Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

onsdag 30 april 2014

Det närmar sig.

Då börjar rättegången nästa vecka. Första dagen kommer man att berätta vilka dagar/förhör/tider som kommer vara öppna och stängda.
D 6, 7. och 12 maj kommer de åtalade att förhöras. Anna som skrev under beslutet, de två ansvariga cheferna Agnetha och Bengt samt ansvarig handläggare Daiga.
D 26 maj hörs den tidigare handläggaren ifrån Vara samt dagis personal samt f.d. chef på skyddsenheten för Gryning vård. som ljög för mig bara en vecka inna hon medverkade till att ta banren ifrån oss.
D 27 maj hörs båda de andra familjehems mammorna, samt två personal ifrån mark som varit med vid umgänge.
D 28  maj den andra handläggaren i ärendet som kommer undan samt en till personal som var med då fick träffa banren första gången eftr de tog dem sedan har han varit med på umgängena med mamman.
2 Juni är det förste socialsekreteraren som var med men de dokumenterat så dåligt att de inte kunde åtala henne ifall hon backade på vad hon sagt. som lovade både mig och BVC saker som inte hölls, samt jag.
D 4 Juni Är det min man samt handläggaren ifrån socialstyrelsen.
D 12 är det de åtalades vittnen och de har kallat mamman, som om de jobbar kvar hade varit i beroende ställning till dem (det är ju de som avgör hur mycket umgängen hon har) samt barnens advokat (som gått emot vad barnen vill i varje rättegångn hon varit med), och ordförande i nämnden då (som ljög och sa att det var han som tagit beslutet om omplacering).
Jag hade självklart velat vara med alla dagarna men jag får inte vara med innan jag själv hörts.

Jag hoppas hoppas att det leder till fällande domar så att vi kan skicka ut ett budskap i hela Sverige att man inte behandlar någon på det vis som man gjorde med oss. 

tisdag 29 april 2014

Fler anmälngar

Igår fick jag höra att det visst skall ha lämnats in ytterligare en anmälan till IVO mot Mark (alltså 2) och är en till på väg. Vet inte hur många som behövs för ytterligare en verksamhets tillsyn utan det kanske mer beror på ärendena som anmälts.

Fick också ett mail att Falun nu granskas av IVO i ett ärenden där soc hjälp en mamma att undanhålla banren ifrån sin pappa utan anledning. De har sett till att hon har fått ensam vårdnad trots att barnen bott hos pappan sedan tidigare. De hade då delad vårdnad och banren träffade mamman ibland. Utifrån att mamman inte gjorde något med banren utan de satt på sian rum hos henne så föredrog de att vara hos pappa. Då anmälde mamman pappan och eftersom det till stor del är hennes kompisar som jobbar på soc så fick hon hjälp. Man tog alltså ett lvu mot pappan och hämtade barnen på skolan lämnade över till mamma. Banren vägrade så de fick placeras i ett familjehem medan de skolades in hos mamma. Då ärendet kommer upp i rätten ställer sig soc (vännerna) sig bakom mamman och hon får ensam vårdnad. Ärendet har anmälts och kommer nu att granskas.
Man gör som man vill för att man kan.

Sedan hittade jag en kampanj för igenkottar. http://www.expressen.se/nyheter/40-000-svenskar-deltar-i-stor-igelkottskampanj/
Naturskyddsföreningen och Djurambulansen vill sätta stopp för. Deras kampanjer "stek mig inte på valborg" och "låt igelkottarna leva" har fått över 40 000 delningar.
"Det är många igelkottar som ännu inte vaknat och som går en säker och plågsam död till mötes om man tänder på utan kontroll av högen", skriver Djurambulansen på Facebook
40 000 personer har delat.
Jag tycker om igelkottar och tycker också att de skall leva men jag önskar också att det vore lika enkelt att få människor att engagera sig i och för utsatta barn.

måndag 28 april 2014

Nya anmälnigar

I helgen var det så skönt att jag datavägrade.
Idag är jag igång igen
I Expressen hittar jag en artikel om e  man som planerat att döda sin fru infor deras barn http://www.expressen.se/gt/kan-ha-forsokt-morda-sin-fru--infor-barnen/
Barn far illa på så många sätt.

Sedan läser jag om tyfonen som lämnat 1800 barn utan föräldrar.

Det blev ett kort inlägg som avslutas med att Mark återigen är anmälda till IVO och det är visst fler anmälningar på gång.

fredag 25 april 2014

Det jäser

Mattias Bergstens kamp för Isoldes säkerhet var lönlös. Socialtjänsten i Motala ignorerade hans oro och sex månader senare mördades treåringen av sig egen mamma. ”Jag önskar att de hade tagit min anmälan på allvar”, säger Mattias.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/dottern-dodades-trots-larm/
Nu vill Mattias Bergsten berätta sin historia, beskriva sin strid mot socialtjänsten i Motala kommun. Han hoppas att den ska rädda åtminstone något barn eller någon förälder från att hamna i en liknande situation.
Vi går tillbaka till december 2012. Vårdnadstvisten har pågått i över ett år när socialtjänsten i Motala får in en orosanmälan från Mattias Bergsten. I ett samtal med handläggaren berättar han att mamman till barnet hotat att ta livet av både sig själv och Isolde.
– De frågade om jag trodde att hon skulle göra allvar av sina hot. Vad skulle jag svara, det fanns ju en anledning till att jag gjorde en anmälan. Men ingen normal människa tror väl att en person man känner ska döda ett barn, säger han.
I socialtjänstens rapport konstaterar handläggaren sedan att det inte fanns andra uppgifter som kunde ge stöd för en annan bedömning. Någon utredning om Isoldes behov av skydd var därmed inte aktuell, i stället skickades ett brev ut till mamman med information om hur hon kunde få stöd om hon ville.
Sex månader senare kom samtalet till SOS Alarm.
Det var barnets mormor som hittat sin dotter och dotterdotter livlösa i sängen. Av den rättsmedicinska undersökningen framgår det att Isolde förgiftats av nio fentanylplåster som fästs på hennes kropp. Plåstren hade mamman stulit från sin arbetsplats, ett apotek.
Isoldes mamma har erkänt att hon tagit livet av sitt barn. Den rättspsykiatriska undersökningen slog fast att hon har en allvarlig psykisk störning, och därför inte haft förmåga att inse innebörden av sina handlingar. I september dömdes hon till rättspsykiatrisk vård.
– Jag tänker hela tiden på vad jag gjort och vad jag borde ha gjort. Skulle jag ha polisanmält? Skulle jag ha åkt dit och hämtat henne själv? Hade hon levt i dag i så fall? De här tankarna äter upp mig, säger Mattias Bergsten.

