer medmänsklig värld…
så kan jag känna deras tårar längs mina kinder…
och hur deras bultande hjärtan slår i mitt…
”Ge inte upp på mig,
snälla ge inte upp!
Vad du än gör,
så låt mig inte gå förlorad…”

 

Vår uppgift..

Hittade en krönika av Ann Söderberg så bra. Den handlar om hur vi föräldrar ibland uppmuntrar våra barn att ta avstånd från barn med diagnoser. Hur vi smittar av oss avoghet istället för förståelse. Den är så bra. Jag hoppas att ni läser hela, det är den väl värd.
Hon avslutar med orden:

En av mina söners bästa vänner har ADHD. Förutom att pojkens extremt tålmodiga och kärleksfulla föräldrar ska tampas med omgivningens fördomar kring deras ”bökige” son måste dom även se till att han utvecklas där det inte finns tillräckliga resurser. Det kan få vem som helst att krokna. Och nej, det är inga uteliggare på dekis som hytter med näven, utan vuxna välutbildade människor som på allvar tror att det handlar om en uppfostringfråga!

Jag säger bara: skärp er! Vår uppgift är inte att agera ordningspoliser på skolgårdarna utan att försöka förstå. Känna empati. Och dom som inte tycker att det finns plats för andra ungar än Polarn & Pyret-kloner borde ta sig en ordentlig funderare. Eller gå med i Sverigedemokraterna.

Nej, samhället borde ge en massa pengar och stöd till utsatta familjer i stället för att låta någon upcoming regissör med hybris göra ännu en skitfilm för 20 millar.
 

Själv skall jag iväg på en satsning för utsatta barn i vår stad. Hela stadsträdgården är hyrd och det är jippon överallt. Vi hoppas på massor av barn.

Nya berättelser

Nu har SSR tagit till sig en del av det som stod i Barnskyddsutredningen.
http://socialaktion.nu/?p=2660&preview=true

Titti Fränkel, från SSR lyfte behovet av specialiserade krafter inom socialtjänsten och redogjorde för en tanke kring planerad påbyggnad för socionomer. Hon berättade också att Behörighetsutredningen som nu lagt en lagrådsremiss tagit fasta på att de som utreder barn och familjeärenden ska ha krav på speciell kompetens/erfarenhet, vilket är Socialnämndens ansvar att ansvara för.

Jag får nya berättelser hela tiden. Ca en i veckan. Hittade en på nätet. Just denna har jag inte haft kontakt med men här kan ni läsa vad jag får höra. http://www.sourze.se/Det_sociala_tog_mitt_barn_f%C3%B6r_nio_%C3%A5r_sedan_10457002.asp
Visst jag har inte insyn och jag vet att i de allra flesta fall så finns det behov av att ta barnen och ibland görs det alltför sällan eller för sent men det är ändå alltför många gånger som det låter som det inte fanns några skäl.

Ingen lyssnar ju

Hittar en artikel runt Robin som var med på Uppdrag granskning. En av de som missköttes så grymt av sin fosterpappa.
http://www.dt.se/nyheter/borlange/1.5857023-torterades-av-sin-fosterpappa-kampar-for-sin-ratt

– Vi kommer aldrig att sluta kämpa för vår rätt, det kan vi inte. Lagen måste ändras, annars får vi aldrig ett avslut. Och även vi behöver få höra ordet förlåt.

Det säger Borlängebon Robin Thysell, 44, som i tv-programmet Uppdrag granskning berättade om hur han som 15-åring utsattes för misshandel, övergrepp och skenavrättning när han bodde i en fosterfamilj i Skåne
 

Det han berättar kan inte kallas annat än ren tortyr:

I programmet berättar Robin om sitt första möte med fosterpappan.

– Man åkte på vad vi fosterbarn kallade för veckoresan. Det innebar att fosterpappan och fosterbarnet han hämtade åkte runt i Sverige och plockade ned dig på det sätt som han ville ha dig. Han plockade bort oönskade bitar, oönskat tänkande, säger Robin och berättar att han redan vid första stoppet på resan fick stryk av fosterpappan.

Så fortsatte det under de 22 månader som han bodde i familjehemmet, med ständiga kränkningar och fysiskt våld.

Skenavrättning med en skarpladdad pistol mot nacken, sexuella övergrepp med en dammsugare, är bara en liten del av allt det som Robin mer eller mindre dagligen utsattes för.

Han tvingades krypa flera hundra meter på en grusväg i bara kalsongerna tills knäna blödde och när han skulle äta band fosterpappan fast armarna på honom så att han bara kunde röra händerna.

