Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

onsdag 31 juli 2013

Lisa

I aftonbladet har det gått en serie om barn vars ena försäldrar dödar den andre och ändå får vårdnaden.
Det är ett ärende, Lisa, en numera 5 årig flicka som bevittnade sin pappa döda mamma med 40 knivhugg då hon var bara 1 år. Mamman och pappan hade gått isär och mamman bodde efter en trafikolycka mer eller mindre hos sina föräldrar som utreddes som stöd kontakt avlastningsfamilj för flickan. Då mamman dödades var det där hon placerades.
Pappan fortsätter att ha vårdnaden.
Det är ett LVU för att soc är rädd att pappan skall försöka ta flickan ifrån den familj som lever i och har växt upp i. Men efter ett par år svänger de och soc får för sig att omplacera flickan. De gör det som orsakade ett LVU för att undvikas. T.o.m. pappan går nu emot detta men soc ser till att det blir så ändå.

Det har fått en privat person Mirijam att engagera sig http://dodadekvinnor.aftonbladet.se/2013/07/rapport-fran-almedalen/ Hon åkte till Almedalen för att påerka och skaffa sig kontakater.

Flickan har bott hela sitt liv hos mormor och morfar. Mormor var t.o.m. med på BB och var den första som höll i henne. Det är de som Lisa ser som sin familj.
http://dodadekvinnor.aftonbladet.se/2013/06/mormor-och-morfar-det-ar-vi-som-ar-lisas-familj/
Ändå omplacerades hon.

Nu får inte träffa henne i sommar
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17037273.ab
Den nya fosterfamiljen vill ha semester och då kan man ju inte passa umgängen. De skulle få ha telefonkontakt med inte heller det hölls.

Nu Mirijam över protestnamn för att flickan Lisa skall få flytta hem igen.

Aftonbladet har ställt ett antal frågor till Botkyrkan kommun som är ansvariga http://dodadekvinnor.aftonbladet.se/2013/06/botkyrka-har-mycket-att-forklara-for-lilla-lisa/

Varför gör man såhär? Jag hävdar att det är bara för att man kan.

tisdag 30 juli 2013

Sommarpratare

Då jag sitter vid datorn och går igenom vad som står i olika forum så brukar jag lyssna på sommarpratarna. Det senaste jag lyssande på var Anton Abele  om hur han började med ett upprop mot våld
Det började med att han skrev ett upprop på facebook som sedan ledde till en samling i protest i kungsträdgården. Hur de fortsatte tre år där han hade en förening mot våld men hur media sedan slutade skriva och då försvann engagemanget från alla andra, de som hängt med.

Jag vet hur det är. Att så fort det inte syns i media så faller intresset. Jag vet också att det är lite unikt att jag lyckats hålla "liv" i vårt ärende så länge som 4 år.
Jag gör det inte för att få stå i rampljuset utan för att påverka och förändra.
Men det är alldeles för snabbt något annat som är mer spännande.
Jag har så svårt att förstå hur något kan vara mer viktigt som glömda katter i någon sopcontainer, kändisars celluliter, vad bloggare hittar på eller säger, vad dokusopa personer hittar på eller vad tvittrande politiker ställer till med.
Den grävande journalistiken får mindre och mindre utrymme och det handlar inte om att förändra lika mycket om att avslöja något kontroversiellt. Utomlands driver media ett ärende tills det blir en förändring.

Hur han tillsist hamnade i riksdagen.
Då var hans den yngsta någonsin. Hur alla applåderade då han kom in i salen första gången. Han berättar om hur svårt det var att få igenom någon där (han lyckades få igenom en lag ang näthat)
Hur han fortsatta att plugga brevid sitt riksdagsarbete.

Det det är rätt ställe om man vill påverka men hur svårt det är.
Att det går men inte de vägar man tror.
Det finns 349 riksdagsledamöter som skall se till att folkets röst skall bli hörd.  För att få igenom något måste man få med sig 50 % av rösterna. Det är svårt eftersom alla röstar med partiet.
de lägger totalt ca 3000 motioner men hur ca 99,5 % avslås. Han ifrågasätter om det är så det r tänkt att vara, om det är så man tänkt skall påverka om så många avslås. Om det är tänkt att vara så varför så lite går igenom. Om det inte fungerar varför den möjligheten finns. 
Han berättade hur han förvånats över att man inte uppmuntrar varandra då det går bra eller man syns i media. Att han inte någon gång under hela tiden varit med om att någon gett ett uppmuntrande ord i vad han gjort. Han tror att det beror på att om någon ny in måste ju någon annan åka ur.

Hur han fått uppmuntrande tillrop ja visst men av andra, utifrån, men inget ifrån sin egen topp. Man stöttar inte och berömmer inte.

Jag har väl också reagerat på hur svårt det är att påverka uppe i regering och riksdag. Hur mycket det pratas och hur lite som blir gjort. Att det handlar mest om att visa upp sig för att bli inröstad igen och hur mycket prat det är om vad man gjort men väldigt lite om vad man skall göra förutom inför valen förstås. Sedan är frågan hur mycket av de löftena som hålls.
Hur man kan konstatera och erkänna att det inte är så bra men få som vill göra något åt det.
Det handlar mest om att uttala sig, sätta dit ett motståndar parti. Men sitter de själva i samma position så gör man likadant.
Hur förvånad jag blev då jag fick veta att man inte får motionera i sitt eget utskott. Det innebär, kan man väl säga, att de inte får väcka nya frågor  i det utskott de sitter inte driva frågor där. De kan diskutera och komma med förslag på saker de vill att regeringen skall titta på eller göra något åt men då måste de har med sig 50 % av de andra i utskottet. Men alla röstar som partiet vill så det är svårt att få igenom något. Vad är då meningen? De får inte skriva debattartiklar som går emot något partiet tycker. De kan driva egna frågor men bara om det ligger i partiets linje och allt skall godkännas av partiledningen.

Jag tyckte om honom. Han hade engagemanget och viljan men  han avslutar med att han inte kommer att fortsätta efter nästa val. Han vill leva ett normalt liv.

måndag 29 juli 2013

Föräldrar med diagnosbarn

Hittade en länk till en artikel av en föräldrer med barn med diagnos.
Vårt barn duger aldrig.
I dag fungerar det mesta väl. Att byta miljö är jobbigt. Att byta aktivitet är jobbigt. Max vet inte om det är natt eller dag, klockan 16 kan lika gärna vara 04. Till sin hjälp har han schemalagda dagar och lampor som lyser för natt respektive dag.
Samma kille som kan svara på avancerade frågor och utmanar oss intellektuellt känner inte skillnad på fem minuter eller två timmar. Max är killen som går ut och försöker tvätta händerna på vägen – om jag säger till honom ”tvätta händerna på vägen till ditt rum”.
Max har gjort klart åk 4 mattebok utan problem i åk 2. Max kan inte klä på sig utan att kläderna ligger i rätt ordning på stolen. Samma kille rättar storebror om han uttalar engelskaläxan fel eller stavar fel, för precis som med att läsa svenska så kunde han bara engelska – helt plötsligt. Det är killen som inte kan äta mat som blandats eller rörts ihop. Max måste gå ett visst antal steg i ett rum annars kan han inte gå ut ur rummet!
Att leva med Max är som att leva med två barn. Och även om jag är fruktansvärt trött och ibland ledsen och uppgiven (som när skolan tar tokiga beslut) så brukar jag säga: Tänk vad vi lärt oss tack vare att vi får leva ihop med Max, tänk vad vi missat om vi inte haft Max!
Vet att många har den känslan att barnen aldrig duger. Varje gång telefonen ringer så undrar man vad det nu är de gjort eller vad som hänt.
Att barnen egentligen inte själva är orsak utan det beror på missförstånd eller okunskap räcker inte som förklaring det blir jobbigt ändå. Det verkar ju funka ibland.
Att alltid behöva förklara, gå på tå för att vara steget före, be om ursäkt trots att det inte borde behövas.
Sedan är det alltför många som ifrågasätts som föräldrar bara för att barnen har en diagnos. Där det faktiskt kan gå så långt att de förslorar sina barn och anklagas för vanvård trots att de gjort allt som står i deras makt.

söndag 28 juli 2013

Ledsen

Fick en länk till ett dokument som snurrar runt  på nätet. Igen. Det är skrivit 2010 men jag kan inte hjälpa att jag ändå blir ledsen och arg och besviken över hur vissa väljer att missuppfatta, tolka  och bilda uppfattningar på felaktigheter. Hur en del tolkar in egna önskemål och sprider åsikter utifrån det trots att verkligheten ser ut på ett annat sätt.
Först tänkte jag låta det passera men jag väljer att kommentera det istället.

Det var en anmälan mot uppdag gransknings program om oss.
Kan ju lägga till att den inte ledde till något.
Vad än dessa välmenade människor än påstår och hoppas på så är det inte en välfungerande mamma med ett liv som ändrat sig till att vara välanpassat för barn.
Skribenten skriver:
Ingen har i programmet tagit upp fosterhemmens rättsliga ställning, nämligen att fosterföräldrarna enligt svensk lag helt korrekt inte är part i målet och därför inte har någon bestämmanderätt beträffande var barnen ska bo. 
 
Men det var ju precis det som programmet lyfte och fortsatte med att det är barnen det drabbar i slutändan. hon fortsätter:
Fosterföräldrarnas relation till barnen kan utan omsvep kallas för en "sjuklig symbios". De har tillägnat sig någon annans barn.    
Jag skulle driva detta av någon sjuklig symbios där min önskan är att ta någon annans barn.
Men det är inte för vår skull jag jobbar för att barnen skall få komma tillbaka utan därför att de vill det.  Fortfarande efter snart 4 år är det deras högsta önskan, allt de ber om, talar om vid varje kontakt vi har..

Man påstår att vi skulle ha tagit barnen av ekonomiska intressen men det tar jag som en ren kränkning. För det första så får man inte så mycket. Sedan om man vårdnadsöverflyttat som man borde enligt svensk lag för att trygga barnen så hade vi förlorat allt ekonomiskt stöd så det påståendet håller heller inte.  Sedan kostar barnen 4 gånger så mycket nu ändå hävdar de att det är bättre. 

Hon reagerar över att barnen kallar varandra för syskon. Men det är väl inte konstigt då de växt upp tillsammans. Hon kallar det "tvångssyskonskap"  undrar vad hon säger till adopterade barn. Har de köpts och är deras syskonrelationer ochså tvångssyskonskap ?
 