I onsdags gick akademikerförbundet ut i ett pressmedelande.
https://www.akademssr.se/text/det-som-hande-i-motala-kan-handa-igen-var-som-helst-nar-som-helst
DN rapporterar idag om en tragisk händelse i Motala. Det som hänt är djupt olyckligt men situationen där är inte unik. Det kan även ske på andra håll i landet. IVO, Inspektionen för vård och omsorg, som har till uppgift att granska socialtjänstens arbete, har med all tydlighet påtalat en rad brister. Det handlar om utredningar som drar ut på tiden, fall där barnperspektivet åsidosätts och anmälningar som inte tas på tillräckligt stort allvar. Det är hög tid att göra något nu innan fler olyckor av det här slaget händer. Var tredje handläggare inom den sociala barnavården är idag nyanställd och sju av tio chefer har arbetat kortare tid än tre år enligt en rapport från Sveriges kommuner och landsting. Det har blivit en ond cirkel. Överbelastning och stress leder till att socialsekreterare flyr yrket. På vissa håll i landet är bristen på erfarna socialsekreterare akut, särskilt inom området barn och ungdom. Social barnavård har blivit ett genomgångsyrke.
– Det jäser i våra medlemsled. Våra medlemmar har demonstrerat och debatterat med kommunpolitiker som, åtminstone i stunden, tycks ta varningsropen på allvar. Trots det har inte mycket hänt. Det krävs ett helhetsgrepp för att åstadkomma förändring. Det handlar först och främst om att få erfarna socialsekreterare att stanna i yrket. Vi måste skapa alternativa karriärvägar och möjligheter att utvecklas i yrket, säger Akademikerförbundet SSR:s ordförande Heike Erkers.

Det är inte bara jag som slår larm utan det "jäser2 som det står överallt men det verkar inte tas på allvar.

Återinför tjänstemanna ansvaret

Jag har länge drivit frågan om att terinföra tjänstemanna ansvaret. Här är flertill som tycker det.
Har Sverige en närmast felfri förvaltning? Trots att antalet anmälningar om tjänstefel nästan fördubblats det senaste decenniet, och det första halvåret år 2013 låg på 3 800 stycken, angavs det första halvåret i år endast 14 till åtal. Om tidigare år är vägledande kommer kanske hälften att leda till fällande domar.
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/tjanstefel-har-samma-uppklarandeprocent-som-cykelstolder_3480658.svd
 Vi tycks märkligt rädda för att utkräva ansvar av det offentliga. Och det leder till ett mer omfattande problem. Ansvar för tjänstefel är en förutsättning för det offentligas legitimitet: den som utövar offentlig makt måste kunna hållas ansvarig, och ja, det bör ställas högre krav på tjänstemän. I dag undantas i stället en del kommunpolitikers tjänsteutövning med motivet att ingen skulle engagera sig politiskt om ansvar för engagemanget utkrävs, berättar Bull. Det är ett häpnadsväckande resonemang.

Låt oss återinföra ämbetsansvaret. Det är förmodligen den enskilt mest effektiva åtgärd vi kan vidta för att kontrollera det offentligas maktutövning. Rimligtvis måste det också ge de många mycket skickliga svenska tjänstemännen en viss tröst att äntligen se sina försumliga, oskickliga och oförståndiga kollegor hållas ansvariga för tjänstemissbruk.
Ansvaret – det privata såväl som det offentliga – förtjänar en renässans.
 
Kan bara hålla med. Som jag lobbat för det.

torsdag 24 april 2014

Domen om lillebror

Igår kom domen runt lillebror.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5843851
Det resulterade i veckans upprop ( 17):