En gång serverades han ett jättelass med makaroner med uppmaningen att han skulle att äta upp allt som fanns på tallriken.

– Jag sade att jag aldrig kan få i mig så mycket, men han tvingade mig att äta tills jag spydde rakt ut. Då skrapade han ner allting på tallriken, släppte loss mig och sa att nu ska vi gå bakom ladan och prata, säger Robin.

Och fortsätter:

– Där ute tvingade han mig att äta upp mina egna spyor och när jag kräktes igen skrapade han upp spyorna och gruset på marken på tallriken och tvingade mig att äta upp allt igen, om och om igen tills jag inte kräktes mer.

Robin Thysell berättar vidare om hur fosterpappan borrade hål i väggen till hans rum, kopplade in en högtalare och satte fast kablarna så att det inte gick att dra bort dem.

– Sedan tvingade han mig att ligga och lyssna på tysk marschmusik och Hitlers tal på nätterna, och när han upptäckte att jag lade täcket och kudden över huvudet, då höjde han volymen.
 

Jag ryser bara av att läsa om det. Tänk då hur det var att uppleva det...
Problemet är bara att barn har svårt att bli trodda.
I dagens juridik  står det om ett ärende där en flicka vittnar om sexuella övergrepp.

Tingsrätten ansåg att flickan berättade om de sexuella övergreppen på ett "konsekvent sätt" och dömde därför hennes pappa för våldtäkt mot barn. Hovrätten anser däremot att berättelsen i själva verket framstår som "inlärd och statisk" och friar därför pappan
 

Den ena instansen tror henne men inte den andra. De gör en helt annan bedömning av samma sak. Det handlar alltså inte om bevis eller "utöver allt tvivel" utan om tolkning och vem som har tolkningsföreträde, vems tolkning som är mest värd.

Sedan ett tillägg i lagen nu d 1 januari skall barn höras Men vad hjälper det om ingen lyssnar.

Det är idag inte längre anmälningsplikt utan anmälningsskyldighet. Om man ser eller misstänker att ett barn far illa skall man anmäla annars kan man åka dit själv.
Såg ett inlägg av Sofia Rapp  Hon har nyligen anmält oro runt ett barn. Nu har hon polisanmälts för det.
Hur går det ihop? Hon skall anmäla men då hon gör det polisanmäls hon.
Kan bara hoppas att den anmälan läggs ner fortfare än någon hinner blinka annars är ju lagen fullständigt tand lös.

Pudelns kärna är lite större

En ledare som behandalr Sofia Rapps inlägg om fosterfamiljer.
http://helahalsingland.se/ledare/1.5847853-nar-barn-torteras-av-samhallet#.UYe48KAv7pY.facebook

Någonstans känns det ändå som man måste börja vid pudelns kärna. Kontrollsystemen av familjehem måste bli mycket mer effektiva så att nya skandalösa missförhållanden kan minimeras.

För enskilda barn kommer alltid att behöva tas om hand av samhället. Dess skyldighet är att se till att varenda unge kan ta Sofia Rapp Johanssons vädjan som en självklarhet:

"Låt mej få växa, frodas och bli en stark, trygg människa".

Men man måste även minimera fel gjorda av handläggare som sedan inte behöver stå för sina beslut. Sofias öde hade inte behövt blir som det blev om handläggren hade lyssnat. Sett till att göra något åt det.  Det är lätt att lägga alla skuld på familjehemmen men däri ligger inte hela sanningen.

Ointressat borde vara intresant

Hittar ett mycket läsvärt inlägg ang utredningsmetodik eller rättare sagt bristen av den.
http://socialotjansten.org/utredningsmetodiken/
Det handlar så mycket om hur man tolkar saker och ting. Vilken syn man har från början.
Men det skall inte vara det som är avgörande.

Fortfarande förvånas jag över att kommun efter kommun kan tillåtas göra så fel utan att något händer, utan att någon kan eller får lägga sig i.
Simrishamn kritiserades två gånger på mindre än en vecka för olika ärenden http://www.tv4play.se/program/nyheterna-malm%C3%B6?video_id=2282157 men ändå händer inget.

Det finns ärenden där föräldrar eller andra kämpat i flera år
Där ingen är intressearad av att lyfta eller belysa.
Den familjen hörde av sig redan för ett par år sedan men jag hade inte så mycket att stötta dem med.
Jag förstår inte att dessa frågor verkar vara så ointressanta  för de som bestämmer.