Hon tycker att det är "förfärligt att man sliter barn från sina invanda liv och slänger in dem hos vilt främmande människor, men det är betydligt skadligare att ta barn från sina biologiska föräldrar än från en fosterfamilj" men all forskning visar att det beror på om de har en anknytning. Barn är ingens egendom och man blir inte automatiskt en bra förälder bara för att man kan eller får barn.
Jag håller helt med om att barn som har en anknytning till sina bio och om det finns möjlighet skall
tillbaka till sina föräldrar men så är det inte i det här fallet. För det första är det inte bio som dessa barn har sin anknytning till, utan det är till oss.
Sedan är det ingen inte ens i Mark som anser att barnen skall tillbaka till sin mamma. Vad gäller de stora så är umgängesfrekvensen nere i densamma som i Vara med ett par gånger per år. Vad gäller den minsta så håller man på att utreda vårdnadsöverflytt.

Hon tycker att vi "underblåser barnens lidande genom att säga till dem att de "vill ha hem dem".
Skulle vi inte bekräfta dem då de gråter och vill hem, längtar efter oss. Skulle vi säga att nej nu bor ni i en annan familj så nu får ni sluta längta efter oss.
Vi har talat med psykologer om hur vi skall bemöta barnen och fått veta att något av det viktigaste är att bekräfta dem i deras sorg. Sedan att vi inte kan påverka eller göra något åt den är en annan sak. Men att trycka ner deras känslor och sorg vore tortyr. Ingen lyssnar ju på vad de säger och vill och nu skulle vi heller inte få göra det? Vi har fått frågan även ifrån förvaltningen varför barnen skulle säga saker till oss eller fråga oss saker och inte dem men barnen säger att de sagt men ingen lyssnar och sedan som en psykolog sa de talar med oss därför att av oss för de svar, vi bekräftar dem.

Skribenten menar att personer som tar fosterbarn gör det för personlig vinnings skull men det är inte min uppfattning. De finns säkert men det är inte främsta orsaken för så bra betalt är det inte. Sedan är det så att ersättningen i de allra flesta fall, inte på långa vägar täcker omkostnaden.
Det handlar i runda slängar om ca 5000 i omkostnad som skall täcka allt från kläder, telefonsamtal, körning till och från umgänge som ofta kan vara på långt håll inte bara med en utan ett flertal personer. Skjutsar till annat aktiviteter och besök som BUP, tandläkare sjukvård som ofta är eftersatt. Att ta ledigt från jobb för att följa med på besöken, och så till soc förstås. Cyklar skridskor skidor kan man ibland få extra för men det är alltför sällan. Sedan skall man veta att det är inte små väluppfostrade barn som placeras i de allra flesta fall utan barn med en rejäl ryggsäck där det kan vara missbruk, misskötsel, misstro mot vuxenvärlden, diagnoser ibland flera stycken. eller sexuella övergrepp.
Får inte glömma de ca 5000 i arvode också som skall betala för det arbete man lägger ner. Ersätta alla tid man får ta ledigt alla tid som läggs ner för att åka runt och leta efter eller timmar i telefon för att boka hitta rätt personer osv. De skall man dessutom skatta för och de är inte SGI grundade och inte heller berättigar de till A-kassa.

Man klagar över att man i en del familjer väljer att en, ofta kvinnan är hemma. Men hur man än gör så är det någon som klagar. Är man hemma gör man det för pengarna om man jobbar lägger man för lite tid på barnen.
Om ett familjehem först skall jobba 100 % och sedan ta hand om markservice, och familj samt barnen med den problematik som det kan vara skulle de inte hinna göra ett bra jobb. Därför väljer många att en är hemma och sköter markservicen. Hinner med det som måste då barnen är i skolan för att sedan kunna koncentrera sig på barnen då de kommer hem. Sedan är det besök i skolan och annat som skall skötas under dagtid vilket ställer till det om man är anställd. Inte många arbetsgivare gillar att man är borta ibland så ofta som en gång i veckan eller minst ett par gånger i månaden.
Det är få oberoende (rika) familjer som väljer att vara familjehem
Det är sällan någon fin familj som vill stöka ner sitt inrutade liv. Man vill inte vara med om grannar som klagar för att man är många, för stökiga. Där man alltid blir anklagad om något händer för det är väl de där "ungarna" för det vet ju alla hur de är. Där man inte längre blir bjuden för att man inte passar in. Där hemmet blir slitet och man aldrig riktigt hinner med det man vill framför allt inte sig själv.
Har hört talas om familjehem där man vägrar köra barnen på aktiviteter därför att det inkräktar på deras egna intressen eller aktiviteter eller familjehem som vägrar ändra på minsta rutin för den placerades skull. Hem där man inte firar placerade eller där placerade inte får följa med och man kallar det ledigt ifrån just dem. Hem där föräldrarna inte engagerar sig personligt utan gör det just för pengarna. De hemmen skall inte vara familjehem.

Jag tror att de som blir familjehem inte gör det för pengarna utan för att man har andra värden i livet.
En längtan eller önskan om att bli familjehem beror inte (hos någon av alla dem jag träffat) på en längtan efter fler barn utan för att man vill göra en samhällsinsats. För att man har ett stort hjärta, plats för en till, att en till inte spelar så stor roll då man ändå har ett gäng och där det finns gott om kärlek, överseende, andra chanser och massor av engagemang.

Det handlar inte om att man vill göra barnen till sina utan att man försöker försvara barnens rätt till det de ser som sitt. De har inte valt utan har tvingats till något nytt och då de anpassar sig så skall de inte få rätten att behålla det. Vi kan inte /får inte bestämma att barn skall slippa umgänge de mår dåligt av. Vi kan inte påverka beslut. Vi kan inte lova dem saker för vi kan inte hålla dem. Men det är vi som torkar tårarna då det inte blev som det skulle. Det är vi som ger dem tillbaka tron på mänskligheten, Det är vi som plockar upp dem efter misslyckandena eller beslut som de inte ville ha men måste följa. Vi får inte vara med i rätten och försvara dem tala om vad de känner tycker även om vi känner dem bäst och de inte vågar själva eller deras advokat inte lyssnar. Det är oss de anklagar trots att det inte är våra beslut, vårt fel och det påstår hon att vi gör för att vi vill tjäna pengar och ta barn ifrån deras föräldrar. Det gör mig både arg, ledsen och uppgiven. Vilken oförståelse för vad det egentligen är vi gör. Varför är hon inte familjehem själv och varför är det så svårt att få tag i familjehem om det nu är så bra, lätt, man får så mycket pengar och det är så smidigt?

Att familjehem är låg inkomsttagare som gör det för att det är en bra inkomstkälla är så dumt att jag knappt vet hur man skall bemöta det. Sedan vad gäller mig så har jag både jobbat och pluggat. Inte samtidigt. Men trots det har jag alltid sett till att barnen inte skulle behöva vara bortlämnade mer än nödvändigt. Jag har haft barnvakt hemma men de som letar fel hittar dem alltid, som sagt jobbar man så bryr man sig inte tillräckligt jobbar man inte så gör man det för pengarna.

Det som är värst i artikel är bristen på barnperspektiv. Att det handlar om föräldrarna inte barnen, deras rätt till sina barn. Att man alltid vänder det till att barnets bästa är det föräldrarna vill, känner och kräver eller mår bra av. Det är fel, barnens rätt till trygghet skall väga tyngst. Deras rätt till en stabil och förutsägbar uppväxt skall väga tyngst. Det är därför treårs regeln kom men den används för sällan. Det är därför man ändå tvingas ändra lag efter lag därför att det gamla sättet att se barn som föräldrars tillhörigheter skadar barnen.

Sedan avslutar hon med orden:
Den nuvarande situationen för barnen i Uppdrag granskning hade aldrig uppstått om Vara kommun redan från första dagen av tvångsplacering av barnen i fosterhemmet hade gett den biologiska modern en bostad i närheten av fosterhemmet och en umgängesrätt i den biologiska moderns eget hem två gånger per vecka utan närvaro av fosterföräldrarna. Om Vara kommun ville övervaka umgängesrätten hade detta kunnat ske genom närvaro av en socialsekreterares som barnen inte känner och som uppträder diskret.
  
 Återigen en åsikt utifrån en önskedröm om något som inte fungerar så i praktiken.
Bio mamman hade lägenhet genom Varas försorg som hon lämnade för att sedan bo i en bil så hon inte gick att få tag i. Hon uteblev ifrån ett flertal umgängestillfällen och vägrade ta emot exempelvis video på barnen. Hon gjorde sig otillgänglig, gick under månader inte att få tag i och svarade inte på telefon. 
Att man sedan skulle ha låtit spädbarn hämtas av helt främmande personer bara för att till fredställa mamman är idioti? För det första gick det inte av de skäl jag just framfört sedan behandlar man inte barn på det viset om man ser till deras bästa. Återigen det handlar inte om föräldrarna och deras rätt utan om barnen utan om barnens rätt till trygghet.
Varför skall barn som inte vill tvingas till umgänge var femte vecka då de inte vill, då de mår så dåligt av det att de kräks, när det inte gick att flytta hem dem då, när det fortfarande efter 8 år inte går att flytta hem dem? Var är barnperspektivet i det?
Tyvärr så finns det många handläggare som har samma åsikt som skribenten. Min åsikt är att det är de som är farligast inom familjehemsvården.

lördag 27 juli 2013

Många kräver förändring

Hittade ett äldre blogginlägg  av barnombudsmannen
http://barnombudsmannen.blogspot.se/2013/01/placerade-barn-maste-kunna-utkrava.html
vill med det bara visa på att många med mig under lång tid gång på gång krävt en förändring och vi talar om samma sak varje gång men utan reslutat. utan att någon lyssnar.
Han skriver:
De placerade barnens rättigheter måste förtydligas i lagstiftningen. De stora och oacceptabla bristerna vad gäller placerade barns rätt till bra skolgång, tillgång till hälsovård, högkvalitativ omsorg och goda möjligheter att själva få komma till tals måste rättas till. Detta tittar nu en statlig utredning, LVU-utredningen, närmare på. 
Lagstiftningen som styr tillståndsgivning av HVB måste skärpas. I dag krävs inget tillstånd alls för offentligt drivna HVB-hem. Och de krav som ställs i lagstiftningen för att godkänna privata HVB är alldeles för lågt ställda. Det är viktigt att lagstiftningen ställer tydligare krav på vårdens innehåll, personalens kompetens och lämplighet samt att verksamhetens resultat utvärderas. LVU-utredningen har också fått i uppgift att se om det krävs en skarpare reglering, vilket Barnombudsmannen alltså anser.
Det måste också vara lättare att utkräva ansvar. En av de viktigaste slutsatserna från Vanvårdsutredningen var att det aldrig räcker med bra lagar och regler om det inte utkrävs ansvar när regelverket inte följs. Detta är en oerhört viktig lärdom vars allvar understryks av att enbart en av fem kommuner – enligt BO-enkät 2011 - fattat beslut i Socialnämnderna om hur de ska agera när det framkommer att det finns missförhållanden i ett HVB eller familjehem.