Idag ringde en fostermamma. Hon grät och var både uppriven och förtvivlad. De har jobbat i många år och har ”lyckats” bra med sina placeringar. För 6 år sedan fick de en bebis. Han omhändertogs då han var 10 minuter. Anledningen att man tog honom så tidigt, var att mamman var svagbegåvad, hade varit på utredningshem med de två äldsta barn hon har tidigare och man hade gjort flera försöka att ta dem men den advokat som utsågs att försvara barnen ansåg inte att det behövdes. Fem månader efter den sista domstolsförhandlingen vann man i rätt med en annan advokat. Mamman förlorade då fyra barn på en gång på grund av misskötsel och oförmåga. Då höll den minsta flickan på att dö, mamman hade fått henne fyra veckor för tidigt och lämnade ändå bb efter fem timmar. Innan alla prover för ur hon mådde om hon kunde hålla värme m.m. var tagna. Flickan som sedan kom att växa upp hos oss. Det är därför jag vet så mycket om ärendet. Det är ju lillebror till ”våra”.
För sex år sedan fick de en lillebror. Nu bodde hon i en bil efter hot ifrån släkten och när hon väntade en till bedömde man risken så stor att den skulle fara illa också att han togs direkt på förlossningsbordet.
Det var en uppväxt placering. Han har bott där levt där, med dem han ser som sin mamma och pappa det är hos dem han har sin trygghet och anknytning.
Enligt lag skall man efter tre år överväga om det är för barnets bästa att man överför vårdnaden till det hen de bor i. Nu gjordes ett försök. Idag kom domen från rätten. Man fick avslag, pojken skall hem. Efter 6 år med hela sin anknytning där och ingen med mamman skall han hem.
Det står : (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5843851 )
Rätten skriver också att det finns risker både med att låta vårdnaden tillfalla familjehemmet och att flytta hem pojken till sin biologiska mamma. Han har sina vänner i familjehemmet och har en stark anknytning där, samtidigt som familjehemmet inte förrän i ett sent stadium berättat för pojken och andra i deras egen närhet att han har andra biologiska föräldrar.
De talar om risker men inte ett ord om barnperspektivet. De talar om vänner och anknytning men lägger ingen vikt vid det. Inget om vad lagen säger. Lagen som kom till för att trygga barnen som kom till för att barn skulle slippas ryckas upp. lagen som säger att en vårdnadsöverflytt skall göras även om ursprungsorsakerna för placeringen har upphört därför att barnens bästa skall väga tyngst och deras anknytning till det de ser som sitt. Måste de inte följa lagen? jag har försökt anmäla en domstol som tydligt dömde emot barnperspektivet men det gick inte. Det var i vårt ärenden där man sa att barnen hade hela sin anknytning hos oss, det var oss de såg som sina föräldrar ändå ansåg rätten att det bästa för dem var att göra mamman till viljes. och hennes vilja var att barnen skulle bo i ett tredje familjehem.
Varje gång jag varit i kontakt med er så får jag höra att ett tydligt barnperspektiv skall vara rådande i alla ärenden gällande barn. Vart är det i det här ärendet? Vem som helst förstår att ett barn mår bäst att vara där han känner sig hemma. Hos dem hen ser som sina i det hen ser som sitt. Ibland måste man flytta på barn för att de far illa men så är det inte här. Är inte ett tydligt barnperspektiv att utgå ifrån det barnet ser som sitt? Inte den som råkat föda det.
Om inte ens domstolarna bryr sig om att beakta barnperspektivet som det så fint heter så han barnen ju ingen chans. Om inte de som är satta att skydda barn och se till att de får det de har rätt till, det de ser som sitt så är det som jag säger bara ett fint ord på pappret. Om det inte blir konsekvenser att strunta i barnperspektivet så blir det bara ett fint ord på pappret. Om att strunta i det inte är kopplat till konsekvenser så är lagen verkningslös.
Sedan stämmer det inte det som påstås i domstolen. Han har haft umgängen hela tiden. De har lärt honom säga mamma X så han kan inte kalla henne annat för han tror att hon heter så.
De fick inte tala om att han hade annat ursprung för att han skulle vara svårare att hitta. Barnet var skydds placerat det innebär att man gör alt för barnet inte skall gå att hitta eftersom det är risk att det kidnappas eller familjehemmet hotas.
Domstolen verkar inte veta vad en skyddsplacering är. De visste de inte i vårt ärende heller utan man går på lögner om att vi nekat till umgängen. Vi anklagades också för att inte ökat umgänges frekvens men det var inget vi styrde över. Det berodde inte på oss att frekvensen var så låg, inte heller på den här familjen. Det är inget vi styrde över. Att vi inte var positiva till bio mamman men det visste de inget om. Vi träffades inte, vi fick ju inte vara med. Att vi bytt namn men det beordrades vi till. Hur kommer det sig att de som sitter i domstolen inte vet det? Vi tar hand om barnen men allt annat bestämmer soc. Vi har bara att lyda order.
Sedan en mängd felaktigheter.
Man menar att den information familjehemmet fått om den biologiska mamman från ursprungs kommunen har sannolikt bidragit till att de fått en negativ uppfattning om henne,
De har aldrig varit negativa till henne. Inte heller ursprungs kommunen. De deltog i en undersökning som socialstyrelsen gjorde just det året så barnen var med i den.Man kom fram till att det nästan tog i överkant för länge innan man tog barn.
Det dokument som alltid kastas fram som bevis var inte ens varas ord eller åsikt utan sammanfattning av vad andra sa då de ringde runt för att få en bild av situationen.
Att de har inte heller satt hans behov av umgänge med biologisk familj först.
Nu är det ju så att det är inte familjehemmen som styr umgänge vare sig frekvens eller var. Sedan var det en skyddsplacering de var inte ens själva med. Så det påståendet var också fel. Det är inget man kan anklaga familjehemmet för eftersom det inte var något de styrde över.
– Man har ju bytt namn på barnet, man har inte låtit barnet få kännedom om sitt romska ursprung eller få tillgång till den romska kulturen och så vidare, säger mammans advokat.
Det stämmer heller inte De ålades byta namn på grund av skyddsplaceringen, att han skulle vara svårare att hitta inte för att de var negativa. Om de haft tillgång till sin romska kultur är inget bio familjen visste om.
Hur kan det bli så att domen grundar sig på en massa felaktigheter. Jo familjehemmet är ju inte part. De kallas sällan. Hörs sällan. De har ingen talan. Vem är det då som skall säkerställa barnets rättigheter? Barnets advokat? I det här fallet är advokaten en jurist som jobbat med annat och förlorat bland annat vårt då han ställde sig i domstol för första gången på fem år. hur kan man skicka en sådan för att företräda då det gäller ett barns liv? Det borde vara någon som är expert, som specialiserat sig på området runt LVU och vårdnadsprocesser.
Det finns idag inte ens krav på advokaten som företräder barnen att de ens skall träffa dem. Det är många placerade barn som inte vet att de har ett ombud eller vem det är. Hur skall de då veta vad som är bäst för dem? hur skal de då veta vad de önskar och vill? Sedan har de bara ett eget ombud om deras sak går upp i rätt men det är många stora beslut då de behövt någon som företräder dem som då man lägger umgängens frekvens, vid en omplacering.
Jämför det med en flykting som kommer hit och har ett eget ombud från dag ett tills de får stanna eller utvisas. Här kan ett barn vara i myndigheternas vård, ibland våld i 18 år utan att ha någon som för dennes talan. Utan ett eget ombud. Hur kan det vara så? nej här är de i händerna på en ensam handläggare med bristfällig utbildning som de inte ens behöver vara närvarande på. En handläggare som både bedömer, utreder handlägger och beslutar i samma ärende.
Den ene säger att man inte kan göra vårdnadsöverflyttning om man har för få umgängena en annan tvärtom. en säger att man inte kan göra överflytt av vården om umgänge fungerar medan andra hävdar att det är då man skall göra dem. Allt för att lagen går att tolka och handläggaren har tolkningsföreträde. Så även domstolen som helt tydligt bortser ifrån barnperspektivet och låter andra saker väga tyngre.
Familjehemmet har fått tvinga honom till varje umgängen. Varje gång står han och hoppar upp och ner och säger att han inte vill ändå tvingas han. han stampar med fötterna i marken för att markera att han inte vill. Ibland vägrar han så de har fått ringa handläggaren som bett familjehemmet att övertala honom. De får övertala honom eller muta honom varje gång. Han visar på alla sätt och han talar om att han inte vill. Men vad hjälper det? Nu skall han flytta dit på heltid.
Är det så här det skall vara? Barnperspektivet väger lätt och ingen bryr sig om det då det verkligen gäller. Barnet har inte bett om att få bli omhändertaget. Inte heller om att få flytta hem. Det är ett av de värsta övergrepp man kan utsätta ett barn för och det görs i myndigheternas namn. Hur kan domstolen mena att detta skulle vara för hans bästa? Han förlorar allt han ser som sitt.
Jag menar att vi behöver en grupp i varje domstol med dubbel utbildning dvs utbildning utifrån barn och hur de agerar och reagerar. En grupp som utgår ifrån ett tydligt barnperspektiv. En grupp som dömer i alla barnärenden. LVU, vårdnadstvister, ungdomsbrottslighet och liknanden.
Jag frågar igen som jag frågat vecka efter vecka hur länge tänker ni låta detta pågå? När tänker ni sätta stopp för vanvården, misshandeln av barn i myndigheterna namn? Hur länge skall man fortsätta att förstöra barn, ta ifrån dem tron på vuxenvärlden, tron på medmänskligheten? Tron på sig själva och sin kapacitet att bli hörda och lyssnade på?
När skall barnperspektivet bli mer än ett fint ord på pappret som ingen behöver följa eftersom det inte är kopplat till några konsekvenser? När skall ni tvinga myndighetspersoner att följa det eftersom de helt tydligt inte gör det frivilligt? Jag vet att det finns de som gör det men det är de som inte gör att man behöver tvinga.
Snälla gör något så här får det inte fortsätta. Mvh Eva fostermamman i Markärendet.

Jag känner mig bara ledsen.

onsdag 23 april 2014

Åtalet i radion

Då var det ett inslag i radion om åtalet.
http://alternativ-debatt.blogspot.se/2013/06/fallet-lisa-anhoriga-utan-talan_30.html
Åklagaren anser att samtliga fyra har gjort sig skyldiga till tjänstefel för omplaceringen av barnen. Situationen var inte akut och det gjordes inte heller någon ordentlig utredning innan beslutet. Enligt åklagaren Håkan Johansson innebar omplaceringen av barnen en risk för deras hälsa och utveckling.
Fallet med fosterbarnen polisanmäldes redan 2010 men utredningen har tagit lång tid, det var först i vintras som tjänstemännen och politikern åtalades. Förundersökningen omfattar hela 300 sidor och innehåller förhör med en lång rad vittnen, bland annat anställda och politiker i Mark och Vara och också de tidigare fosterföräldrarna Anders och Eva.
– Jag hoppas att rättegången leder till att det blir vanligare att man både tar upp och dömer för tjänstefel, säger Eva.
 
