Ledsen

Fick en länk till ett dokument som snurrar runt  på nätet. Igen. Det är skrivit 2010 men jag kan inte hjälpa att jag ändå blir ledsen och arg och besviken över hur vissa väljer att missuppfatta, tolka  och bilda uppfattningar på felaktigheter. Hur en del tolkar in egna önskemål och sprider åsikter utifrån det trots att verkligheten ser ut på ett annat sätt.
Först tänkte jag låta det passera men jag väljer att kommentera det istället.

Det var en anmälan mot uppdag gransknings program om oss.
Kan ju lägga till att den inte ledde till något.
Vad än dessa välmenade människor än påstår och hoppas på så är det inte en välfungerande mamma med ett liv som ändrat sig till att vara välanpassat för barn.
Skribenten skriver:

Ingen har i programmet tagit upp fosterhemmens rättsliga ställning, nämligen att fosterföräldrarna enligt svensk lag helt korrekt inte är part i målet och därför inte har någon bestämmanderätt beträffande var barnen ska bo. 
 

Men det var ju precis det som programmet lyfte och fortsatte med att det är barnen det drabbar i slutändan. hon fortsätter:

Fosterföräldrarnas relation till barnen kan utan omsvep kallas för en "sjuklig symbios". De har tillägnat sig någon annans barn.    

Jag skulle driva detta av någon sjuklig symbios där min önskan är att ta någon annans barn.
Men det är inte för vår skull jag jobbar för att barnen skall få komma tillbaka utan därför att de vill det.  Fortfarande efter snart 4 år är det deras högsta önskan, allt de ber om, talar om vid varje kontakt vi har..

Man påstår att vi skulle ha tagit barnen av ekonomiska intressen men det tar jag som en ren kränkning. För det första så får man inte så mycket. Sedan om man vårdnadsöverflyttat som man borde enligt svensk lag för att trygga barnen så hade vi förlorat allt ekonomiskt stöd så det påståendet håller heller inte.  Sedan kostar barnen 4 gånger så mycket nu ändå hävdar de att det är bättre. 

Hon reagerar över att barnen kallar varandra för syskon. Men det är väl inte konstigt då de växt upp tillsammans. Hon kallar det "tvångssyskonskap"  undrar vad hon säger till adopterade barn. Har de köpts och är deras syskonrelationer ochså tvångssyskonskap ?
 
Hon tycker att det är "förfärligt att man sliter barn från sina invanda liv och slänger in dem hos vilt främmande människor, men det är betydligt skadligare att ta barn från sina biologiska föräldrar än från en fosterfamilj" men all forskning visar att det beror på om de har en anknytning. Barn är ingens egendom och man blir inte automatiskt en bra förälder bara för att man kan eller får barn.
Jag håller helt med om att barn som har en anknytning till sina bio och om det finns möjlighet skall
tillbaka till sina föräldrar men så är det inte i det här fallet. För det första är det inte bio som dessa barn har sin anknytning till, utan det är till oss.
Sedan är det ingen inte ens i Mark som anser att barnen skall tillbaka till sin mamma. Vad gäller de stora så är umgängesfrekvensen nere i densamma som i Vara med ett par gånger per år. Vad gäller den minsta så håller man på att utreda vårdnadsöverflytt.

Hon tycker att vi "underblåser barnens lidande genom att säga till dem att de "vill ha hem dem".
Skulle vi inte bekräfta dem då de gråter och vill hem, längtar efter oss. Skulle vi säga att nej nu bor ni i en annan familj så nu får ni sluta längta efter oss.
Vi har talat med psykologer om hur vi skall bemöta barnen och fått veta att något av det viktigaste är att bekräfta dem i deras sorg. Sedan att vi inte kan påverka eller göra något åt den är en annan sak. Men att trycka ner deras känslor och sorg vore tortyr. Ingen lyssnar ju på vad de säger och vill och nu skulle vi heller inte få göra det? Vi har fått frågan även ifrån förvaltningen varför barnen skulle säga saker till oss eller fråga oss saker och inte dem men barnen säger att de sagt men ingen lyssnar och sedan som en psykolog sa de talar med oss därför att av oss för de svar, vi bekräftar dem.