Oberoende ombud och rätt till skadestånd. På samma sätt som barn som utsatts för kränkande behandling och mobbning i skolan kan vända sig till Barn- och elevombudet så måste placerade barn ges möjlighet att vända sig till ett oberoende ombud och ställa myndigheter till svars om de försummat eller brustit i sitt ansvar för det placerade barnet. Vid grova försummelser bör skadestånd kunna utgå eftersom det skulle vara ett effektivt verktyg för att förmå samtliga kommuner att ta de placerade barnens rätt till trygg och säker vård på största allvar.

Socialstyrelsen måste ges i uppdrag att sammanställa och följa resultaten i den vård som ges av HVB. I dag saknas möjlighet för en kommun som placerar att få samlad information om de HVB som upphandlas/anlitas. Precis som SKL har föreslagit anser Barnombudsmannen att det behövs ett nationellt register som samlar kommunernas uppföljningar, vårdhemmens egna utvärderingar – som det bör ställas krav på för övrigt – och Socialstyrelsens tillsynsrapporter.
”Jag vill att det blir stor förändring. Vi har talat från hjärtat, nu måste du göra något” Så sammanfattade en pojke som var omhändertagen i samhällsvård sina förväntningar när han 2011 träffade regeringen. Han och de andra barnen får inte svikas. Det återstår mycket jobb att göra. Låt oss få det gjort.
 
Som sagt det är många som länge lyft frågorna utan respons från beslutshavarna.  

fredag 26 juli 2013

Felställda krav och frågor

Uppsala får kritik  där är det ekonomiskt bistånd som ifrågasatts.
http://mobil.unt.se/?id=2520245
Socialtjänsten i Uppsala får hård kritik av Inspektionen för vård och omsorg. Enligt socialtjänsten används ifrågasatta metoder som urinprov och matrekvisitioner bara i undantagsfall. Men i sex av tolv granskade ärenden förekom just urinprov och matrekvisitioner.
 
http://www.unt.se/uppsala/lagbrott-vid-socialtjansten-i-uppsala-2520245.aspx

Ur granskningsrapporten från Inspektionen för vård och omsorg: 
”Att villkora ett gynnande biståndsbeslut är inte förenligt med lagstiftningen”
”Extraordinära utbetalningssätt i form av rekvisitioner eller matkuponger är starkt integritetskränkande”
”IVO har uppmärksammat flera brister som rör nämndens tillämpning av urinprovstagning”
”De sammantagna bristerna som framkommit i tillsynen är allvarliga då de bland annat handlar om de enskildas integritet, självbestämmande och delaktighet

Sammantaget betecknas bristerna som ”allvarliga” och IVO begär att socialtjänsten inom en månad redovisar vilka åtgärder man tänker vidta. Kommunalrådet Mohamad Hassan (FP) är högste ansvarige politiker för socialtjänsten i Uppsala.
– Vi måste ta till oss kritiken och förändra det som behövs, kommenterar han.


Jag vet kommuner där man använder sig av samma "metod" har samma krav inom individ och famljehemheterna. Där försäldrar som söker stöd eller anmäls tvingas svara på frågor om de prostituerar sig, och hur ofta, hur mycket de dricker m.m.  Frågorna är skrivna så att det ser ut som man utgår ifrån att man dricker eller prostituerar sig.

Inget nytt

Återigen klagas det på rättsosäkerhet, att orsaken är att lagen är så otydlig.
http://www.foraldrakraft.se/articles/otydlig-lagtolkning-ger-bristande-skydd-f%C3%B6r-placerade-barn#.UfIBI7fv53w.facebook
Barn och unga som placeras i HVB- eller familjehem måste få bästa tänkbara vård grundad i säkerhet, medmänsklighet och välbeprövade behandlingsmetoder.
Tyvärr finns det idag problem i hur lagen skall tolkas. Praxis har den senaste tiden ändrats rörande föräldrars rätt att med stöd av föräldrabalken begära och få skydd för sina placerade barn.
Sedan lämnar de ett antal exempel. Jag kan lägga till ett antal till.
I Malmö slår socialsekreterarna larm
http://www.sydsvenskan.se/malmo/utsatta-barn-mellan-stolarna/
De mest utsatta barnen riskerar att hamna mellan stolarna. Nu anmäls socialsekreterarnas situation till Arbetsmiljöverket. Skyddsombudet vittnar om personalflykt och hård arbetsbelastning
– Vi förlorar erfarna socialsekreterare hela tiden. Hon har jobbat inom socialtjänsten i arton år och säger att arbetsbelastningen inom barngruppen är så pass hög att socialsekreterarna inte stannar längre än ett år. På sektionen för barn och familj har mer än hälften bytts ut under året. Med en sådan personalomsättning är det mycket svårt att få familjernas förtroende, menar hon.

Men det är inget nytt. Gång på gång har problemet tagits upp. Frågan är bara varför ingen gör något.
Tar med ett exempel.
Nr 8 2010 Årgång 76

Rättssäkerheten och insynen i LVU-vården är bedrövlig

http://www.advokatsamfundet.se/Advokaten/Tidningsnummer/2010/Nr82010-Argang76/Rattssakerheten-och-insynen-i-LVU-varden-ar-bedrovlig/
LVU-vården i Sverige i dag är en miljardindustri där rättssäkerheten och insynen är bedrövlig. Utredningen som föregår ett LVU-ärende är sällan eller aldrig saklig eller objektiv och likheten inför lagen finns inte. Socialtjänsten har en mer eller mindre oinskränkt makt som skyddas av sekretess, en sekretess som ofta missuppfattas som om det var socialtjänsten själv som ägde den sekretessen. Socialtjänsten äger ingen egen sekretess utan sekretessen är alltid individens.
Utredningar kantas ofta av rena tyckanden, som ”jag tycker att”, ”jag uppfattar”, ”jag känner”, vilket alltså reflekterar den enskilde socialsekreterarens egen uppfattning och tyckande, vilket alltså är rent grundlagsvidrigt och utredningar där sådana tyckanden finns borde omedelbart underkännas av domstolarna och starkt ifrågasättas av advokaterna, men så sker ytterst sällan.
Socialtjänsten har bara förslagsrätt, och ett beslut att ansöka om LVU till förvaltningsdomstolen tas av socialnämnden efter den kritiskt granskat utredningen. Att kritiskt granska en utredning innebär att man går igenom allt material som ligger till grund för utredningen, vilket också borde innebära att socialnämnden tog kontakt med både barn och föräldrar, vilket aldrig sker. Socialnämnder består oftast av fritidspolitiker som inte har vare sig tid eller kunskap att sätta sig in i ärenden och man får ofta höra att ”vi litar på våra tjänstemän”. Utredningen kommer alltså till förvaltningsdomstolen helt ogranskad och är bara den enskilde socialsekreterarens tyckanden. Förvaltningsdomstolen måste dock förutsätta att utredningen kritiskt granskats av nämnden, men där finns inga som helst riktlinjer för hur en sådan granskning skall gå till och ingen reagerar på att där aldrig varit en kritisk granskning
Han skriver vidare:
Att en advokat, som skall företräda barnet/barnen och agera i ”barnets bästa”, inte tar kontakt med föräldrarna eller föräldrars ombud är högst anmärkningsvärt och är enligt mitt förmenande rent tjänstefel.
Jag anser också att Advokatsamfundet bör verka för att omhändertagna barn får behålla sitt ombud under hela tiden de är tvångsomhändertagna. Som det är nu försvinner barnets ombud så fort dom vunnit laga kraft och det blir då upp till socialtjänsten att placera barnen och besluta om vårdens inriktning. Det är alltså inte upp till domstolarna som enbart beslutar om tvångsvård eller inte. Det är i detta läge ett barn som bäst behöver ett ombud. Må vara att det kan vara ett annat ombud än advokaten i fråga, men det bör vara ett ombud med full insyn i vården och befogenhet att vända sig till barnets juridiska ombud.
Jag har varit med om att mycket unga barn som aldrig begått några brott eller något annat, spärrats in på slutna § 12-hem för att föräldrarna kanske inte kommer överens i vårdnadsfrågor
Äntligen verkar man till viss del ha lyssnat. Man har gett ett uppdrag att se över hur barn skall höras på bästa sätt. http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/217605
de skall även göra en pilot undersökning.
Förstudien ska syfta till att identifiera relevanta frågor och ta fram en modell för pilotundersökningen. När det gäller att ta fram frågor är det viktigt att barnen själva är aktörer utifrån att de har kunskap om vilka frågor och områden som är viktiga att uppmärksamma.
Därefter ska en pilotundersökning genomföras av Socialstyrelsen som bygger på den modell som tagits fram under förstudien. Pilotunder-sökningen syftar dels till att ge en första bild av hur barn och unga 3

upplever sin situation och vistelse i familjehemmet, dels pröva modell och frågor i en mindre skala. Pilotundersökningen ska ske genom ett urval av familjehemsplacerade barn. I urvalet ska särskilt ålder, kön och geografisk spridning beaktas.

Som en avslutande fas inom ramen för detta uppdrag ska svaren från barnen analyseras och sammanfattas i en rapport. Socialstyrelsen ska göra detta i samverkan med Barnombudsmannen. Rapporten ska innehålla resultat och analys samt förslag på hur en lämplig modell bör utformas för en långsiktig och regelbunden användning.
 
Men det tar för lång tid. Det är ju inget nytt utan saker som olika både privatpersoner och organisationer har lyft i åratal.

torsdag 25 juli 2013

Fina ord som inte efterlevs

Återigen är migrationsverket på tapeten. Att det inte tar slut.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17187246.ab
Det handlar om barn vars mamma dog. Den äldsta flickan var 22 år och hade ett eget barn men har tagit hand om sina 5 yngre syskon.
Nu skall hon utvisas och barnen skall placeras.
Socialtjänsten har i ett utlåtande till Migrationsverket skrivit att det bästa för barnen vore om Saida fick stanna i Sverige – men nu blir det i stället socialtjänsten själv som får ta hand om syskonskaran. En vårdnadshavare har redan utsetts. Tidigare har det varit Saida som har fått betalt för att ta hand om sina syskon.
Migrationsverket tror inte på Saidas berättelse.

Enligt Migrationsverket skiljer sig deras språk så pass mycket att Saida tros komma från norra Kenya – inte Somalia som mamman och de andra syskonen. Myndigheten gör därmed bedömningen att den kvinna som omkom i snömodden på motorvägen vid Södertälje inte är Saidas biologiska mor.
Nu försöker Eva Berglund få till ett DNA-test som slutligen kan bevisa släktskapet.
– Men de vill inte ha det. De säger bara att det här fallet gäller bara Saida. Men barnen har redan förlorat sin mamma. Ska de behöva förlora en till? säger hon.
Saida växte inte upp tillsammans med sina syskon. Hon säger själv att hon inte kände sin familj före hon kom till Sverige och att hon växte upp med sina farföräldrar. Men nu har hon kommit sina bröder och systrar mycket nära.
– Vi har gått igenom ett stort trauma tillsammans sedan mamma dog. Vi kände inte varandra så bra då men nu är vi en familj. Om Saida åker, vem ska ta hand om oss då? säger systern Ifrah, 16 år.