Även på Skaraborgs radion
 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=5842616
Datum för förhandling blir 6-8 maj, 26-28 maj, samt d 2, 4, och 12 juni. Alla dagar är inte öppna för allmänheten. vilka talar de om första förhandlings dagen.

tisdag 22 april 2014

Pappors rätt att vara pappa

Man talar ofta om pappor som försvinner ut sina barns liv. Ibland på grund av ointresse, de har inte valt att blir pappa. Ibland för att de inte får för mamman som gör vad hon kan för att utesluta honom. Ibland för att paret går isär och de är så osams att pappan inte orkar kämpa för att få finnas kvar. Sedan skall vi inte sticka under stolen med att det finns de som inte är lämpade att vara föräldrar eller pappor. Men det finns de som vill och gör vad de kan men ändå nekas http://www.aftonbladet.se/wendela/familj/article11021626.ab?fb_action_ids=10152050486455418&fb_action_types=og.recommends&fb_source=other_multiline&action_object_map=%5B261354020655747%5D&action_type_map=%5B%22og.recommends%22%5D&action_ref_map=%5B%5D
Anna Hermansson och Jens Vendel längtade efter sitt första barn. Men fem veckor före beräknad förlossning blev Anna plötsligt mycket sjuk. På BB i Karlskrona konstaterades havandeskapsförgiftning, och Leon fick förlösas med akut kejsarsnitt i början av oktober. Annas liv gick inte att rädda.
Som om sorgen efter sambon och det ensamma ansvaret för sonen Leon inte var nog. I drygt två månader har Jens Vendel tvingats kämpa mot myndigheter för att få sitt faderskap godkänt. När ett ogift par får barn tillsammans måste faderskapet nämligen godkännas av mamman.

Har gått två månader

Nu måste i stället en tillfällig vårdnadshavare utses i Annas ställe, som i sin tur kan skriva på faderskapsintyget.
Men på två och en halv månad har socialförvaltningen i Olofström och tingsrätten fortfarande inte fastslagit vem det ska vara. Lille Leon är därmed utan juridisk företrädare.
Jens Vendel tycker att systemet är förlegat.
– Jag har erbjudit mig att göra ett dna-test eller lämna blodprov, men inget hjälper.

Får inte ersättning

Eftersom Jens inte är Leons far på pappret ännu, får han varken barnbidrag eller föräldrapenning. Och det ensamma föräldraskapet kräver all hans tid.
– Hade inte min chef ställt upp och betalat ut semesterersättning och slutlön hade jag fått leva på luft och vatten. Men jag har fått jättemycket hjälp från släkt och vänner.
Socialförvaltningen i Olofström har till slut, på Jens inrådan, föreslagit Leons moster som tillfällig vårdnadshavare, men beslutet från tingsrätten dröjer ytterligare.
Nog borde vi ha kommit lite längre i den frågan i Sverige eller?

måndag 21 april 2014

Lägga tid på fel saker

Och så var det ett socialkontor glömde koden till mailen så de öppnade inte sina mail på ett år http://www.svt.se/nyheter/regionalt/tvarsnytt/socialkontor-glomde-mejlen-under-ett-helt-ar
Fint.

Sedan en debatt artikel om att fel saker tar tid ifrån det som verkligen behöver göras. http://www.dn.se/debatt/valfarden-undermineras-av-vart-fokus-pa-utvarderingar/?nrdr=true
Allt fler ägnar sin arbetstid åt fel saker. Läkare och lärare ägnar högst hälften av sin arbetstid åt att träffa patienter eller elever. I stället tvingas de utföra sådant som syftar till att mäta servicen, vilket ökar risken för utbrändhet. Professionerna måste få utvecklas och förstärkas, skriver tre forskare.
Förvaltningsforskaren Lena Lindgren varnar exempelvis för att det i Sverige uppstått en ”trängsel” av utvärderande myndigheter som till slut kan motverka syftet med utvärderingarna. Vi kan lätt hitta exempel.
Samtidigt som bandy, dans, cirkus eller ”media” accepteras som profiler för våra skolor stoppade Skolinspektionen en Uppsalaskolas satsning på språk – mitt under pågående debatt om att svenska elevers läsförståelse försämras. Beslutet togs förra året på oklara grunder och trots att det inte fanns några invändningar mot undervisningens kvalitet. Följden blir att lärare och elever tappar förtroende för de utvärderande myndigheterna, och på så sätt underminerar utvärderingssamhället både sig självt och kärnverksamheten.
De skolor som belönas mest tycks vara de som är följsamma och slutar ta egna initiativ. Under sådana omständigheter kan hur många hundratals nya miljoner som helst satsas utan att våra barn nödvändigtvis lär sig mer
Mer resurser löser inte heller problemen när utvärderingssamhället medför att allt fler ägnar sin arbetstid åt fel saker. Forskare som till exempel Anders Forssell och Anders Ivarsson Westerberg visar hur läkare, sjuksköterskor och lärare producerar information som inte kommer till någon nytta.

Det har gått så långt att läkare, sjuksköterskor och lärare spenderar högst hälften av sin arbetstid med att träffa patienter eller elever. I stället tvingas de utföra alltmer av det som inom psykologiforskningen internationellt benämns som ”oskäliga arbetsuppgifter” – sådant som inget alls har att göra med yrkesrollen – och som markant ökar risken för utbrändhet.

Det tycks tyvärr vara så att ett av världens rikaste länder, Sverige, under ett par decennier har slösat betydande delar av välfärdssystemets gemensamma resurser på – ingenting
Utvärderingar mäter ofta fel saker eller så missar man det som är viktigt bara för att det inte enkelt låter sig mätas.
 
Det gäller socialen också. Dokumenterandet alltså och det här att tvingas lägga tid på fel saker.

Jag vill poängtera att jag inte är emot handläggare på socialen  på något sätt (det verkar vara de som tror det) utan jag anser att man behöver se över deras arbetssituation för att den skall bli bättre, dra åt sig duktiga engagerade handläggare som känner att de hinner göra ett bra jobb.
Då kan man också öka kraven på dem.
Och visst behöver det dokumenteras, men med måtta. Dokumenterandet skall handla om att säkerställa att man gör eller snarare sagt gjort rätt. Att kunna visa i efterskott vad man gjort och hur man gjort och varför man gjort. Men det finns så mycket annat som tar tid och som är onödigt. Som skulle kunna förenklas eller bara göras på ett annat sätt om det nu måste göras alls. Som det står i artikeln det får inte bli så att själva dokumenterandet tar  hälften av tiden, tar mer tid än själva jobbet i sig.

Sist hittade jag ett nyhetsinslag som fick mig att fundera lite.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5841053
Ni får dra era egna slutsatser...


Vapen med licens

Ännu en berättelser som visar varför man bör ha licens och utbildning i hur man hanterar vapen.
I USA har ännu ett barn dött då systern 3 år hittat ett vapen som pappan använt och lagt ifrån sig. Hon sköt sin lillebror på 2 år. http://www.expressen.se/nyheter/tvaaring-ihjalskjuten-av-sin-treariga-syster/
Bara förra året i USA:
  • Tennessee april 2013: En fyraåring avlossade en pistol och dödade vicesheriffens fru i hennes hem i Wilson, Tennessee. Vapnet tillhörde hennes man.
• New Jersey april 2013: En fyraårig amerikansk pojke sköt ihjäl sin sexårige lekkamrat. Pojken använde ett 22-kalibrigt gevär från sitt hem. Den sexårige pojken sköts i huvudet och skadades så allvarligt att han senare dog på sjukhus.
• Kentucky maj 2013: En femårig pojke som lekte med ett gevär råkade skjuta ihjäl sin tvååriga lillasyster. Pojken ska ha fått geväret – en sportskyttemodell avsedd för barn, i present.
• Louisiana juni 2013: En femårig flicka låstes på söndagen in i sitt hem i Saint Roch i Louisiana. Mamman lämnade femåringen hemma för att i stället gå till affären och handla. Då hittade flickan en revolver som hon av misstag sköt sig själv i huvudet med.
• Michigan augusti 2013: En treårig pojke hittade en pistol i garderoben och sköt sig själv i huvudet av misstag.
• Louisiana augusti 2013: En 8-årig ​​pojke, som precis slutat spela det våldsamma dataspelet Grand Theft Auto IV, sköt sin mormor i bakhuvudet när hon tittade på tv.
 