Skribenten menar att personer som tar fosterbarn gör det för personlig vinnings skull men det är inte min uppfattning. De finns säkert men det är inte främsta orsaken för så bra betalt är det inte. Sedan är det så att ersättningen i de allra flesta fall, inte på långa vägar täcker omkostnaden.
Det handlar i runda slängar om ca 5000 i omkostnad som skall täcka allt från kläder, telefonsamtal, körning till och från umgänge som ofta kan vara på långt håll inte bara med en utan ett flertal personer. Skjutsar till annat aktiviteter och besök som BUP, tandläkare sjukvård som ofta är eftersatt. Att ta ledigt från jobb för att följa med på besöken, och så till soc förstås. Cyklar skridskor skidor kan man ibland få extra för men det är alltför sällan. Sedan skall man veta att det är inte små väluppfostrade barn som placeras i de allra flesta fall utan barn med en rejäl ryggsäck där det kan vara missbruk, misskötsel, misstro mot vuxenvärlden, diagnoser ibland flera stycken. eller sexuella övergrepp.
Får inte glömma de ca 5000 i arvode också som skall betala för det arbete man lägger ner. Ersätta alla tid man får ta ledigt alla tid som läggs ner för att åka runt och leta efter eller timmar i telefon för att boka hitta rätt personer osv. De skall man dessutom skatta för och de är inte SGI grundade och inte heller berättigar de till A-kassa.

Man klagar över att man i en del familjer väljer att en, ofta kvinnan är hemma. Men hur man än gör så är det någon som klagar. Är man hemma gör man det för pengarna om man jobbar lägger man för lite tid på barnen.
Om ett familjehem först skall jobba 100 % och sedan ta hand om markservice, och familj samt barnen med den problematik som det kan vara skulle de inte hinna göra ett bra jobb. Därför väljer många att en är hemma och sköter markservicen. Hinner med det som måste då barnen är i skolan för att sedan kunna koncentrera sig på barnen då de kommer hem. Sedan är det besök i skolan och annat som skall skötas under dagtid vilket ställer till det om man är anställd. Inte många arbetsgivare gillar att man är borta ibland så ofta som en gång i veckan eller minst ett par gånger i månaden.
Det är få oberoende (rika) familjer som väljer att vara familjehem
Det är sällan någon fin familj som vill stöka ner sitt inrutade liv. Man vill inte vara med om grannar som klagar för att man är många, för stökiga. Där man alltid blir anklagad om något händer för det är väl de där "ungarna" för det vet ju alla hur de är. Där man inte längre blir bjuden för att man inte passar in. Där hemmet blir slitet och man aldrig riktigt hinner med det man vill framför allt inte sig själv.
Har hört talas om familjehem där man vägrar köra barnen på aktiviteter därför att det inkräktar på deras egna intressen eller aktiviteter eller familjehem som vägrar ändra på minsta rutin för den placerades skull. Hem där man inte firar placerade eller där placerade inte får följa med och man kallar det ledigt ifrån just dem. Hem där föräldrarna inte engagerar sig personligt utan gör det just för pengarna. De hemmen skall inte vara familjehem.

Jag tror att de som blir familjehem inte gör det för pengarna utan för att man har andra värden i livet.
En längtan eller önskan om att bli familjehem beror inte (hos någon av alla dem jag träffat) på en längtan efter fler barn utan för att man vill göra en samhällsinsats. För att man har ett stort hjärta, plats för en till, att en till inte spelar så stor roll då man ändå har ett gäng och där det finns gott om kärlek, överseende, andra chanser och massor av engagemang.