Fredrik Bengtsson som är presschef på Migrationsverket.
välkomnar ett DNA-test men han menar samtidigt att det inte är Migrationsverkets ansvar att göra proverna.
– I det här fallet anser vi att trovärdighetsbristerna är så pass stora att det åligger den som söker uppehållstillstånd att komma in med prover. Men skulle de bevisa ett släktskap så är det självklart någonting vi tar hänsyn till.
Saida hoppas att uppmärksamheten kring hennes situation ska leda till att hennes familj inte behöver splittras igen.
– Jag ber till människorna på Migrationsverket att de ska tänka på barnen. Det här handlar inte bara om mig utan mina syskon också, säger hon.
Ifrah vill följa med sin syster om hon tvingas lämna landet.
– Vi har ingen framtid här.
 
Det är konstigt att myndigheter alltid har tolkningsföreträde och inte behöver lyssna eller ta hänsyn till vad som sägs.
Det verkar ju finnas en förklaring men den väljer migrationsverket att INTE tro på.
Som sagt barnperspektivet är bara ett fint ord på pappret. Inget som efterlevs eller som väger tyngre som det skall enligt lag. Barnkonventionen skall följas det har Sverige skrivit på ändå gör man så här.  Varför släppa in dem från första början då?
Jag blir bara trött på hur man svänger sig med fina ord som sedan inte efterlevs utan bara blir fina ord på ett papper.

onsdag 24 juli 2013

Placerade barn lyckas faktiskt

http://www.skl.se/press/debattartiklar/debatten-om-de-placerade-barnen-maste-nyanseras
Det första problemet är att det skapar en onyanserad bild  av vården och omsorgen om placerade barn. Detta är ett komplext och mångfacetterat verksamhetsområde, vilket i högre grad borde återspeglas i debatten.
Ett mer ansvarstagande angreppssätt vore att diskutera rapportens resultat utifrån insikten om att det är flera olika faktorer som påverkar resultaten. Det finns inga enkla samband. Det handlar om faktorer hos det enskilda barnet, i familjen eller i omvärlden. Att placerade barn har sämre förutsättningar än barn i allmänhet är ingen nyhet. Behoven som ska kompenseras i samhällsvården är ofta omfattande och det krävs insatser från olika håll – inte enbart från socialtjänsten utan även från exempelvis förskola/skola, elevhälsa, barnhälsovård samt barn- och ungdomspsykiatri.
Det andra problemet är att det skapar ett etiskt dilemma i relation till enskilda barn. Det går inte illa för alla barn som har varit långsiktigt placerade. Forskning har exempelvis visat att majoriteten (69 procent) av familjehemsplacerade flickor inte finns registrerade för något allvarligt problem när de blivit vuxna. För pojkar är motsvarande siffra 55 procent. De allra flesta säger sig dessutom vara nöjda i sin vårdmiljö. Mest nöjda är barn placerade i familjehem (90 procent) medan motsvarande andel för barn i institutionsvård är två tredjedelar*.
Det är olyckligt och orättvist att dessa barn ständigt ska behöva ta del av en så ensidig och dyster bild, och utan en balanserad bild riskerar alla placerade barn att dras över samma kam. Somliga har vittnat om att de ogärna berättar att de har varit placerade, eftersom de då riskerar att dömas på förhand som misslyckade individer. Det kan bli en självuppfyllande profetia.
Det tredje problemet är att det förvärrar situationen för de familjehemsföräldrar och socialsekreterare som arbetar med placerade barn inom socialtjänsten. Det är i dag en realitet att man inom detta verksamhetsområde har svårt att rekrytera familjehem och behålla kompetent personal, och det är inte förvånande att så många avstår från att ta ett uppdrag som ständigt kritiseras så ensidigt.
Ytterligare en potentiell risk med en ensidigt negativ bild är att föräldrar som under perioder inte klarar av att ge sitt barn det skydd och stöd det behöver inte vågar vända sig till socialtjänsten för att be om hjälp i tid.

Äntligen lite "credit" för vad vi gör som familjehem. Vi lyckas faktiskt för det mesta. Istället borde vi satsa på att få bort de som inte gör det samt stöd för att barn skall slippa ryckas upp och flytta.

tisdag 23 juli 2013

Finska krigsbarn

Tittade härom kvällen på ett program om Finska krigsbarn som åkte runt i spåren av den resan de gjorde då de kom hit under kriget. Små barn med en lapp med namn och nummer runt halsen.
Min mamma var en av dem.
De allra flesta fick det ändå bra. Många adopterades och fick stanna som min mamma. Men en del tvingades hem efter 5-7 år och trasades sönder. Kom hem till sin familj som de inte längre kände igen. Tvingades lämna en familj de kommit att se som sin egen.

En kvinna berättade om hur fosterpappan for till skogs då de kom för att hämta henne och hur de fick åka i oförrättat ärende och hon tillsist blev kvar.

En man berättade om tåget som hämtade upp barnen som tvingades hem och hur fosterföräldrarna och barnen grät då de tvingades lämna dem de kommit att älska.

En dam berättade hur mamman egentligen inte hade möjlighet att ta hand om henne då hon tvingades hem och hur hon längtade "hem till Sverige". Hur mamman tillsist skickade tillbaka henne men hon fick strida mot myndigheterna för att så skulle ske.

En man frågade hur regeringen kunde ta sådana beslut och varför de sedan inte tog ansvar för hur det blev. Hur man först slet barnen ifrån sina föräldrar trots att det i vissa fall (har man konstaterat) inte ens behövdes. Hur man sedan gör samma misstag igen då barnen äntligen rotat sig.

Det var inte utan jag kände igen hur man hanterar barn idag. Har man inget lärt sig?

Hittade en bra krönika http://www.expressen.se/kronikorer/lotta-groning/samhallet-sviker-igen-och-igen-och-igen/
Utredningen kom fram till att över 5 000 barn mellan åren 1920 och 1980, hade trakasserats, vanvårdats och misshandlats i staten namn. Barn som fortfarande som vuxna lider av sviterna, barn som fått sina liv förstörda.
Dessa 5 000 kräver nu ersättning, det vill säga de som överlevde. Det har också fattats ett beslut av regeringen att de som vanvårdades skulle få en ersättning av staten. Men det var inget enkelt beslut. Först sa ansvarig minister Maria Larsson nej till att betala ut pengar med argumentet att det inte går att göra det rättssäkert, inte rättvist och att det är svårt att hitta någon ansvarig. I det här fallet blev det väldigt tydligt att politiker inte behöver ta ansvar för sina fattade beslut.
Det pågår fortfarande och som jag sagt hur länge som helst ansvaret måste tillbaka.

måndag 22 juli 2013

Inte synomyner

Har fått flera kommentarer på gårdagens blogginlägg.
Måste citera en:
Många gör misstaget och tror att namnet är kopplat till en känsla.
Att namnet mamma eller pappa är synonymt med att älska.
Eller att älska mer eller mindre.
Så är det ju inte.
Bara för att ett barn säger mamma eller pappa till fosterföräldrar betyder det inte att de bara älskar dem inte heller att de älskar dem mer. Det är heller inte så att bara sär att barnen säger mamma och pappa till bio föräldrar att de älskar dem.
Det finns de, både vuxna och barn som säger mamma och pappa till sådana de avskyr jag rent av hatar eller till personer där orden inte betyder något alls.
Kärlek beordras inte och bestäms heller inte utan den finns där. Ibland oförtjänt och ibland kan man vinna den.

söndag 21 juli 2013

Mamma=kvinna pappa=man

Talade härom dagen med en vän som ochså hon är familjehem.
Hon berättade om en situation där en av "deras" små sa samtidigt som hon pekade runt på flera damer samtidigt som hon pekar på dem en efter en säger mamma, mamma, mamma och sist på fosterhemsmaman och "min" mamma.
Vi talade om hur många placerade barn rätt så fort säger mamma och pappa till familjehems föräldrarna. Små barn kan göra det från första dagen. Hur hon funderat över att det för  barn ofta inte finns ord för kvinna, man eller andra vuxna personer i omgivningen.

Det första ett barn lär sig är mamma och pappa, oftast. Sedan allt eftersom det kommer in andra vuxna kanske mormor, farfar eller namn på personer de träffar men om man inte kan namnet är det inte så lätt. Vad heter de då? Det kanske inte är så konstigt att det blir mamma eller pappa för vuxen kvinna eller vuxen man.
Då vi får små placerade barn säger de ofta mamma och pappa rätt omgåenden. Vi låter dem hållas . De flesta av oss har nog tolkat in att de gör som de andra barnen i familjen. Därför fortsätter det att vara vuxen kvinna= mamma och vuxen man= pappa.

Jag menar inte att man behöver göra så mycket åt det utan ser det snarare som en förklaring en förståelse för hur barn själva löser något som för många vuxna blir ett problem. De har ju bra en mamma och en pappa. Varför tillåter du dem att kalla dig... Eller påståenden om att de kan bli förvirrade om ett familjehem kallar sig mamma och papppa eller om de har olika namn på olika ställen.

Jag minns vid ett umgänge jag var med på, samtliga syskon var med hur något av barnen sa mamma till en fostermamma och hur togs in i ett rum och skälldes ut. Maken till mamma talade om för oss att barnen har en mamma och en pappa och vi skulle minsan inte lära barnen att det var vi.
(Han glömde att det heller inte var han)
Jag vet att ingen av oss medvetet lärt barnen att säga mamma eller pappa till oss utan det har kommit av sig självt. Jag vet ochså att vi, samtliga varit mycket noga med att berätta att de har andra föräldrar och vad de heter. Vilka de är. De är mycket väl medvetna om det.
Men vad skall vi göra förbjuda dem? Det kan man inte utan jag anser att det viktiga är att man lär dem att de har flera och det inte är konstigt.

Frånskilda barn brukar ofta kalla nytillkomna partners för pappa eller mamma för att smälta in. Slippa förklara varför kallar du vid namn är det inte din ...
Barn i regnsbågsfamiljer likaså. De kan ha två mammor och två pappor och inte är det något konstigt.
Barn som bor hos sina mor eller far föräldrar kan kalla dem för mamma och pappa men ändå veta att det är deras just far eller mor föräldrar.  Adopterade barn kallar själv klart sina adoptivföräldrar för mamma och pappa. De vet att någon annan fött dem.
Barnen har koll på hur det är för det mesta. Om de inte är för små vill säga.