Ändå slås man för rätten att vem som helst skall få äga och bära skjutvapen.

Och så närmar sig sommaren och direkt är det de som inte tänker på hur snabbt det blir varmt i en bil ute i solen. I Halmstad i helgen var det en 2 åring som man fick slå sönder rutan för att koma åt http://www.expressen.se/kvallsposten/pappan-lamnade-sin-tvaariga-dotter-i-het-bil/ 

söndag 20 april 2014

Upprop vecka 16

Sedan jag startade mitt upprop v 41 ett upprop där jag vecka efter vecka skickat nya berättelser om hur barn och familjehem hanteras i Sverige har jag inte fått mycket respons. Orsaken till att jag gör det och har gjort det är för att ni vid varje kontakt sagt att ni inte går in i enskilda ärenden, att jag vill visa att det inte är enskilda ärenden. Samtliga ärenden har visat på samma saker, brist på kunskap hos handläggare, att saker saknas i utbildningen, att deras arbetsbelastning är för tung för pressad av ekonomiska krav, att det är brist på barnperspektiv, att vi familjehem är fullständigt rättslösa, att granskningsmyndigheterna inte har något egentligen att sätta emot och att lagar saknas eller inte följs eftersom det inte blir några konsekvenser då man väljer att låta bli.
Ni har fått över 39 ärenden och varje ärenden är ett ärenden för mycket.
Denna veckan handlar det om hur man förlorar två bra familjehem.
Ett familjehem som hade två syskon till ett par svagbegåvade föräldrar. Barnen trivs och utvecklas som de skall och umgängena och kontakten med föräldrar fungerar bra. Nu föds ett syskon. En liten pojke och de får frågan om de kan tänka sig att ta honom också. Allt för att inte sära på syskonen. De accepterar. Det visar sig snart att pojken har kolik och skriker hela nätterna. Den ena föräldern får ta vaknatt medan den andre försöker sova. Den som sover får sedan ta barn, jobb och gård som de har som deltids sysselsättning för att sedan vaka nästa natt. Det är ohållbart och de tvingas ta tjänstledigt. Men eftersom de har gården och djur så fungerar det inte ändå. De slår larm till socialen och begär avsaltning. En- två nätter i veckan så de får sova för att orka. De kallas in på möte och får veta att om de kan få avlastning för de andra två barnen. Men det är inte dem som problemet ligger hos utan den minsta. Då får de veta att då de begär hjälp så klarar de ju inte uppdraget och så flyttas samtliga tre barn med omedelbar verkan. Barnen flyttas inom en vecka från de informerats. Syskonen säras på. Den minsta hamnar å ett ställe de två andra på ett annat. Hade de fått stöd och avlastning hade man inte behövt dela på syskonen. De får samtidigt veta att om de bråkar kommer man ifrån socialen se till att de aldrig mer får ett uppdrag. Familjen hamnar i chock tillstånd. De hörde av sig till mig men har inte vågat anmäla men har ändå inte fått något nytt uppdrag men de vill heller inte efter den behandlingen.
De har ett par kompisar som också de arbetar som familjehem. De började först som avlastningshem men snabbt snabbt blev jourhem. Sedan gick et fort att bli familjehem permanenta placeringar. De får en tonårsflicka direkt från en institution. Handläggarna sa att hon inte hade några drogproblem men det visade sig snabbt att institutionen var ett rent behandlingshem för missbrukare. Flickan har stora problem men de kämpar på. De jobbar åt samma kommun och då de får veta om omplaceringen så ringer de till förvaltningen och ifrågasätter hur de kan göra så? Då kallas även de på möte och sägs upp med omedelbar verkan. Flickan flyttas omedelbart hem till sin mamma som inte vill och som inte klarar av henne. De har sett flickan ute i olika sammanhang och det syns lång väg att hon inte mår bra. Som sagt barnperspektiv finns inte inte heller barnens bästa som skall väga tyngst i alla ärenden gällande barn. Ett ärenden anmäldes inte eftersom de inte vågade, inte orkade det andra anmäldes vilket medförde att sju andra ärenden kom fram med fler fler hanterade barn och familjehem men det ledde bara till kritik inget annat. Jag har varit i kontakt med Ivo och frågat varför de inte dömer ut vite men får till svar att kriterierna för att döma ut vite är så höga så det kommer förmodligen inte ske.
Är det så man skall behandla de familjehem som finns, godkända utredda, som jobbat under många år. Som satsar kraft och engagemang, sin familj för att ta ett samhällsansvar? för ett uppdrag som staten gett dem.
I veckan var det en interpellationsdebatt där Hillevi Larsson (s) ställde fyra frågor till Maria Larsson:
Kan statsrådet tänka sig att införa kännbara sanktioner när myndigheter bryter mot gällande regler som finns för att garantera barnens rättigheter?
Kan statsrådet tänka sig att utvidga IVO:s befogenheter med krav på rättelse när felaktiga beslut tagits som kränker barnens rättigheter?
Kan statsrådet tänka sig att ge vanvårdade barn rätt att kräva upprättelse genom Barnombudsmannen, på samma sätt som mobbade barn har rätt att vända sig till elevskyddsombudet och kräva upprättelse?
Kan statsrådet tänka sig att införa krav på ansvarsutredning när ett omhändertaget barn dör?
Maria Larson svarade inte på en enda fråga. Hon gjorde som hon brukar och svarade istället på vad man gjorts vad man gjort och hur det var tänkt medan frågan gällde vad man gör då det uppenbarligen inte fungerar som man tänkt.
Hon berättade t.ex. att IVO nu fått mycket större befogenheter och att de nu kan stänga om det går fel men de kan bara stänga organisationer de kan inte stänga förvaltningar.
Talade i veckan med en som ringt IVO och frågat hur hon skulle gå till väga för att göra en anmälan hon fick till svar att hon skulle börja med att klaga hos förvaltningen. Hon sa att det var ju just det hon gjort och de fortsätter att göra fel. Men de gör oftast rätt i slutänden, även då vi granskar, blev svaret. Om man redan, på IVO, innan en anmälan är gjord har den åsikten och sedan skall granska så är det inte konstigt att det inte blir mer än på sin höjd kritk. Jag har hört det ifrån fler håll. En bio mamma som ville anmäla fick tills var att visst kunde hon anmäla men det ledde sällan till något.
De ökade befogenheterna är inte till mycket nytta då.
Visst kan man anmäla till en granskningsmyndighet men om de själva inte tycker att det är någon ide? Om de säger innan granskning att de oftast gör rätt.
Visst har regeringen gjort ett antal satsningar för att förstärka skyddet men inget av dem är kopplade till några konsekvenser. Det skall finnas rutiner för att förebygga, upptäcka och åtgärda risker och missförhållanden men bara hos familjehem och institutioner men inget om vad man gör då tjänstemän gör fel eller hela förvaltningar. Är det så att man inbillar sig att personer alltid gör rätt bara för att de jobbar på en myndighet? Det har jag vecka efter vecka visat att så inte är fallet.
Socionomer runt om i Sverige slår larm om att arbetssituationen gör att de inte klarar att arbeta rättssäkert. Inte klarar att uppfylla lagen.
På kunskaps seminariet talade Titta Fränkel (SSR) om att var tredje handläggare är ny anställd och sju av tio chefer inte har jobbat mer än 3 år. Man har satsat 500 miljoner under ett antal år och ändå är det resurser man skriker mest efter.
Kristina Folkesson (från Vision på kunskapsseminariet) berättade att kunskapsläget hos handläggarna var knapert att de saknar stora delar av vad de kommer att jobba med ute på fältet. Att de var oförberedda på det kaos de mötte ute på fältet. Hon berättade att datasystemen inte är anpassade för verksamheten, att anmälningarna ökar och bristen på familjehem är enorm. Att arbetsbelastningen är sådan att de sover dåligt, jobbar trots att de är sjuka, inte hinner med vidare utbildning. Hur kan ens någon tro att det skulle bli bra?
Ändå händer det inget om någon gör fel även om de är upprepade och återkommande. Menar Ministern att det är OK att göra fel på grund av arbetssituationen? Skall man inte ändra på arbetssituationen då?
Frågan var om Maria Larsson kommer att införa kännbara sanktioner om någon låter bli att följa lagen? Men det svarade hon inte på.
IVO ansvarar för tillsynen men de har inte makt att gå in och kräva rättelse i ärenden även om de anser att de hanterats fel. De kan visserligen stänga institutioner men de kan inte stänga kommuner som gör fel. De kan ta tillbaka tillstånd men de kan inte stänga en förvaltning.
Sedan tycker jag att det är konstigt att man kan ta bort tillstånd att använda medel som är till för att säkerställa att man gör rätt. Som t.ex ta ifrån en kommun tillstånd att använda BBIC. Samtidigt är det bra att man gör något.
Sedan har vi ett antal kommuner som säger rent ut både i press och inför advokater och andra att kritik ifrån IVO behöver man inte bry sig om. Kommuner som får kritik gång på gång men som ändå får hålla på.
Under tiden socialstyrelsen hade granskningen utdelades inte vite en enda gång. Vad jag vet var det en enda institution som fick stänga och det var ett behandlingshem Oasen efter ett program på tv.
Under tiden socialstyrelsen hade granskningen väcktes inte en enda gång åtal och inte heller nu sedan IVO tog över har åtal väckts i ett enda ärende trots att det många gånger hittar både tjänstefel och i vissa fal rena lagbrott.
IVO får, precis som socialstyrelsen då de hade granskningen, bara kritisera dokumentation och formalia fel. De får inte kräva rättelse i själva ärendet. De åtalar inte om de hittar vad de anser är rena lagbrott det skall drabbade sedan själva göra med risk för att få stå för hela rättegångskostnaden om de förlorar. Och ingen har hitintills vunnit då handläggaransvaret är borta. Då är det chefen som är ansvarig men för att åtalas för tjänstefel måsta man ha uppsåt och det kan man bara ha om man sköter det löpande, det gör inte chefen alltså är ingen ansvarig. Om man gör fel på arbetstid så är det tjänstefel. Om man gör det upprepade gånger är det med uppsåt. Vad gör ministern för att se till att en sådan person ställs till svars? Det var väl frågan? Den svarar Maria inte på.
Då vi själva utsattes anmälde vi och det blev 9 sidor kritik i första vändan. Men ursäkta mig jag anmälde inte för att hjälpa kommunen att bli bättre på sikt jag anmälde för att jag vile ha rättelse att jag ville att man skulle tingas om det inte gick på annat sätta att göra rätt och klarar man inte det borde ärenden kunna flyttas över till en annan kommun men låta ursprungskommunen fortsätta stå för betalningen. Hur kan man tillåta att en kommun som fått grav kritik få fortsätta i samma ärenden.? Tänk er om en läkare opererat fel och man då man skall rätta till tvingas till samma läkare. Här handlar det om mänskor och barn som inte har något val.
Inte heller sedan IVO tog över har vite dömts ut ändå har anmälningarna ökat. (första halvåret utifrån siffror jag tagit in ser det ut som det blivit mindre kritik. På fler anmälda ärenden). Jag har haft kontakt med jurister på Ivo och frågat varfrö de inte dömer ut vite . Jag fick till svar att kriterierna var för höga. Om IVO själva anser att kriterierna för att döma ut vite är för höga så måste något göras.
Barn skall höras men vad hjälper det om det inte händer något då ingen lyssnar.
Frågan om att ge vanvårdade barn rätt att kräva upprättelse genom Barnombudsmannen på samma sätt som mobbade barn svarade Maria heller inte på.
Socialstyrelsen ska enligt lag utreda barn som avlidit med anledning av brott, men även då det finns andra särskilda skäl att utreda dödsfallet. Men Donias mamman fick inte en sådan utredning.
Maria svarar: Syftet med sådana utredningar är att bl.a. ge underlag för förslag till åtgärder som förebygger att barn far illa.
Men vad gör man när det hänt? Det var ju det som var frågan. Den fick Hillevi heller inget svar på.
Maria tog upp att Kerstin Wigzell kom med ett antal förslag på förändringar men inte ett ord om att Kerstin var väldigt kritisk efteråt att inget gjordes utifrån hennes förslag. I en intervju sa hon ;
 