Debatt i riksdagen

Utifrån uppdrag granksnings program var det en tjej som sitter för sossarna som begärde en intepelationsdebatt ang HVB hem med Maria Larsson.
http://www.riksdagen.se/sv/Debatter--beslut/Interpellationsdebatter1/Debatt/?did=H010366&doctype=ip  Hillevi Larsson heter hon.

Jag hade lektion men jag ville så gärna höra.
Det är det possitiva med att ha praktiska ämnen. Jag hade på datorn lite lågt samtidigt som jag hade överblick över eleverna.
Hillevi gjorde ett bra jobb men fick inte så många svar.
Men eleverna blev snart nyfikna. Vad lyssnar du på. Jag berättade och då ville alla lyssna. Så upp med ljudet och hela klassan lyssnade. Sedan diskuterade vi hur det ser ut i Sverige hur man kan påverka osv.
Det blev lite Freinet metodik kan man väl kalla det man tar tilfället att lära utifrån saker man stöter på.

Ondska mot djur triggar mer än ondska mot barn

Visst är det mänskligt hur ondska mot djur kan trigga igång mäniskor mer än ondska mot barn?
http://www.dn.se/nyheter/sverige/pris-pa-kattdodarens-huvud

För två månader sedan hittades två dödade katter i Högsbo med bara ett par dagars mellanrum. Oro och skräck spreds bland boende i området som skulle drabbas flera gånger till.

Först på torsdagen kunde en 16-åring gripas och anhållas misstänkt för djurplågeri. Pojken har erkänt alla nio fall som polisen utreder och enligt kammaråklagare Madeleine Berndt Stragnér finns ”annan bevisning” som styrker hans erkännanden.

Nu har han den s.k. kattdödaren redan dödshotats flera gånger i ett antal forum.

På internetforumet Flashback är tongångarna mot den misstänkte 16-åringen oförsonliga. ”Förvänta dig besök KRÄK!”, ”Han är uppspårad, gripen och har erkänt. Räcker det?” och ”Hoppas att han får lida mycket tills den dag han hamnar i helvetet” stod det bland annat innan inläggen raderades på lördagen.

Någon användare frågade sig om man skulle dömas för anstiftan om man skriver ”genuina bilder på [den misstänkte] med uppskuren mage köpes; 150k”. Även i andra trådar på Flashback och andra sociala medier riktas hat och hot mot såväl den misstänkte som hans familj.
 

Missförstå mig inte. Jag tycker att det är fruktansvärt att göra så mot djur.
Jag är själv kattmänniska och jag älskar katter och har ett par stycken. Vi hade en som försvann förra året och jag har annonsserat och vi har inte gett upp hoppet om att han skall dyka upp igen. Vi saknade honom oerhört men har ändå svårt att förstå varför är det inte folk som reagerar ännu mer över misskötta barn ärenden än över ett par katter?
Är det för att man inte orkar ta in att det även händer barn?
Ilskan över utsattheten eftersom det är möjligt bara för att de litar på oss och sedan är det någon som använder djurets tilltro till mäniskan för att göra något så vansinnigt.
Men så är det ju med barn också. Deras tilltro till vuxenvärlden.
Hur kan man låta handläggare som förstör barn och vuxnas liv få fortsätta?
Hur kan man låta chefer som inte bryr sig trots att de får veta att deras anställda gör fel?
Hur kan man låta familjehem som bidragit till att barn dör fortsätta att jobba? Eller som jag hörde om en pappa som själv förlorar tre barn få bli familjehem åt sin tidigare flickväns tös bara för att han är så jobbig att ha att göra med så alla ger upp? Om han inte får behålla sina egna hur kan man ge honom ansvaret för någon annans barn?