Att små barn kallar fler för mamma och pappa behöver inte vara konstigare än at de inte har ord för andra vuxna än dem de kan namnen på eller som har en annan benämning. Det stämmer självklart inte i alla situationer men kan vara en tanke, en förklaring, en rätt självklar sådan som jag ser det....

lördag 20 juli 2013

Sjukvården, BUP

I hela Svergie slås det larm inom vården om att det håller på att "barka" åt skogen. För stora sparkrav, för lite personal, för lite resurser gör att personal går på knäna och man slår larm på ställe efter ställe och säger att det inte längre är säkert.
Så även inom BUP http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17161019.ab
Den psykiatriska tvångsvården och medicinering med tunga preparat missbrukas i vården av barn och unga vid BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, i Stockholm och på Brommaplan.
I en anmälan till IVO - Inspektionen för vård och omsorg - skriver en sjuksköterska att hon känner sig tvungen att påtala alla de problem som hon menar finns på kliniken:
”Denna anmälan sker därför att jag och många andra med mig på BUP-kliniken i Stockholm anser att vården som bedrivs hos oss och på BUP Brommaplan innebär patientsäkerhetsrisker. Vi anser att patienter redan har drabbats av vårdskador och felaktig behandling (…) och att problemen tyvärr har eskalerat de senaste åren”.

Spändes fast 18 gånger

Vissa barn ska enligt anmälan ha flyttats från BUP till en vårdavdelning för vuxna, där människor med psykoser, manier och missbruksproblem vårdas. Där ska barnen ha behandlats med tunga läkemedel mot psykoser, sömnmedel och bensoidazepiner – starkt beroendeframkallande lugnande medel.
Enligt sjuksköterskan blir små barn, så unga som 10 år, också fastspända i så kallad bältesläggning alldeles för ofta på BUP-kliniken.
En 12-årig flicka med autismspektrumstörning ska ha blivit bälteslagd 18 gånger och tvångsinjicerad med läkemedel fyra gånger under en och en halv månad.
 
Enligt Sten Jacobsson låter det obefogat att bälteslägga en 12-årig flicka 18 gånger på en och en halv månad.
– Det låter inte motiverat men jag kan inte det enskilda ärendet. Men bältesläggning är en nödåtgärd som man kan tillgripa när barnen utsätter sig själva för livsfara. När patienten är beredd att kasta sig ut genom fönstret, eller den typen av tillstånd, säger han.

– Formellt finns det inget som säger att man får göra det si och så många gånger, varje ny gång ska uppfylla de kriterier som framgår av lagen, säger Mathias Wallin, jurist vid Socialstyrelsen.
– Spontant låter det mycket med 18 gånger men samtidigt vet jag ingenting om det fallet och kan inte säga om det är för mycket. Det är det som IVO nu ska utreda, fortsätter han.
Landstinget är nu i gång med att utreda anklagelserna. Och enligt Sten Jacobson är patientsäkerheten på kliniken inte hotad.
– Det är inte min bild. Men nu ser vi över rutinerna och att personalen vet vad det är som gäller.
 
Kan det bli tydligare? Det finns inga regler eller väldigt få  därför att myndigheter gör väl aldrig fel. Eller? De vet väl per automatik hur man skall göra och gör väl inte fel. De utgår väl alltid ifrån vad som är bäst och fungerar utifrån personen man har med att göra.
Och finns det inga eller få riktlinjer, få eller inga  rena krav, oftast är det bara rekommendationer. Inga konsekvenser kopplade till vad som händer då man bryter mot dem så är det i slutändan personer barn som råkar illa ut.

Men nu Socialtjänsten skall bli mer synlig för barn http://www.barnombudsmannen.se/nyheter/2013/7/socialtjansten-ska-bli-kand-for-barn/
Är det det som är svaret? Gör de rätt? Har de ett tydligt barnperspektiv? är deras krav eller det de gör eller inte gör kopplat till några konsekvenser? Nej

fredag 19 juli 2013

De där som gör lite extra

Det finns bra händläggare självklart. De som gör sitt jobb och inte förlorat ork eller engagemang.
Sedan finns de de där som gör lite extra. Lite mer än vad som krävs.
http://www.sydsvenskan.se/malmo/hela-familjen-en-forebild/
I Malmö har man gjort just det vad gäller ekonomi avd.
Socialsekreteraren Lolita Knezevic och hennes avdelning tog ett nytt grepp för att hjälpa barnfamiljerna på Seved att klara sig utan socialbidrag.
– Den stora skillnaden är att vi har mer tid att arbeta mer med varje enskilt ärende.
För varje familj inleds satsningen med ett tvåtimmarsmöte med socialsekreteraren där man fyller i ett omfattande formulär som inte bara handlar om problematik direkt kopplad till försörjning utan även om ens hälsa och hur barnen har det i skolan och på fritiden.
– Man får en bra överblick över deras livssituation och vilka områden man kan påverka, säger socialsekreteraren Lolita Knezevic.
Mål, mätningar och uppföljningar är viktiga i Hela familjen-metoden. Idén ligger i linje med lean, en effektiviseringsfilosofi som är väletablerad inom industrin, som avdelningschefen Cecilia Svensson driver för att göra det sociala arbetet träffsäkrare. Hon fick inspiration till Hela familjen av den brittiska modellen Think Family där socialtjänsten och andra insatser samlas kring familjer som behöver stöd.

– Man gör det bästa av situationen och har telefonuppföljningar: Har du varit på Arbetsförmedlingen? Hur gick det hos läkaren? Men många känner att de inte blir uppmärksammade, och de blir uppgivna.
I metoden ingår också att socialsekreterarna samarbetar utanför socialtjänsten, exempelvis med Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, sjukvården eller kommunens arbetsmarknadsinsatser. Tanken är att alla ska samlas kring familjerna och samverka.
– Vi kan följa med klienten till ett möte med Arbetsförmedlingen eller på ett läkarbesök, säger Lolita Knezevic.
Det är också uttalat att man kan göra avsteg från regler om det hjälper hela situationen. Till exempel fick en kvinna läsa in gymnasiekompetens på komvux med bibehållet socialbidrag, trots att det egentligen inte är tillåtet, eftersom hon inte kunde få studiemedel.
Nu lyfts Hela familjen fram som en förebild för hela Malmö. När de ledande politikerna presenterade Malmö stads budget för nästa år riktades 30 miljoner på insatser för att Malmöbor som lever på socialbidrag ska få hjälp att bli självförsörjande och finanskommunalråd Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) nämnde Hela familjen som en förebild.
Dessutom beslutade de ledande politikerna nyligen att Hela familjen ska vara en av de första satsningarna i kommunens sociala investeringsfond som initierats av Katrin Stjernfeldt Jammeh. Att Hela familjen nu klassas som en social investering innebär att insatsen måste betala sig genom att utgifterna för socialbidrag sjunker.
Avdelningschefen Cecilia Svensson ser mest fördelar. – Myndighetsutövning är icke konkurrensutsatt – det behövs tydligare förändringsincitament. Det negativa är om kravet på resultat blir för snävt och kortsiktigt. Det kan behövas mer finmaskiga mätinstrument, att man även mäter steg mot självförsörjning.
Utvecklingsledaren Lena Christenson instämmer:– Det är bra att man tänker på det viset, att det blir en ekonomisk vinning för samhället. Det kan göra det lättare att legitimera satsningen och få med politikerna på banan. Men jag tycker samtidigt att det är svårt. Det är ett problem om man inte ser det som en vinst om man inte når målen exakt.
Socialsekreteraren Lolita Knezevic:– Jag är tveksam till det här ekonomitänket om det innebär att man värderar allt i pengar och endast vill ha en ekonomisk vinst. Även om vi inte kan få alla självförsörjande kan vi göra stor skillnad för familjerna. Kanske de får ett bättre boende och en aktiv sysselsättning. Det är också en vinst.
”Man ser personerna istället för bara ärenden och papper.” Socialsekreteraren Lolita Knezevic arbetar intensivt med ett litet antal familjer för att hjälpa fler Malmöbor att bli självförsörjande i den lovordade satsningen Hela familjen. Att få tillräckligt med tid för varje person är avgörande, säger hon. Verkligheten för de flesta andra socialsekreterare i Malmö som arbetar med socialbidrag är att var och en ansvarar för 70–90 familjer.
 
Mer sådant ...

torsdag 18 juli 2013

Det sitter i väggarna

Många med mig har hört uttrycker det sitter i väggarna.
Det innebär att man har en mentalitet eller struktur på ett ställe som inte verkar gå att få bort. Trots att det kommer in ny personal och trots att man byter ut chefer.

Även om man byter ut chefen så fortsätter de anställda att göra som de alltid gjort. De nya som anställs anpassar sig för att smälta in. Gör som de andra för att inte sticka ut. Ifrågasätter inte för att man är rädd om jobbet, inkomsten. Alla fortsätter alltså att göra det andra gjort tidigare. Fortsätter att göra fel.

I mitten av 1960-talet frågade en amerikansk student sin historielärare hur det kom sig att Hitler så lätt kunde få med sig det tyska folket. Som svar på den frågan genomförde läraren Ron Jones ett uppmärksammat experiment på sin skolklass. Möt läraren och eleverna som deltog i den så kallade "tredje vågen."
 http://urplay.se/Produkter/167545-Nar-lararen-blev-Fuehrer?play_category=dokument%C3%A4r
Hade hört talas om försöket och kan nu se det. Hoppas att ni följer mitt exempel. Det gör att man får en större förståelse för varför och hur.
Det tråkiga är bara att det fortsätter även i andra sammanhang.  Inom myndigheter, på arbetsplatser och i skolor. Det ens som kan stoppa det är kunskap medvetna val för att stoppa och en vägran att ställa in sig i leden.

onsdag 17 juli 2013

IVO

Det är fler kommuner som gör bort sig.
I Herrljunga har man tagit in konsulterför 15,3 miljoner utan upphandling.
http://www.bt.se/nyheter/herrljunga/konsulter-for-miljoner-utan-upphandling(3860201).gm
Socialförvaltningen har stått för 8,4 av dem. På företaget man anlitat jobbar dessutom den förra IFO chefen. Lagen om offentlig upphandling har heller inte följts .

Jag ser det som att största orsaken är att även socionomerna flyr fältet då det är dålig utbildning,  dåliga arbetsvillkor med för höga krav, för hög arbetsbelastning, för många ärenden, för lite stöd, för dålig ekonomi med sparkrav på de flesta ställen. För dåligt med tid för de enskilda ärendena och därför hinner man inte göra ett bra jobb och rättsäkerheten kan inte säkerställas.

I samma veva kommer nu de första utslagen sedan den nya granskningsmyndigheten tog över.
http://värnamo.nu/nyheter/kritiserar-kommunal-namnd/
Klaganden anser att flickan, utifrån sina diagnoser, inte är placerad på rätt ställe. Flickan ska heller inte ha fått psykologhjälp under sin tid som placerad. Enligt klagomålet har flickan heller inte fått vaccinationer som planerat. Flickans skolgång ska inte ha fungerat på minst två år. Flickan är nu placerad på ett särskilt ungdomshem inom Statens institutionsstyrelse, SiS.
 