Socialtjänstlagen har lagats och lappats under åren. Nu föreslår regeringen ytterligare justeringar, den här gången för att stärka barns skydd. Utredaren Kerstin Wigzell är besviken.
– Jag förstår inte att politikerna är så förälskade i Socialtjänstlagen. De första femton åren, okej, men nu är den ett oöverskådligt lappverk.
Kerstin Wigzell suckar. Som regeringens utredare kom hon med sitt förslag till Lag om stöd och skydd för barn och unga redan 2009. Nu tre år senare har regeringen tagit ställning. Det blir ingen ny lag utan ett antal justeringar i Socialtjänstlagen, SoL.
– Det är tråkigt att man inte tar chansen. Jag vet att vår ansvariga barnminister väldigt gärna ville. Det har varit politiska diskussioner och synen inom regeringen är olika, men att ändra är väl för bökigt för alla, säger Kerstin Wigzell.
Barnskyddsutredningen, som den kommit att kallas, satte igång en hel del. Den kom samtidigt som Vanvårdsutredningen började få uppmärksamhet för sina vittnesmål från före detta fosterbarn och barnhemsbarn om hur de farit illa i samhällets vård. Flera av Barnskyddsutredningens förslag har på olika sätt blivit verklighet efter hand. Många av landets kommuner har tagit till sig det som varit enkelt att genomföra och som man gillat. Som att varje barn ska ha en egen socialsekreterare. En förälder kan inte heller längre motsätta sig insatser riktade till ett barn, till exempel från barnpsykiatrin, om den andre föräldern ger sitt godkännande.
Även Socialstyrelsen har lyssnat. I de nya föreskrifterna om socialnämndens ansvar för placerade barn står att barnet bör få besök minst fyra gånger per år. Fast just det gör inte Kerstin Wigzell särskilt glad.
–Det är bra, men jag tycker framförallt att regeringen kunde satt ner foten och skrivit att det ska vara fyra besök. Man förutsätter att det fungerar i kommunerna men det vet vi att det inte gör. Det tas alltid upp både av gårdagens och dagens placerade barn att socialtjänsten är frånvarande. Då hade det varit en viktig symbolfråga för makten att lyssna.
Uppföljning är A och O för säkerheten menar hon. Det tar tid att bygga förtroende, att skapa bra kontakt så att barnet berättar.
 