Det handlar inte om att man vill göra barnen till sina utan att man försöker försvara barnens rätt till det de ser som sitt. De har inte valt utan har tvingats till något nytt och då de anpassar sig så skall de inte få rätten att behålla det. Vi kan inte /får inte bestämma att barn skall slippa umgänge de mår dåligt av. Vi kan inte påverka beslut. Vi kan inte lova dem saker för vi kan inte hålla dem. Men det är vi som torkar tårarna då det inte blev som det skulle. Det är vi som ger dem tillbaka tron på mänskligheten, Det är vi som plockar upp dem efter misslyckandena eller beslut som de inte ville ha men måste följa. Vi får inte vara med i rätten och försvara dem tala om vad de känner tycker även om vi känner dem bäst och de inte vågar själva eller deras advokat inte lyssnar. Det är oss de anklagar trots att det inte är våra beslut, vårt fel och det påstår hon att vi gör för att vi vill tjäna pengar och ta barn ifrån deras föräldrar. Det gör mig både arg, ledsen och uppgiven. Vilken oförståelse för vad det egentligen är vi gör. Varför är hon inte familjehem själv och varför är det så svårt att få tag i familjehem om det nu är så bra, lätt, man får så mycket pengar och det är så smidigt?

Att familjehem är låg inkomsttagare som gör det för att det är en bra inkomstkälla är så dumt att jag knappt vet hur man skall bemöta det. Sedan vad gäller mig så har jag både jobbat och pluggat. Inte samtidigt. Men trots det har jag alltid sett till att barnen inte skulle behöva vara bortlämnade mer än nödvändigt. Jag har haft barnvakt hemma men de som letar fel hittar dem alltid, som sagt jobbar man så bryr man sig inte tillräckligt jobbar man inte så gör man det för pengarna.

Det som är värst i artikel är bristen på barnperspektiv. Att det handlar om föräldrarna inte barnen, deras rätt till sina barn. Att man alltid vänder det till att barnets bästa är det föräldrarna vill, känner och kräver eller mår bra av. Det är fel, barnens rätt till trygghet skall väga tyngst. Deras rätt till en stabil och förutsägbar uppväxt skall väga tyngst. Det är därför treårs regeln kom men den används för sällan. Det är därför man ändå tvingas ändra lag efter lag därför att det gamla sättet att se barn som föräldrars tillhörigheter skadar barnen.

Sedan avslutar hon med orden:

Den nuvarande situationen för barnen i Uppdrag granskning hade aldrig uppstått om Vara kommun redan från första dagen av tvångsplacering av barnen i fosterhemmet hade gett den biologiska modern en bostad i närheten av fosterhemmet och en umgängesrätt i den biologiska moderns eget hem två gånger per vecka utan närvaro av fosterföräldrarna. Om Vara kommun ville övervaka umgängesrätten hade detta kunnat ske genom närvaro av en socialsekreterares som barnen inte känner och som uppträder diskret.

  

 Återigen en åsikt utifrån en önskedröm om något som inte fungerar så i praktiken.
Bio mamman hade lägenhet genom Varas försorg som hon lämnade för att sedan bo i en bil så hon inte gick att få tag i. Hon uteblev ifrån ett flertal umgängestillfällen och vägrade ta emot exempelvis video på barnen. Hon gjorde sig otillgänglig, gick under månader inte att få tag i och svarade inte på telefon. 
Att man sedan skulle ha låtit spädbarn hämtas av helt främmande personer bara för att till fredställa mamman är idioti? För det första gick det inte av de skäl jag just framfört sedan behandlar man inte barn på det viset om man ser till deras bästa. Återigen det handlar inte om föräldrarna och deras rätt utan om barnen utan om barnens rätt till trygghet.
Varför skall barn som inte vill tvingas till umgänge var femte vecka då de inte vill, då de mår så dåligt av det att de kräks, när det inte gick att flytta hem dem då, när det fortfarande efter 8 år inte går att flytta hem dem? Var är barnperspektivet i det?
Tyvärr så finns det många handläggare som har samma åsikt som skribenten. Min åsikt är att det är de som är farligast inom familjehemsvården.