Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

måndag 4 november 2013

Kontrollinstans för utredningar

Kommun efter kommun får. kritik. Grav kritik
Här är det Östra Göinge http://www.kristianstadsbladet.se/ostragoinge/article1998558/Baklaxa-for-kommunen.html
Och här en annan http://www.svt.se/nyheter/regionalt/svtsormland/socialtjansten-kritiseras-efter-valdtakt ändå får de fortsätta.

Hittade en juridik studerande Martin Söderstam som ifrågasätter varför det inte finns en kontrollinstans som får kritisera undermåliga barnavårdsutredningar
http://www.dagensjuridik.se/2012/08/jag-efterlyser-en-kontrollinstans-som-far-kritisera-undermaliga-barnavardsutredningar%20
Det har jag också undrat. Han skriver:
Inte sällan ser man i barnavårdsutredningar påståenden som; ”pappan uppvisar sidor som lättkränkthet och har lätt för att bli irriterad” eller ”mamman lägger hela skulden utanför sig själv”. Sällan anges i vilken situation pappan eller mamman har uppvisat dessa sidor.
För att en uppgift skall anses vara sakligt värdefull måste den situation, som uppgiften har sitt ursprung i, preciseras (Bo Edvardsson, Utredares tankefel i barnavårdsutredningar drabbar barn, föräldrar och samhälle, 2011 ). Ibland kanske det inte går att precisera någon specifik situationen mer än att föräldern har varit irriterad i mötet med en socialsekreterare.
Vill ni läsa mer av Bo Edvardsson följ länken http://oru.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:642495 Martin fortsätter:
Lagen anger,  dock inte i detalj, hur en barnavårdsutredning skall genomföras och vilka upplysningar som skall inhämtas. Av lagen följer att insatser inom socialtjänsten skall vara av god kvalitet och att utredningar skall genomföras av personer med lämplig utbildning och erfarenhet. Socialstyrelsen har också utfärdat föreskrifter och allmänna råd om handläggning av ärenden som rör barn och unga. I sina föreskrifter skriver Socialstyrelsen att uppgifter till utredningen bör hämtas in på ett strukturerat sätt, utifrån kunskap och beprövad erfarenhet och man anger också vikten av att handläggarna har ett professionellt förhållningssätt för att kunna vara sakliga, opartiska och nyanserade i sin bedömning.
Däremot anger varken lagen eller socialstyrelsens föreskrifter vilka uppgifter som skall inhämtas under en utredning och hur dessa skall inhämtas. Om kvaliteten på de insamlade uppgifterna brister kommer även helhetsbedömningen att uppvisa brister. På vilka sätt kan det garanteras att de uppgifter som samlas in är rimligt säkerställda?
 
Jovisst lagen säger hur man skall göra men det händer inget då man låter bli. Han fortsätter:
Jag efterlyser en kontrollinstans som har befogenhet att uttala kritik mot undermåliga barnavårdsutredningar. Enligt Agneta Krantz, som arbetar på en av Socialstyrelsens tillsynsenheter, sker ingen systematisk kontroll av barnavårdsutredningars kvalitet. Socialstyrelsen genomför i huvudsak kontroller utifrån de klagomål som kommer in och på uppdrag av Regeringen. Jag har pratat med chefer och/eller inspektörer på samtliga av Socialstyrelsens fem tillsynsenheter och alla har uppgett att Socialstyrelsen inte utför någon rutinmässig kontroll av de barnavårdsutredningar som socialtjänsten producerar.
Om socialstyrelsen skulle börja genomföra systematiska och rutinmässiga kontroller skulle det rimligtvis sätta press på socialtjänstens handläggare att producera kvalitativa utredningar. Om ett bristfälligt handläggningsarbete i en barnavårdsutredning inte, när så påkallat, blir föremål för någon kritik från Socialstyrelsen är risken stor att tillvägagångssättet i handläggningen lever kvar i verksamheten och förs vidare till andra och kanske nya handläggare. Denna smittoeffekt kan i sin tur leda till att möjligheterna till kvalitetssäkring försämras.
Jag efterlyser även att Socialstyrelsen i större utsträckning gör socialtjänstens handläggare uppmärksamma på vikten av sakliga utredningar, genom att ta in en bestämmelse om att uppgifter som ligger till grund för ett beslut skall vara rimligt säkerställda. Det borde göras tydligare i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd att vaga och oprecisa uppgifter inte ska tas med i beslutsunderlaget och att socialsekreterare i sitt arbete har att ägna sig åt källkritiska överväganden. 

Visst måste man ha kvalitet då barn hanteras.
Visst måste man ha kvalitet när alla mänikosr hanteras.
Man måste göra allt för att säkerställa att det inte blir fel.
Att underlagen är korrekta är väl det minsta man kan begära, kräva.
Då det går fel går det aldrig att reparera utan man får bara lära sig att leva med dem.

http://www.expressen.se/gt/ledare/vanvardade-barns-upplevelser-och-pris/
För att få den statliga ersättningen på 250 000 kronor ska man ha utsatts för "allvarlig försummelse i samhällets vård" och övergreppen ska ha betraktats som allvarliga även på den tid då de skedde. Dessutom ska vanvården ha skett innan 1980. Tre av tio blir utan ersättning.
Vad betraktades som allvarliga övergrepp under 70- och 80-talet? Min vän förödmjukades, hånades och straffades. Hon har ärr på kroppen efter krossade speglar, juvelförsedda knytnävar och vaser. Hon har ont i sina fötter för att skelettet är skadat efter alldeles för små skor. Hon har ont i själen, en smärta som år av terapi inte har kunnat avhjälpa. Nu har hon ansökt om ersättning, men hon är kluven. Hon kallar ersättningsfrågan ett "hopkok av orättvisa och brist på solidaritet", ett stort hån mot dem som lämnas utanför trots sina psykiska och fysiska ärr. Samtidigt är det för mycket pengar för att strunta i dem.
För att få ersättning har hon fyllt i en omständlig ansökan, där varje enskild händelse, sådana hon ägnat hela sitt vuxna liv åt att glömma, ska listas. Hon har varit tvungen att åka upp till Stockholm och berätta om saker som skär djupt, inför främmande människor med makt att bedöma hennes upplevelser. Hon frågar sig: Är det värt det? Är denna ovärdiga process värd pengarna? I stället för ersättning hade hon önskat sig en grundlig genomgång av fosterhemssystemet och vite för både kommun och stat när barnen far illa.
Hon hade hellre velat att
man såg över systemet. Det vill jag också. Det är så mycket som är fel. Det räcker inte längre med att lappa och laga på lagen rätta till lite här och lite där utan man behöver se över alltihop.  
Det väl inte för mycket begärt att man måste se till att underlagen blir bättre, blir bra och bygger på fakta inte åsikter påståenden och gissningar och gör de inte det så skall de hända något.
Det borde vara en självklar helt med en kontroll instans.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar