Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

torsdag 29 augusti 2013

Ingen diagnos för stöd

Särskilt stöd skall inte kräva att man har en diagnos http://www.svt.se/nyheter/#sverige/sarskilt-stod-kraver-ingen-diagnos?&_suid=1377413122999042703926129762254
– Diagnos eller ej, det har ingen betydelse, säger Paula Caleca Costa-Hallberg, undervisningsråd på Skolverket. Det är elevens behov som ska styra. Det finns många elever utan diagnos som har behov av särskilt stöd, liksom det finns elever med diagnos som inte har behov av stöd.
Oavsett diagnos eller ej så ska en åtgärdsplan upprättas för elever som riskerar att inte klara målen.
Kan rektorn säga nej till särskilt stöd av ekonomiska skäl?
– Nej, det är behovet som ska styra. Om skolan saknar resurser ska rektorn vända sig till huvudmannen, kommunen eller skolans styrelse, och kräva mer pengar. Får skolan inte mer resurser kan vårdnadshavaren anmäla skolan till Skolinspektionen som gör en granskning.
Paula Caleca Costa-Hallberg säger att man på Skolverket är medveten om att flera skolor kräver en diagnos för att ge särskilt stöd men har ingen uppfattning om hur många.
Vad gör man då om ens barn inte får det särskilda stöd man anser att det behöver?
Om det gäller åtgärdsprogrammet, att man tycker det är för lamt, så ska man anmäla detta till Skolväsendets överklagandenämnd.
Om man tycker det särskilda stödet saknas eller är för litet kan man anmäla detta till Skolinspektionen, där det också finns information om hur man ska gå tillväga.
– En utredning tar normalt 3-6 månader. Sedan har skolan tre månader på sig att rätta sig efter beslutet, berättar Henrik Dahl. Gör de inte det kan vi ge en varning, ett vitesföreläggande och i slutändan böter. Drar det ut på tiden kan det också bli skadestånd.
Några länkar:
 Skolverkets regler vad gäller särskilt stöd. 
Hur Skolinspektionen granskar skolorna när det gäller särskilt stöd.
Statistik över tillsynen första halvåret 2013.
Statistik över anmälningar första halvåret 2013.

Tack för det klargörandet.
Men barn hanteras fel, får inte det de har rätt till bara för att de inte har någon röst. För att inget händer då man låter bli.
I dagarna var det ute att ett HVB hem hade fått kritk därför att de hanterar ungdomarna på ett sätt de inte får. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=99&artikel=5626216
Vid sitt oanmälda besök fann inspektörerna att ungdomarna inte får åka hem under det första året och att de inte heller får ha mobiltelefoner.
De här begränsningarna har införts utan ungdomarnas samtycke, vilket enligt inspektörerna inte är tillåtet. De kräver därför att rutinerna nu ändras.
 
Får se vilka konsekvenser det blir men att det skall till en granskning och kritik för att något alla skall hända och sedan är det mest formalia och dokumentation som kritiseras. De som drabbaas bryr man sig sällan om.

Det är inte bara föräldrar som är olämpliga utan aven de som skall se efter dem i vissa fall http://www.dn.se/nyheter/sverige/barn-hoppade-fran-sju-meter-hog-bro/
Ett fritids planderar en aktivitet där barnen skall hoppa från en 7 m hög bro rakt ner i vattnen. De fotograferas och sätts upp med texten vi som vågade. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17355875.ab Personalen stod kvar på bron och kollade att det inte kom några båtar som kunde köra över barnen. Man kan undra hur ansvarsfyll man tycker att den personalen var.

Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)