Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

torsdag 12 september 2013

En familj till slagen i spillror

Ja vad säger man? http://www.unt.se/uppsala/familjen-slogs-i-spillror-2585185.aspx
Mamman hade gång på gång åkt in med pojken som var tät och hade svårt att andas. När hon kom in hade det lugnat sig. Bakom hennes rygg anklagades hon nu för Münchausensyndrome att man gör sina barn sjuka.
På eftermiddagen  7 maj åker Mikaela hem efter jobbet med barnen i bilen. På gården väntar två polisbilar och sex socialsekreterare. Deras uppdrag är att tvångsomhänderta barnen.
Insatsen kommer som en total överraskning för Mikaela och stämningen blir upprörd. En polis bryter upp Mikaelas händer och tar bilnyckeln. Syskonen gråter och ett barn springer mot skogen, men fångas in. Syskonskaran förs bort och Mikaela bryter ihop i chock.
Tre av de fyra barnen släpps efter ett dygn. Men fyraårige Leon placeras på en skyddad adress där han är en vecka utan sina föräldrar. Därefter skickas han till ett utredningshem i Stockholm med sin pappa Jimmy som tvingas ta ledigt från jobbet. Sommarens semesterplaner på en resa till Legoland får ställas in.
Leon som varit blöjfri börjar nu kissa och bajsa på sig och gråter efter mamma.
Efter ett tag tillåts far och son att bo på egen hand i en lägenhet och Mikaela får börja träffa Leon igen – men bara under övervakning.
– Det var fruktansvärt, säger hon.
Den 14 juni, fem veckor efter omhändertagandet, får Mikaela ett sms från en socialsekreterare. Plötsligt har allt svängt.
”Min ståndpunkt nu är att det inte föreligger någon oro för att Leon skulle fara illa. Jag ser inte att han skulle ha tillfogats någon fysisk skada, och ev. övermedicinering kan jag inte heller hitta något stöd för då ju allt är förskrivet av läkare”, skriver socialsekreteraren.
Därmed är ärendet avslutat och familjen kan återförenas.
En viktig orsak till omsvängningen är att socialtjänsten skickat Leon på en ny läkarundersökning. Den påvisar en förtätning i lungorna och sannolikt även astma.
 
Sådant här skall inte få ske. Nog borde det finnas bättre sätt eller att lösa det på om man nu misstänker att det är något fel. Vilket trauma för barnen, polishämtning en hel vecka utan mamma och pappa? och sedan fem veckor till utan att få komma hem. Och vi bor i Sverige. Känner till ett annat ärenden där banren fortfarande inte är hemma. Där de fortfarande är sjuka, trots att mamman och pappan inte fått vara i närheten av dem på 6 månader i stöten. Hur kan de då vara anledning? Trots att tre läkare gett diagnoser så tror inte handläggaren att de är sjuka för det har hon bestämt.

Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)