Hennes bonuspappa har kommenterat under.

tisdag 16 juli 2013

Norrköping först ut

 Norrköping blir av med rätten att använda BBIC.
http://www.nt.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=8681479
–Vi bedömer att kommunen inte lever upp till licensvillkoren, vilket är allvarligt. BBIC är frivilligt men kommunen har förpliktat sig att följa en viss struktur. Ska man ha licens så måste man leva upp till det man undertecknat, säger Mary Nilsson, chef för vägledningsenheten på Socialstyrelsen.
Nio slumpvis utvalda placeringsärenden i Norrköping har granskats av Socialstyrelsen. I inget av de nio fallen användes anvisningar för läkarundersökning, vilket ska göras enligt BBIC. Enligt Socialstyrelsen finns starka bevis för att placerade barn har sämre fysisk och psykisk hälsa.
–Man bör låta barnet bli undersökt av läkare i samband med att man överväger insatser för barn, säger Mary Nilsson.
Rapporten uttrycker också förvåning över att socialnämnden i Norrköping inte avser att göra mer inom sin egen förvaltning för att uppmärksamma oupptäckta hälsoproblem hos varje enskilt placerat barn.
Samtal med barn ingår i BBIC-systematiken, men det genomfördes bara i ett av sju möjliga ärenden som granskades. I det fallet slutfördes inte samtalet. Som skäl anges att intervjuformulären som används upplevs för tidskrävande och omfattande.
–Om man inte har samtal med barnen missar man viktig information som kan ligga till grund för bedömningen. Det är också viktigt att barnen ska känna att någon lyssnar på vad de säger, säger Mary Nilsson.

–Vad det här har inneburit för barnen kan vi inte säga, eftersom vi inte granskat så djupgående. Utredningarna som gjorts kan för all del vara rättsäkra och riktiga. Men för Social-styrelsen är det viktigt att barnens förhållande blir korrekt utredda, och det innebär för oss att man använder BBIC rätt, säger Mary Nilsson.
 
 Jag kan väl tycka att det är konstigt att man kan bli av med rätten att använda ett hjälpmedel för att göra rätt. OK visst krävs det att man använder det rätt men det är ju till viss del färdiga formulär som man fyller i vilket borde minska risken för att göra fel. Vet att man kan ta det faktum att man använt BBIC som ett bevis för att man gjort rätt men så behöver det alltså inte vara.
Det är väl alltid så när människor är inblandade. Det blir fel. Den risken finns alltid när människor är inblandade och alla kan och får göra misstag men när misstagen upprepas och görs igen och igen måste det stoppas.
Sedan vet jag inte om lösningen är att ta från dem rätten att använda BBIC sedan kan de begära dispens tror snarare att de borde kräva en utbildning i hur den skall användas.

måndag 15 juli 2013

Reagerar ojämnt.

Det blir inte bättre bara för att ett barn hamnar i familjehem.
en placering innebär inte per automatik att det blir bättre. Sedan finns det familjehem som inte borde vara familjehem.
I press i veckan var det ett barn, en femåring som misshandlades i ett familjehem utan att någon agerar trots att det anmälts gång på gång http://www.skanskan.se/article/20130712/TTINRIKES/307129941/1163/-/femaringring-misshandlad-i-familjehem

Varför reagerar ingen? hur kan det pågå så länge? Det gagnar ingen att dåliga hem finns kvar.
I vissa kommuner tar det för lång tid innan de agerar. I andra agerar de fast det inte behövs eller för fort.
Ibland tror jag inte alls på systemet trots att jag vet att det behövs i de allra flesta fall. Men det går fel i alldeles för stor utsträkning och i alldeles för många fall. Det får inte vara så.

söndag 14 juli 2013

Barn i sekter, barn och tro

Barn far illa i många sammanhang.
Som jag skrev igår även barn i vårdnadstvister, barn till föräldrar som kidnappar barnet och på så sätt förvägrar barnen rätten till den andra föräldern.

Nu talar jag inte om de barn som missköts av eller misshandlats av den andre så att en partner går under jorden med barnet för att skydda. Men jag tror inte att de ärendena är så många som en del vill påstå. Jag tror också att det finns de som oförtjänt skyller på utan orsak bara för att man är så egoistisk att man missunnan den andre det gemensamma barnet. De flesta föräldrar älskar ändå sina barn och vill dem väl.

Som jag skrev igår är det barn i många sammanhang som mår dåligt.
I press idag står det om att fler och fler barn får skyddad identitet.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/fler-sma-barn-far-skyddad-identitet/

Några man kanske glömmer är de barn vars föräldrar varit med i en sekt eller den enda efter en skilsmässa går med kan barn råka väldigt illa ut vilket denna länk bekräftar.
http://www.faktum.se/2013/05/sektbarnen/

Jag tror inte på att förbjuda tro eller medverkan i kyrkliga sammanhang vad gäller barn men det får inte spåra ur. Jag tror heller inte att man skall förvägra barn möjligheten att få någon att vända sig till.
Barn liksom vuxna har ibland ett behov att  ha någon att hänga upp sig på. Som i vårt fall. Jag har inte sett någon förändring och jag undrar ofta var gud är men det ger ändå hopp att någon kanske kan påverka. Någon som har makt att förändra, påverka.

Tro skall vara vilsam, inte krävande. Inte inge skräck eller rädsla då är det sekterism i mitt tycke.
Sedan som försvar ser jag ibland hur utomstående tolkar in andra saker i tron eller utövandet som inte de som är med  gör och då blir det lätt fel. Är man/har man varit där ock sett själv kanske bilden inte riktigt stämmer. Men man kan inte förbjuda någon annan att tro eller utöva det de vill så länge det inte skadar någon annan.

Det finns de som säger att man inte skall introducera tro för barn för att sedan skall kunna välja själva. Men jag hävdar att om de inte får veta vilka valmöjligheter de har så har de inget att välja på.

Det är inte med automatik att barn blir troende eller tillhör sammakyrka som föräldrarna.
Det är heller inte så att man blir kristen eller muslim eller någon annan trosinriktning bara för att man går in i en kyrka eller deltar i en gudtjänst.
Det är lika dumt som att tro att man skulle bli häst bara för att man går in i ett stall. Men att delta gör att man får mer insikt och fler möjligheter att välja.

En del diskuterar varför man tillhör den ena eller andra kyrkan eller trossamfundet. Jag tror att det är som att ha en bil, jag måste tanka. Det finns massor av olika bensinmackar. Jag kan välja vilken jag vill. De flesta tror på gud men praktiserar på olika sätt. Det finns massor av mackar och de har sina egna varumärken.
Men nu har jag valt att ha medlemskort på en bensinmack. Jag gillar personalen där och jag får lite rabatt, jag gillar deras upplägg och därför har jag valt den. Sedan har jag hört att det är lite skillnad på bensinen. Vissa känsliga bilar går bäst på Statoil eller Shell bensin men det är få där skillnaden märks.
Det viktiga är att bensinen, tryggheten, möjligheten finns.
Hur kan man vara säker på att han, Gud finns då? eller inte finns? Jag brukar ta ett snöre och sedan jämföra snöret med allt man kan lära sig eller veta. Allt från medeltidskunskap till den kunskap vi har nu med datorer och teknik. All specialist kunskap om kroppen, att kunna operera eller tandvård.Kunskap om bilar elelr medeciner. Kunskap om att bygga hus eller broar eller flygplan eller båtar. Kunskap om att göra musik eller kläder. Kunskap om naturen och vädret eller kemi. Då kan man undra var genier som Einstein och gänget hamnar. Jag tror inte att de, trots allt de kan och vet når ens till hälften av all kunskap.
Jag då. Jag kanske når någon centimeter på snöret.

Då är den stora frågan.
I all kunskap jag inte har, inte känner till, inte vet om, finns det inte möjlighet att Gud finns där?
Det vore nästan konstigt om han inte gjorde det med tanke på alla hundratusentals mänsikor som tror och praktiserar religion. Har alla de fel bara för att jag inte vet, kan eller tror?
Ingen kan eller vet allt och därför kan man aldrig säga att någon annan har fel bara för att man själv inte kommit till den insikten eller kunskapen än.
Det är mycket man upptäckt, som man inte visste från början. Man trodde att jorden var platt men kom på bättre tankar. Man har upptäckt hur det är med månen och solen och hur de snurrar. hur växter renar luften och hur kroppen fungerar. Hur ett barn blir till.
Det är så mycket man trodde var på ett sätt men senare med mer kunskap, mer insikt visat sig vara på ett annat.
Jag skulle aldrig våga säga att Gud inte finns bara för att jag inte trodde och därför skulle jag aldrig våga förbjuda andra att tro eller praktisera på det sätt de väljer. Däremot kan jag, bör jag och har rätt att göra vad jag kan för att ingen ung eller gammal skall fara illa i de sammanhangen. För om Gud finns så tror jag att han är god, inte dömande och man skall må bra i de sammanhangen inte dåligt.
Ingen skall stanna i förhållanden vilken typ de än är om de far illa i det.

lördag 13 juli 2013

Barn i vårdnadstvister

Barn far även illa i många sammanhang inte bara för att de omhändertas.utan även i vårdnadstvister.
En skribent skriver: http://www.newsmill.se/node/31070
I Svergie är det nästan en fördel om man vill ha ensam vårdnad att bråka.
Idag underlättar en konflikt mellan föräldrarna endera parten att erhålla ensam vårdnad. Detta är givetvis alla familjerättsadvokater medvetna om och de mindre seriösa gör allt för att elda på konflikten istället för att förmildra den. Tankarna på barnens bästa har sedan länge förpassats ut i periferin av allt för många föräldrar och familjerättsadvokater.
I Södertörns Tingsrätt hålls i denna vecka en muntlig förberedelse i vårdnadstvisten där ena parten är pappan som utlöste krigsrubriker på löpsedlarna sedan han avvikit från ett bevakat umgänge på Junibacken i Stockholm i oktober i år. Detta är en av tusentals vårdnadstvister där föräldrar inte lyckas komma överens om hur de på bästa sätt skall ta hand om sina barn utan som istället avgörs i svenska domstolar. Vårdnadstvister är idag en mångmiljonindustri, där fulast vinner.
En annan skriver om att de som tar hjälp ofta hamnar i underläge.
http://www.newsmill.se/artikel/2013/06/05/f-r-lder-som-ber-om-hj-lp-f-r-nackdel-i-v-rdnadstvist
Jag möter för många människor i mitt dagliga arbete som familjerättsjurist som känner sig dåligt bemötta och kränkta av socialtjänsten. Det handlar om människor som sökt hjälp för att de haft insikt om sitt hjälpbehov men som istället hamnat i en sämre sits än före ansökan till socialtjänsten. Det här problemet blir extra tydligt och problematiskt om det parallellt med socialtjänstens utredning samtidigt uppkommer en vårdnadstvist. Även i en vårdnadstvist blir socialtjänsten en extremt viktig aktör och föräldrarna i en vårdnadstvist blir till stor del beroende av socialtjänstens bedömningar.