OK mycket har gjorts men det räcker inte på långa vägar. Så länge lag ändringar och annat inte kopplas till konsekvenser så blir de verkningslösa. Om man inte ens vill se problem inte kan erkänna att de är där, inte erkänner att man tar det som kommer upp på allvar så är det illa.
Skall det se ut så här? Accepterar ni som sittande i riksdagen detta?
Varför inte ett erkännande? att vi har lyssnat, tagit till oss och agerar vi har bjudit in till seminarie och nu gör vi....... för att se till att det blir förändring.
 
Det blev långt men jag hoppas att du orkat dig igenom skall jag vara lite elak så är det ditt jobb men frågan är sedan vad du gör åt det, du och ditt parti.
MVH Eva Fostermamman i Mark ärendet.

lördag 19 april 2014

För 25 år sedan.

För 25 år sedan 25 år sedan antog FN:s generalförsamling barnkonventionen.
Sverige var en av de nationer som var på drivande. Men vad hände sedan? Det frågar sig även en av de som var med och jobbade för det.
http://www.larshgustafsson.se/?p=4508Sverige har i dagsläget istället fått kritik gång efter gång för att inte följa den.
Nu har man tagit den ett steg längre. Fr.o.m måndagen den 14 april blev det möjligt för barn att klaga direkt till FN:s barnrättskommitté. Men protokollet gäller bara de länder som skriver under.
Än så länge har 10 länder skrivit under. Albanien, Bolivia,  Costa Rica, Gabon, Montenegro, Portugal, Spanien, Slovakien,Tyskland,Thailand, fler lär det bli. Än så länge har inte ens Sverige skrivit på.
Barnombuudsmannen försäker få regeringen intresserade http://barnombudsmannen.blogspot.se/2014/04/nu-ska-aven-barn-fa-klaga-till-fn.html Han skriver:
För mig som barnombudsman är det en viktig principfråga att barn inte ska ha sämre möjligheter till upprättelse än andra grupper. Barnkonventionen får inte särbehandlas negativt. Den uppfattningen delar jag med alla mina barnombudsmannakollegor världen över, likaså med alla ledande barnrättsorganisationer. Förslaget att stärka barnkonventionen har också fått tydligt stöd av många länder. Sverige ses, ofta med rätta, som ett föregångsland i arbetet för barns rättigheter. Men Sverige har dessvärre förhållit sig passiv i frågan om klagorätt och ännu har inget steg tagits mot att ratificera tilläggsprotokollet och ge barn i Sverige klagorätt till FN. Jag hoppas att den historiska händelsen i dag leder till en intensivare svensk debatt i denna fråga.
 
Tillsynsmyndigheter och domstolar är i regel otillgängliga för barn och inte heller anpassade till barns förutsättningar. Deras beroendeställning gör det svårt för dem att utkräva sina rättigheter. Problemet blir ännu större i de fall då vårdnadshavaren och barnet har motstridiga intressen, eller då vårdnadshavaren saknar möjlighet att företräda barnet. Kommittén har också uppmärksammat att barn i utsatta situationer har särskilda svårigheter att komma till tals. Kommittén understryker att om rättigheter ska ha någon innebörd, måste det finnas effektiva rättsmedel för upprättelse.  
 
Effektiva och barnanpassade kanaler för klagomål är en del av genomförandet av artikel 12. Barn har rätt till klagomålsförfaranden inom alla områden, till exempel inom familjelivet, under alternativ omvårdnad, i skolan och inom alla andra institutioner, tjänster och inrättningar som finns för dem. Hos tillsynsmyndigheter måste det finnas tillgängliga och barnanpassade instanser dit barn kan vända sig med klagomål (se bland annat punkt 37b). Barnombudsmannen har i flera årsrapporter uppmärksammat att detta brister i Sverige. Nu senast i rapporten om psykisk ohälsa som bland annat tog upp situationen för barn i tvångsvård.
 
I de fall där nationella rättsmedel vid kränkningar av barnets rättigheter saknas eller inte är effektiva måste det finnas möjlighet för barn och deras ombud att föra sina klagomål vidare till internationella instanser för mänskliga rättigheter.
 

Ja och vi som skall vara ett sådant föregångs land och ha kommit så långt...
Nja, i vissa fall verkar vi mest ha stannat.
Vi har ju inte ens gjort barnkonventionen till lag här utan bara en rekommendation.
 
 

fredag 18 april 2014

Brev till ett barn

Kära Harry,
Du är en vecka gammal nu. Det är tidig morgon och regnet piskar mot fönstren. Annars tyst och stilla. Katterna har fått sin frukost och din mamma sover. Hon har varit vaken hela natten. Ja, du vet ju.
Du ligger alldeles bredvid mig, du har precis somnat. I går hörde jag dig skratta för första gången. Jag tror åtminstone att det var ett skratt.
Vi känner ju inte varandra än. Det har bara gått sju dagar sedan du timmarna efter förlossningen låg i min famn medan din mamma opererades. Nu tittar jag på dig och ser mig själv i ditt ansikte. Smilgropen. Överbettet. Det blir nog tandställning för dig också. Sorry för det.
Jag skriver långsamt nu. Jag söker efter orden. Du får ursäkta. Jag har aldrig varit pappa förut.
Du var inte planerad för ett liv kan inte planeras. Men vi drömde om dig redan för flera år sedan. Och det var när läkarna undersökte våra chanser att få dig som de upptäckte att din mamma hade cancer. Du anar inte vad hon har gått igenom. Det har präglat mitt liv och det kommer att prägla ditt.
Det är urberättelsen om dig: Vi hade gett upp hoppet. Vi trodde aldrig att vi skulle få träffa dig. Nu säger läkarna att du nästan är ett mirakel. Jag säger: vadå nästan?
Din mamma och jag döpte dig efter en sång, ditt fullständiga namn är ju Harry Kane Sandahl. Du vet nog vilken sång. Den spelas hemma varje dag. Den handlar om liv och död och vänskap. Stavningen kommer däremot från en ung avbytare i Tottenham Hotspurs. Han får inte spela särskilt ofta. För en vecka sedan hade han inte gjort ett enda mål i ligan.
Men samma måndag som du föddes fick han helt oväntat spela från start i kvällsmatchen mot Sunderland. Jag satt med dig och din mamma i vårt lilla rum på den perinatala avdelningen när sms från fotbollsintresserade vänner började rasa in. Harry Kane har gjort mål! Helt sjukt!
Du får gärna tycka om fotboll. Du får också avsky fotboll. Du bestämmer. Vi kan uppfinna nya intressen.
Jag vill att vi aldrig glider ifrån varandra. Jag vill att vi aldrig blir främlingar, som pappor och söner så ofta blir: stumma, ordlösa.
Och jag hoppas att du en dag, i en avlägsen framtid, blir en man i ordets rätta bemärkelse: behandlar människor med respekt, är medveten om makten och därmed även ansvaret som kommer med ditt kön, din hudfärg, din klass. Jag vill att du vågar vara svag. Vågar misslyckas. Vågar tvivla. Jag vill att du vågar vara ödmjuk. Jag vill att du ska veta att den där bokhyllan vi har i vardagsrummet inte är en självklarhet, precis som värmen i vår lägenhet, eller skorna på dina fötter.
Jag vill att du står upp för den som har det svårt, och att du förlåter dig själv när du har misslyckats med det. Det är inte så enkelt som det låter. Du kommer att märka.
Och precis som jag viskade till dig när du alldeles nyfödd och kladdig vilade mot min bröstkorg för en vecka sedan: jag finns här.
När du har gjort bort dig. När du har sabbat dina chanser. När hela världen har rasat samman.
Eller när det bara känns så.
/ Din pappa
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/ronniesandahl/article18722552.ab