Igår då jag vaknade, före alla andra satte jag mig vid datorn. Jag hittade ett mail: hör av dig det är panik. Det första jag fick på morgonen var ett ärende runt en liten pojke som bott hela stt liv i en annan familj. Mamman fick före tre år sedan en depression och bad dem ställa upp men det blev långvarit och det har nu gått 3 år. De har talat om tidigare för soc att han bodde där och ville ha honom som placering men då har soc svarat att då måste de ju betala så de har inte utrett eller godkänt familjen. Nu har det gått 3 år och mamman vill att han skall stanna där han är. De har ett gott samarbete och det fungerar och hon får träffa honom när hon vill. Hon anser att det vore bäst för honom att stanna att slippa slitas därifrån. Hon väntar dessutom ett nytt barn men soc har fått för sig att de nu plötsligt inte skall ställa upp på det längre. Familjen är ju inte utredd.
Så de hotar mamman och säger att tar du inte hem honom så kommer vi att omplacera honom och försöker du "backa" familjen och se till att pojken skall stanna där kommer vi att ta ifrån dig den du har i magen också.
Politiken är inte informerad för detta skall de försöka se till att det blir som de planerar innan har de sagt. Det är ju inte klokt.
Jag kan inte se på eller höra om barn som far eller riskerar att fara illa. jag reagerar strakt och luften går ur mig men jag vet att det inte finns någon att vända sig till. De som råkar illa ut har ingen. Man vet inte vilka regler som gäller eller vad man har rätt till eller inte eller vart mna skall eller kan vända sig. Jag gör vad jag kan för att ge råd och använder de kontakter jag har men man känner så hjälplös.

Reglerna viktigast

Myndigheters löften är ofta inte så mycket värda. http://www.svt.se/nyheter/sverige/trots-lofte-splittras-familjen För tre år sedan stod migrationsministern och lovade att personer som har barn i Sverige inte skall behöva utvisas utan skall kunna ansöka om asyl här.

Migrationsverket ville då att fler skulle kunna stanna i Sverige för att göra sin nya ansökan härifrån.

Ministern lovade förändring

Efter SVT:s rapportering om familjer som splittras i asylprocessen lovade migrationsminister Tobias Billström (M) att det skulle stoppas.

 ”Dagens bestämmelser om i vilka fall en ansökan om anhöriginvandring kan ske inifrån landet är för stränga. Därför ska lagen ändras så att föräldrar med barn i Sverige ska kunna ansöka om och beviljas uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning i landet.”

 Så skrev Billström i Svenska dagbladet 2010. I utlänningslagen skrevs det in ett tillägg som gav utrymme för att vissa föräldrar skulle kunna söka uppehållstillstånd från Sverige i stället för i ursprungslandet.
 

Ändå skall nu pappan ytterligare en pappa utvisas, trots att hans barn finns här och skall stanna.

Ettårige Dave och hans pappa Guy Bolek leker på golvet hemma i sin lägenhet. Eftersom Daves mamma har haft svåra psykiska problem har far och son en speciell relation, berättar Guy Bolek.

 – Jag har tagit hand om Dave sedan han var tre månader. Det är jag som byter blöjor, matar och leker med honom. Jag tar hand om honom från sex på morgonen till sex på kvällen, säger han.

 Att Guy Bolek har en avgörande roll för att familjen ska må bra är något som både barnhälsovården, allmänpsykiatrin och socialkontoret slagit fast.

 Men han har sen tidigare ett avvisningsbeslut och vilken dag som helst kommer polisen att skicka honom till hemlandet Kongo.

I länder som Kongo kan det innebära en lång process.

Och han är inte ensam:

På Stockholms Asylbyrå har man just nu en handfull ärenden som gäller familjer där förälder – framför allt pappor – och barn ska delas på i samband med en avvisning.

 – Vår uppfattning är att den här undantagsbestämmelsen tillämpas väldigt olika från fall till fall. Det är svårt för oss att förutse vad som gör att vissa skiljs från sina barn och andra inte, säger juristen Ingrid Elovsson.
 

Hur tänker man?
Först skall de utvisas till ett land de inte vill, där de i många fall även riskerar att fängslas, för att ansöka om att få komma tillbaka igen därifrån istället för att ansöka direkt.
Mäniskor förväntas ha råd att åka från ett ställer de redan är, dit de många gånger tagit sig genom att göra sig av med allt de har. De skall åka tillbaka dit till ett ställe de inte vill för att sedan bekostna ytterligare en resa för att komma tillbaka hit till ruta ett, där de var från första början, där de dessutom har familj och barn som längtar efter dem.

Varför? jo för att reglerna är viktigare än personerna som drabbas av dem.

huvudregeln är att uppehållstillståndet ska sökas i ursprungslandet.
 

Men vi bor ju i ett så bra land som är så humant och medmänskligt. Och barnen det är ju dem vi sätter i främsta rummet ... eller?