En jurist går så långt att hon menar att domstolar inte är rätt forum för vårdnadstvister
http://www.newsmill.se/artikel/2012/09/29/domstolar-r-fel-forum-f-r-v-rdnadstvister
I domstolen ses föräldrarnas konflikt som en intressekonflikt där utgångspunkten är två lämpliga föräldrar som har ett barn som är en resurs som inte räcker till båda. Många gånger handlar det dock om en annan typ av konflikt där bakomliggande faktorer gör samarbete omöjligt. Den sedan 1998 utökande användning av gemensam vårdnad medför att de flesta konflikterna ses som intressekonflikter där utgångspunkten är en konflikt mellan två lämpliga föräldrar. Denna utgångspunkt är ett hinder i de fall där en förälder kämpar för att skydda barnet eller sig själv mot en annan förälder som lever på ett sätt som inte är till ett barns bästa eller där det förekommer hot, våld eller andra övergrepp.
Hon talar om de ärende där det finns våld och misshandel bakom. Att det då blir problem om man utgår ifrån att alla vårdnadstvister är mellan två väl fungerande föräldrar.
Och barnen då är det inte dem det handlar om? De som far mest illa?

I press idag har en mamma dödats igen. Hon låg i en vårdnandstvist och pappan dödade henne.
http://www.expressen.se/nyheter/eva-marree-27-dodad--expojkvannen-gripen/
Eva-Marree och hennes fyra år äldre expojkvän hade stridit om vårdnaden för parets två barn i flera år. I tingsrätten hade hårda anklagelser och beskyllningar riktats från båda håll, bland annat om Eva-Marrees tidigare bakgrund.
Hon hade tidigare arbetat med striptease.
Det senaste beslutet i tingsrätten blev ett dråpslag för den 27-åriga Västeråstjejen som drömde om att i framtiden jobba för kvinnors rättigheter och funderade på att läsa psykologi.
Expojkvännen fick ensam vårdnad om barnen i mars i år, men Eva-Marree såg en ljusning på konflikten när hovrätten meddelade prövningstillstånd.

Hade delad vårdnad

Förhandlingarna skulle börja i höst. – Hon gick inte ner sig när det kom motgångar. Då engagerade hon sig i stället i saker. Hon åkte till USA och deltog i demonstrationer med ett nätverk hon var aktiv i, säger Eva-Marrees mamma Zenitha till Expressen.
Trots att paret i dagsläget alltså hade delad vårdnad var det sällan som Eva-Marree fick träffa barnen för expojkvännen.

"Höll barnen ifrån henne"

– Han var besatt av att ha kontroll. Han höll barnen undan från henne, säger Zenitha.
Hon beskriver den 31-årige mordmisstänkte mannen som aggressiv och fast besluten att sabotera allt umgänge mellan mamman och barnen.
– Han stod utanför hennes lägenhet och spionerade. Han kollade registreringsnummer på bilplåtarna för att undersöka om någon av dem var där för att besöka Eva-Marree, säger Zenitha.

Träffade sonen i tisdags

I tisdags var första gången på ett och ett halvt år som Eva-Marree fick träffa sin son.
– Hon bubblade av glädje, säger Zenitha.
Och i går var det planerat att Eva-Marree åter skulle få träffa ett av barnen i ett möte tillsammans med en person med uppdrag av socialtjänsten.
 
Även i aftonbladet http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17123346.ab
Det var vid elvatiden i går förmiddags som polisen larmades till ett behandlingshem på Tråddragargatan i Västerås. På plats fann de Zenitha Smith Westbergs dotter, 27-åriga Eva-Marree, och en annan person, en socialassistent, svårt knivskurna.

Såg fram emot att träffa sonen

Eva-Marree Kullander Smith och den 31-årige ex-pojkvännen skulle träffas på hemmet för ett övervakat besök. De har två gemensamma barn, en femårig dotter och en fyraårig son. Eva-Marree skulle på torsdagsförmiddagen få träffa sin son.
– Eva var så glad för att hon skulle få träffa sin pojke och såg fram emot det mycket. Hon hade nyligen förändrat sitt liv och hade planer på att börja plugga sociologi eller psykologi, berättar hennes mamma.
Men Eva-Marree hann inte träffa sin son den dagen. I stället blev hon knivhuggen till döds. Barnets pappa misstänks för mordet, en man som hon var rädd för och tidigare känt sig hotad av.
– Sån tur var så befann sig (den fyraårige pojkens namn) i ett annat rum när det hände.

Lång vårdnadstvist

Paret har en lång och infekterad vårdnadstvist bakom sig.
– De gick i genom flera rättegångar och överklaganden. Pappan fick till slut vårdnaden om bägge barnen. Då brakade hela hennes värld samman, säger Zenitha Smith Westberg.
Hon hävdar att Västerås kommun har ett stort ansvar när det gäller hennes dotters död.
– De hade lovat att de skulle hämta henne på torsdagsmorgonen men det gjorde de inte, i stället fick hon ta bussen och där träffade hon sitt ex. Jag tror att han började bråka med henne redan på bussen. Polisen har sagt att de ska leta efter vittnen från bussresan.
 

fredag 12 juli 2013

De bortrövade barnen

Fastnade igår framför TV´n med ett program De bortrövade barnen på TV 4 fakta. kl 19.00
En dansk dokumnetärserie runt barn som rövas bort av den ena föräldern.
Han som gjort den hade själv kidnappats som barn av sin pappa och hållts ifrån sin mor under flera år.
Jag hann tyvärr inte se så mycket av det men det jag reagerade mest på var att trots att han var med sin pappa så saknade han sin mamma så mycket att han nu jobbar med att försöka hjälpa barn att komma hem. Han menar att ingen hjälper dessa barn.
Det är en serie så torsdagar kl 19 kommer jag att sitta bänkad.
 Hann bara se halva så jag hoppas att det kommer i repris. De kommer att följa 4 ärenden tror jag det var.

Första delen handlade om ett barn, en liten flicka, Emma som var född i Australien och hade bott där. Mamman var dansk och pappan Australiensare. Hur mamman ljuger om att bara åka på semester men sedan inte kommer tillbaka. Hur han kämpat för att få hem barnet men ingen hjälper honom. Han får inte ens träffa henne. Hur mamman trots att han åker dit vägrar att ens låta honom träffa flickan.
De båda länderna har en överenskommelse om att barn som kidnappas av en förälder skall föras tillbaka inom ett antal timmar. Men Danmarks myndigheter struntar i detta även om de uppmärksammats om hur läget är.

Vänd på alltihop så handlar det ju om en liten flicka som förvägras rätten till sin far som faktiskt älskar henne högt. Hur kan någon vara så egoistisk att man tar ifrån en annan människa något så viktigt bara för att man själv är egotrippad?  hur kan man påstå sig älska ett barn och sedan ta ifrån hen något så dyrbart som att bli älskad av den andre föräldern? hur kan man vägra att låta dem ses?
Det handlar ju om väl fungerande föräldrar där det inte finns vare sig hot, missbruk eller andra orsaker.

Barn har rätt till alla som är viktiga för dem vem det än är. Föräldrar, mor och farföräldrar. Syskon. annan släkt. Tidigare familjehem. Sedan kan det vara personer som är farliga för dem men de inte begriper men då kan man ha övervakning eller se till att de ändå får tillgång till men skyddat. Men de ärendena är så få att de inte är något att utgå ifrån.

torsdag 11 juli 2013

Mänskliga rättigheter

Utifrån de sista dagarnas blogginlägg och andra saker som dyker upp ibland kan man undra vad mänskliga rättigheter betyder i Sverige.
Sökte och fann att man har sett över mänskliga rättigheter och vad det står för och betyder.
Hela betänkandet då det var klar kan man läsa här http://www.regeringen.se/sb/d/12482/a/154040
det var redan 2010
Fick en länk ett remissyttrande på ett betänkande om mänskliga rättigheter
http://www.jo.se/Global/Remissyttranden/7109-2010.pdf

Det som förvånar mest är väl att man ändå  behandlar folk och barn som man gör.
Uppdraget var:
Riksdagen har fastställt målet att de mänskliga rättigheterna ska respekteras i Sverige. Regeringens strategi för hur arbetet mot detta långsiktiga mål ska bedrivas har förtydligats i två nationella handlingsplaner för mänskliga rättigheter. Delegationen inrättades i mars 2006 som ett led i genomförandet av regeringens andra handlingsplan på området, En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006–2009.
Delegationens uppdrag (dir. 2006:27) har varit att:
-stödja statliga myndigheter, kommuner och landsting i arbetet med att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna i verksamheten,
- utarbeta och genomföra strategier för ökad information och kunskap om mänskliga rättigheter hos olika målgrupper i samhället, bland annat genom att samordna EU-initiativet Europeiska året för lika möjligheter för alla, och Europarådets kampanj Alla olika – Alla lika i Sverige,

- stimulera det offentliga samtalet om mänskliga rättigheter samt
-lämna förslag på hur det fortsatta stödet till arbetet för full respekt för de mänskliga rättigheterna i Sverige kan erbjudas efter det att delegationen avslutat sitt uppdrag.
 
de ämnar förslag på ändringar i slutet. Orkade inte riktigt så långt men kolla gärna om det blivit någon förändring utifrån det föreslagna.
Vet inte om jag börjar bli för kritisk men känslan är att det är viktigare att det finns något att visa upp än hur det faktiskt fungerar i praktiken. Vi jobbar minsann med. men vad det innebär är en annan fråga.
Mer om barnen som skall till Azerbadjan.
Och ministern Maria Larsson säger att barnperspektivet skall följas.
I närmare åtta år har nioåriga Billur levt i Sverige. Hennes lillebror är född här. Sedan två år är de tvångsomhändertagna av svenska myndigheter eftersom deras föräldrar är traumatiserade av upplevelserna i deras hemland Azerbajdzjan.
Men nu ska hela familjen utvisas.