Utländska barn

Det är många föräldrar som har problem med att den ena parten tar med sig barn utomlands och man på något sätt lämnas rättslös trots att man har vårdnaden. http://www.bt.se/nyheter/boras/pappa-tog-dottrar-fran-boras-till-irak---begars-haktad-i-sin-franvaro(3758584).gm Nu har det ändå kommit ett ärende där pappan stack till Irak med barnen, två flickor, och där har de varit i ett och ett halvt år. Nu åkte mamman dit och försökte få med barnen hem till Sverige men hon stoppas i tullen och fängslades. Hon släpptes efter en vecka och får åka hem och nu begärs pappan häktad misstänks för grov egenmäktighet med barn. Ett brott som ger fängelse i minst sex månader och högst fyra år. Det gör att det blir lättare att få andra länder som Irak, att lämna ut honom.
Det är skönt att det äntligen händer något på den fronten.

Sedan hittade jag en debattartikel http://www.dn.se/debatt/barn-som-fods-i-sverige-ska-bli-svenska-medborgare Nu skall barn som föds i Svergie blir svenska medborgare om inte föräldrarna uttryckligen begär något annat. Det är iallafall förslaget i Medborgarskapsutredningen.

I dag är det föräldrarnas medborgarskap som avgör om ett barn blir svensk medborgare vid födelsen. Ett barn blir inte svensk medborgare bara för att barnet föds i Sverige.

Men om man utgår från tanken om samhörighet är det önskvärt att alla barn som föds i Sverige, och som kan förväntas växa upp i landet, också blir medborgare här.

Utredningen föreslår därför att barn som föds i Sverige under vissa förutsättningar ska förvärva svenskt medborgarskap automatiskt vid födelsen, även om deras föräldrar inte är svenska medborgare. Detta ska gälla om en förälder till barnet dels är folkbokförd här i landet sedan fem år, dels har permanent uppehållstillstånd. Föräldrar kan ansöka om befrielse från svenskt medborgarskap för barnet, om de vill att barnet ska växa upp med ett annat medborgarskap.
 

Ja en sådan förändring av lagen skulle rädda barn som t.ex. Hadille.

Rätt bedömning

På gårdagens uppdrag granskning var det med ett inslag ifrån manifestationen i Stockholm http://www.svt.se/ug/#./dyrast-vinner-med-nya-rot-fusket?&_suid=136747204047809395000186099561 på tiden 51.55

Varför skall alltid media behöva lyfta något för att en sak skall granskas ordentligt? Efter skandalen i gävle med de raderade akterna har nu en åklagare bestämt sig för att se över ärendet. http://arbetarbladet.se/nyheter/gavle/1.5833928-aklagare-vill-ha-klarhet-i-socialtjanstskandalen
Men ibland räcker inte ens det. I vårt fall hände inget trots 4 program.


Hittade en bra krönika som tar upp barn som utsats. Eller som sedan visade sig inte ha utsats men vuxna tolkade det så.
http://www.dagensjuridik.se/2013/04/att-skydda-barnets-intressen-ar-inte-tro-att-man-kan-gissa?utm_source=anpdm.com&utm_medium=email&utm_content=link&utm_campaign=nyhetsbrev

Att skydda barn är att framförallt att  söka sanningen. För att nå dit måste vi ge åklagare och polis våra objektiva fynd och bedömningar och inte vår magkänsla presenterad som bevis.

Men det gäller att vara objektiv så att man gör rätt bedömning. Som i vårt fall då barnen mår dåligt och vi påpekade att det var i de ökade umgängena med mamman. Trots att både skola, BVC och andra vittnar om att det är så gör soc utan att träffa barnen, utan att komma hit, utan att tala med barnen istället gör bedömningen att det skulle beror på oss. Det fick konsekvenserna att barnen fråntogs allt.

Men varför skall det vara så svårt att rätta till?

Familjehem som inte fungerar

En flicka tas ifrån sina föräldrar och placeras i ett hem med samma brister.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5516816

Socialstyrelsens tillsynsenhet  ansvarar för tillsynen av jour- och familjehemsplaceringar. Sedan 2012 har man nationell statistik över (enskilda) klagomål mot familjehem. Förra året kom det in 54 stycken. Det tycker de som ansvarat för frågan är alldeles för mycket.

– Det finns ju brister i familjehemsvården och det är ju ingenting nytt utan det har vi ju sett i många år och vi ser att det är ungefär samma brister som fortfarande finns och det handlar väldigt mycket om att man inte följer upp vården som man ska, det händer tyvärr fortfarande att kommunen placerar ett barn och sedan bara har den mest minimala kontakten med det här barnet, säger Gunilla Westerdahl på Socialstyrelsen.

De händelser som  anmälts handlar till exempel om alkoholproblem, svårigheter att sätta gränser, kränkningar och bristande stöd i vardagen i familjehemmen.

Av de 54 fall som anmälts 2012 har Socialstyrelsen begärt förändring i 35 fall. För att förbättra situationen har Socialstyrelsen vid årsskiftet kommit med en handbok som ska hjälpa till vid kontrollen av familjehemmen.

I England är det en fostermamma som lyckats övertala ett fosterbarn att inseminera sig för att ge fostermamman ett barn. http://www.expressen.se/nyheter/tvangsinseminerade-flickan-talar-ut-i-ratten/

– Jag tänkte att "om jag gör det här, så kanske hon kommer börja älska mig", sade flickan under de rättsliga förhandlingarna, rapporterar Daily Mail.

Eva Lena en av bloggare  som jag tittar in till ibland skriver:

1979 förbjöds agan i Sverige, samhället borde kunna garantera att de barn som placeras i familjehem INTE blir utsatt för vanvård eftersom det faktiskt är förbjudet

 Och visst är det så. De barn som missköts efter 1980 innefattas alltså av den lagen och som tjejerna sa på uppdrag grankning Man borde ta det ännu mera allvarligt vad gäller de barnen som misskötts efter 1980 eftersom lagen mot aga kom då. Då bröt man även lagen.

Men hur kan det bli så? att det ändå finns så dåliga familjehem?
Tror att bristen på familjehem gör att man till sist tar vad man får. Bristen på tid leder till att hemmen inte utreds.
En vän ringde och menade att det borde finnas någon typ av varningslista på familjehem som inte borde vara familjehem som soc och andra som jobbar med att rekrytera hem borde ha tillgång till. För det är ju ändå så att även om man gör bort sig på ett ställe så kan man få uppdrag på andra, som inte vet. Dåliga familjehem är inte bra för någon . Inte för myndigheterna, inte för oss andra familjehem och framför allt skadar de barnen som placeras där.

I allt detta är det lätt att glömma att de allra flesta familjehem gör ett skitbra jobb och sliter "häcken" av sig för de barn som är placerade där och lyckas.

En som skriver om det i sin blogg är Jenny Strömstedt. Hon bloggar om Sofia Rapps kamp för upprättelse och nämner att det finns fantastiska familjehem också. http://blogg.mama.nu/jennystromstedt/2013/04/24/de-ensammaste-barnen/
Dem glömmer man så lätt och koncentrerar sig på de som inte fungerar.
Det konstiga att ibland tar man barn man kanske inte skulle behöva ta. Och på felaktiga grunder. David Lega ger sig in i debatten. Han är blivande kommunalråd för Kristdemokraterna i Göteborg.
Han har deltagit i flera paralympiska spel och slog 14 världsrekord i simning mellan 1995-2000. Lega innehar för närvarande 5 världsrekord och 11 svenska rekord
http://www.newsmill.se/artikel/2010/11/08/funktionsneds-ttningar-kan-inte-tv-ngsv-rdas-bort
Det handlar i och för sig om funktionsnedsatta barn och ungdommar men skulle lika gärna även gälla andra.
Han skriver:

P1:s program Kaliber har i ett reportage visat att flera kommuner tvångsvårdar funktionsnedsatta barn och ungdomar på grund av deras funktionsnedsättning.

Dessutom tycks kommunerna fortsätta att tvångsplacera funktionsnedsatta ungdomar på institution trots att det finns ny rättspraxis från Regeringsrätten som häver dessa felaktiga tvångsomhändertaganden.

Jag blir naturligtvis som alla andra oerhört upprörd när svaga och utsatta ungdomar utsätts för övergrepp av dem som är satta att hjälpa.
 

Om Regeringsrättens domar punkterat möjligheten till tvångsvård för dessa individer, vad skall kommunerna göra nu? Vad skall föräldrarna göra? Hur skall man hantera en situation där föräldrarna inte vill, orkar, eller klarar av ta hand om barn som exempelvis är utåtagerande och våldsamma, och barnet i fråga motsätter sig vård?

Jag tror att flera åtgärder är nödvändiga. För det första krävs bättre utbildning om funktionshinder inom socialtjänsten så att utredningar som ligger till grund för omhändertaganden håller högre kvalitet. I synnerhet behövs utbildning och ökad kunskap beträffande funktionsnedsättningar så att de som gör behandlingen lär sig skilja mellan funktionsnedsättning och inlärt beteende. Man kan faktiskt inte behandla bort en funktionsnedsättning!

Hur kommer det sig att myndigheter som har rätt att ta så avgörande beslut kan eller får göra så fel, att de inte följer lagen? Varför reagerar ingen?