”Barnets bästa ska beaktas”

Maria Larsson (kd) är barn- och äldreminister.
Hon säger att barnets bästa ska beaktas vid sådana här beslut.
– Barnens bästa står och stadgas i Barnkonventionen och den gäller att tillämpa för alla myndigheter. Barns bästa ska beaktas i alla beslutssituationer och det förutsätter jag att det görs.
Men trots detta bedömer alltså Migrationsverket, i nuläget, att familjens kan utvisas.
– När ett beslut har fattats, och det har det om jag förstått det rätt gjorts i det här fallet. Då är uppgiften för berörda myndigheter att i samverkan se till att man kan säkra upp att de här barnen i så fall, om de skulle utvisas, får en positiv och bra uppväxt i landet de utvisas till. Finns inte det på plats så är det verkställighetshinder och det har vi sett i ganska många barnärenden, till exempel när det gäller Haddile, att det här inte finns på plats och då kan man inte genomföra utvisningen.
– Och där är det barnperspektivet som ska råda allt igenom.
 
det säger hon trots att hon gång på gång får bevis för att så inte är fallet.   Det är många som reagerar.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17113074.ab
en miljöpartist reagerar och kräver en ändring
– Miljöpartiet har jobbat hårt för att få till en lagändring och att vi nu fått med oss moderaterna och de andra allianspartierna på att så ska ske. Det kommer att innebära att fler barn kommer att få stanna. Och Migrationsverket borde kunna ta hänsyn till att det är en lagändring pågång.
Hon säger att fallet med Raul och Billur är ett "verkligt exempel på synnerligen ömmande skäl."
– Och jag upp­manar Migrationsverket att titta på förarbetena till den ­gällande lagen, från 2005, för att förstå lagstiftarens intentioner. Man ska ta hänsyn till barnens bästa!
 
Jag är så förvånad över att inte fler riksdagsmän och kvinnor går ut och talar om vart de står i frågan  
 




Vem kämpar om vi inte gör det?

Hittade ytterligare en artikel runt de två barn som skall utvisas efter 2,5 år i familjehem.
http://www.dt.se/nyheter/falun/1.6062111-barnen-utvisas-trots-dodshot
– Svenska myndigheter har misslyckats, säger advokaten Arvid Danielsson.
Ja jag kan bara hålla med.
– Föräldrarna har mått och mår obeskrivligt dåligt, och läkare har funnit att det finns en risk att de begår utvidgat självmord, det vill säga tar med både sig själva och barnen in i döden. Trots detta, och trots att man satt in enorma resurser för att få familjen att må bättre så anser man nu att man kan utvisa dem.
I beslutet från Migrationsverket står följande. ”Omständigheten att föräldrarna har uttalat hot om att de vid en utvisning kommer att begå utvidgat självmord innebär inte enligt Migrationsverket att det föreligger medicinska hinder mot utvisning.
Inte heller det faktum att Billur endast var 14 månader när hon kom till Sverige, och att Raul är född här, är något hinder, enligt Migrationsverket.
– Vi fick reda på det här i dag, så vi är fortfarande chockade och självklart väldigt ledsna, säger familjehemsmamman Lisa Breiting.
– Det är som advokaten säger, det här är det värsta fall han varit med om.
I beslutet står att man ska se över hur azerbajdzjanska myndigheter ska kunna placera barnen på barnhem eller internatskola, något som starkt ifrågasätts av både Lisa Breiting och Arvid Danielsson.
– Barnen är placerade hos oss med LVU eftersom det finns en oro för deras liv och föräldrarnas hälsa. Hur ska deras myndighet kunna säkerhetsställa deras säkerhet när den svenska psykiatrin inte klarat av att vända föräldrarnas mående, undrar Lisa.
– Hur ska barnen, i den här traumatiska upplevelsen, ens kunna kommunicera med personal och andra barn, säger Arvid.

Lisa och Patric har berättat om beslutet för barnen, men det är svårt för dem att greppa.
– De här barnen har funnits i vår familj i flera år. De har hela sitt liv, och alla sina kompisar här. Flickans kommentar till mig var att hon ju inte ens kan prata det språket.
– Men vi kommer absolut inte godta det hä r beslutet, det är inhumant. Och om inte vi kämpar för de här barnen, vem ska då göra det?

 
Ja om de inte kämpar för barnen vem skall då göra det?
Ändå är det vad familjehem  förväntas göra.
Ingenting.
Vvi skall stå brevid och se på medan myndigheter våldför sig på barn och det skall vi göra bara för att vi inte råkat föda dem. Det är inte klokt.

onsdag 10 juli 2013

Migrationsverket igen

Så gör de det igen.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17105466.ab
Två barn på sju och nio år som varit familjehems placerade två och ett halvt år skall nu utvisas tillsammans med sina föräldrar som är psykiskt sjuka och har sagt att de skall ta livet av både sig och barnen.
Ett tydligt barnperspektiv skall vara rådande i alla ärenden gällande barn.
Jag behöver väl inte ens skriva vad jag tycker om barnperspektivet i dethär fallet.
Om barnperspektivet skulle väga tyngst skulle man inte ens fundera på att utvisa dem.
Om barnperspektivet skulle vara mer än ett fint ord pappret skulle inte sådant kunna hända.

Tösen som nu är nio var fjorton månader då hon kom hit.  Hon har bott här hela sitt liv. Ja det har ju båda föresten.
Utsatta barn har inte värde eller?

Har nu på morgonen suttit och lyssnat på gårdagens sommarpratare. Sarita Sagnes
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/214946?programid=2071
Hon berättade om hur hon som var född i Indien var icke önskad eftersom hon var flicka.
Hur mamman vägrade amma henne och pappan ville ta livet av henne. Hur en släkting räddade henne men bara för att få en billig arbetskraft. Hur hon blev gratis hemhjälp och fick slita och hur hon som 15 åring skickades till sin familj som då flyttat till Norge. En familj hon knappt kände längre, bara hade träffat vid ett par tillfällen. Hon som aldrig sett en toalett, varit inne i våra vanliga hus, som inte åkt buss fick flyga ensam till Norge. Hur hon även där fick slita brevid skolarbetet och ändå fick stryck av sin pappa som såg henne som ett straff.  Hur hon träffade en kille och då pappan fick veta slog henne så hon svimmade men hon rymde. De gifte sig och hon har idag ett bra liv där hon försöker lyfta flickors ställning i Indien.
Som sagt vilket värde har ett utsatt barn. Det var visserligen inte i Svergie men i Norge och ingen skall inbilla sig att det inte händer även här.

Ett annat barn som farit ila är den femåring som försvann och sedan hittades på kanten av en sjö.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17103400.ab
Hon bodde här med sin mamma på en flyktingförläggning. De väntade alltså på att få veta om de skulle få stanna. I väntan på ett bättre liv blev det alltså inget liv alls.
Man tror att hon mördats.
Vem mördar en femåring?

tisdag 9 juli 2013

Nygammal chef

Då är det klart att den nya chefen mobbades så hårt att hon inte kommer tillbaka.
Istället blir det en på enheten som varit tillförordnad som får posten.
http://www.bt.se/nyheter/mark/bahman-alami-ny-socialchef-i-mark(3848333).gm
Alami Bahman  har haft tjänsten sedan i Mars då Birgitta blev sjukskriven.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5585889

måndag 8 juli 2013

Barn i separation

Router haveri.
Kommer inte ut så det blir ett kort inlägg på lånad dator.
Hittade en artikel runt vad barn mår bäst av vid en separation.
http://www.sfsr.se/index.php?special=articles&id=16
Synd man inte applicerar det på placerade barn ochså.

söndag 7 juli 2013

Lillebror

Då är lillebror i press.
Nu jobbar man för en vårdnadsöverflytt av honom
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5584468
Han har bott hela sitt liv i samma familjehem. Lagen från 1 januari höjer kravet att barn skall höras och barnens perspektiv skall väga tyngst.
Sedan står det i lagen om vårnadsöverflytt:
Om ett barn stadigvarande vårdats i ett annat hem än sitt eget skall man undersöka om det är för barnets bästa att vårdnaden övergår till det hemmet. Den skall alltså göras för barnet skull och kan då göras även om grundförutsättningarna för placeringen har upphört.
Man gör det för trygga barnet från att ryckas upp igen.

Det är bara så tragiskt att man inte tänkte likadant vad gäller de som bodde hos oss.

lördag 6 juli 2013

Pojkars utsatthet

Det pratas för lite om barns utsatthet men det pratas ännu mindre om pojkars utsatthet.
Pojkar som förgrips på av sina mammor eller andra kvinliga personer. Pojkar som misshandlas. Pojkar skall på något sätt vara tuffare, starkare och tåla mer och det blir ännu mera skamfullt att berätta att man utsatts för övergrepp som pojke. Det lyftes på Almedalen.
http://socialaktion.nu/om-pojkars-utsatthet-vad-hander-med-dem/
Niklas Långström sa att det inte finns ett samband mellan pojkar som utsatts för sexuella övergrepp och att det är just de som blir sexualförövare. Däremot finns belagt att pojkar som växer upp i utsatthet i högre grad blir våldsamma och kriminella. Dessutom är självmordsfrekvensen hög i just den gruppen. Vidare sas att pojkar som adopterats till sk normalfamiljer men med en nära våldsupplevelse bakom sig också visar på ett våldsammare beteende. Niklas Långström betonade dock att det inte handlade om genetik utan snarare socialt arv.
Det diskuteras oerhört lite kring pojkar och deras utsatthet och samhället har en benägenhet att tala om flickors utsatthet och våld mot kvinnor, medan det talas väldigt tyst om pojkar/män som utsätts för nära relationsvåld. I en undersökning som refererades till redovisas att i åldersgruppen 20-47 år har 35-40 % någon erfarenhet av nära relationsvåld och i gruppen ca 10 procent pojkar.
Börje Svensson talade om att det är svårt att nå pojkar som utsatts för våld och övergrepp. Pojkar ber inte om hjälp och de undviker att tala om vad de utsatts för.
 
Regeringen har nu gett ett uppdrag.

Våld i nära relationer - uppdraget

I maj 2012 utnämnde regeringen Carin Götblad till Nationell samordnare mot våld i nära relationer. Det skedde i samband med att Carin Götblad lämnade uppdraget som länspolismästare i Stockholms län. 
 
Det man skall se över är:

Partnervåld

Varje år utsätts tiotusentals människor i Sverige för våld och förtryck av sin partner. Det utan jämförelse vanligaste är att en man misshandlar och förtrycker en kvinna. Men det finns också andra former: Det kan vara en kvinna som slår och förtrycker en man. Det finns också våld i samkönade relationer. Studier visar att mäns våld mot kvinnor i jämförelse med annat partnervåld tenderar att vara grövre.


Våld mot barn

De som oftast utsätts för upprepat våld i nära relationer är barn. I en kartläggning, publicerad av Socialstyrelsen sommaren 2012, konstateras att våld drabbar barn i alla åldrar, från spädbarn till ungdomar.


Hedersrelaterat våld och förtryck

I Sverige har enskilda tragiska händelser där en ung kvinna mördats av nära anhöriga därför att hon ansetts ha vanhedrat familjens ära, fått stor uppmärksamhet. Det fall som kanske skapat mest diskussioner var mordet på Fadime Sahindal i Uppsala 2002.

Talade med en som träffat henne på Almedalen och hon var långt ifrån klar men hade om jag inte missuppfattade, redan förvånats över hur mycket fel, uppenbara  som begås av handläggare.
Det sa jag redan för fyra år sedan...
men det är ju bra att det kommer officiellt.
Hoppas sedan att det händer något utifrån det