Visst skulle det vara önskvärt att alla föräldrar är sådana som älskar och gör allt för sina barn men så är det inte. Det är då myndigheterna måste träda in och skydda.  Och sedan inte glömma vem de jobbar för.

torsdag 17 april 2014

Barn som är svenska medborgare

Ja barn fortsätter att fara illa. http://www.expressen.se/nyheter/flicka-raddad--holls-fangen-i-nio-ar/ I
Buenos Aires. Hon vägde bara 20 kilo när hon hittades.
Flickan har berättat att hon bara fick bröd, jäst och vatten och att hon var instängd med en hund och en apa. Hunden och apan ska ha hittats i gott skick.
Flickan ska ha fått lämna garaget bara två gånger på de nio åren. Hon var nu 15 år och mamman hade letat efter henne. Konstigt att det skall vara så svårt att skydda barn.

I Svergie kan vi tydligen heller inte skydda de barn som är våra medborgare.
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/varmlandsnytt/domstol-avgor-alexandras-barn-bortadopteras-i-norge
Alexandra Hasselström och hennes familj bodde i Lalm i Oppland fylke när den norska socialtjänsten, barnevernstenesten, tvångsomhändertog hennes tre barn 2011. De placerades i tre olika fosterhem i tre olika kommuner.
– Jag hade aldrig kunnat drömma om att mina barn skulle bli separerade på det sättet, säger Alexandra Hasselström.

Flyttade till Norge för att jobba

Alexandra Hasselström och barnen kom till Norge efter att hennes dåvarande make flyttat dit för att arbeta. Bakom sig hade de en djup kris där en släktgård gått förlorad och makarna separerat. När Alexandra flyttade efter gjorde hon det för att barnen skulle komma närmare sin far. Men uppgifter ur svenska journaler om att pappan varit våldsam ledde till att barnevernstjenesten i Sel og Vågå kommuner utredde familjen och omhändertog barnen.
Sedan omhändertagandet har Alexandra och barnens far skilt sig. Alexandra står som ensam vårdnadshavare, har gift om sig och har barn i en ny familj som utretts av svensk socialtjänst utan anmärkningar. Men när hon i oktober i fjol, efter sex tidigare rättegångar, stämde barneverntjenesten för att få sina barn tillbaka svarade de med att begära att Alexandra fråntas vårdnaden helt, en begäran som i praktiken leder till adoption.

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/varmlandsnytt/domstol-avgor-alexandras-barn-bortadopteras-i-norge
Alexandra Hasselström bodde i Lalm i Oppland fylke när hennes tre barn tvångsomhändertogs av norsk socialtjänst för tre år sedan. Sedan dess har hon och hennes nya familj slagits för att få hem dem. Men den norska socialtjänsten vill hellre adoptera bort barnen i Norge, en åtgärd som skulle frånta dem deras svenska medborgarskap, släkt och kulturella tillhörighet.
– Det här är fel! De är svenska barn, de är inte norska barn. De har inte bett om att få vara i Norge, de har inte bett om att få bo där, säger Alexandra Hasselström.
Alexandra Hasselström har vänt sig till såväl socialdepartementet som utrikesdepartementet för att hennes barn ska få komma hem till Sverige. Men trots att både Sverige och Norge har ratificerat Barnkonventionen, som ger barn rätt till sin identitet innefattande medborgarskap, namn och släktförhållanden, så får barnen inget stöd.

 
Ja vad säger man? Påståendena om att barnperspektivet skall väga tyngst i alla ärendena gällande barn lämnar mycket att önska.

onsdag 16 april 2014

Interpelations svar som inte var några svar

Interpellation
2013/14:389 Konsekvenser när omhändertagna barns rättigheter kränks
av Hillevi Larsson (S)
till statsrådet Maria Larsson (KD)
Vanvårdsutredningen gav oss en inblick i det fruktansvärda lidande som många omhändertagna barn i Sverige genomgått och fortfarande genomgår. Hittills har den enda konsekvensen blivit att en del av de vanvårdade kunnat få ekonomisk ersättning som kompensation för sitt lidande. Men det gäller bara de grövsta fallen, och barnen som vanvårdats efter 1980 får ingen ersättning.
Barnombudsmannen har påtalat de omfattande bristerna i hanteringen av de barn som är placerade i dag och även pratat med många av barnen. Det finns alltför många barn som ingen lyssnar på och som förvägras grundläggande rättigheter, såsom fullgod skolgång och hälsovård.
Förutom regelrätt vanvård är det också ett stort problem att en så stor andel av barnen flyttas runt från det ena fosterhemmet/HVB-hemmet till det andra. Det här leder till ökad otrygghet för barnen.
Det är självklart viktigt att barn flyttas från miljöer där de vanvårdas. Men lika viktigt är det att barnen får stanna kvar i familjer där de har sin trygghet och sina anknytningspersoner, vare sig det är de biologiska föräldrarna eller fosterföräldrar. Att utsätta barn för traumatiska separationer utan godtagbara skäl är också en form av vanvård. Men när detta ändå sker leder det inte till några konsekvenser för ansvariga myndigheter.
Även om vanvården av barn som regel sker i familjehem, HVB-hem och särskilda ungdomshem är det fortfarande ytterst myndigheternas ansvar att garantera att omhändertagna barn har det bra. I många fall av vanvård är det tydligt att myndighetsansvaret brustit. Myndigheterna har inte tagit sitt ansvar för att förebygga, upptäcka och stoppa vanvård.
Tidigare skötte Socialstyrelsen tillsynen av den sociala barnavården, numera gör myndigheten IVO det. IVO kan ge vite eller stänga ned verksamheter, men det händer ytterst sällan. Det brukar stanna vid kritik. I de fall där kritik utdelas ges ingen upprättelse till dem som drabbats. Felen rättas inte heller till, det har IVO ingen befogenhet att kräva.
Enligt regelverket ska barn höras och myndigheterna ska lyssna på barnen. Barn ska också ha en egen socialsekreterare att anförtro sig åt. Problemet är bara att det inte blir några sanktioner om ansvariga myndigheter inte följer dessa eller övriga regler som kommit till för att stärka barnens rättigheter.
När placerade barn dör till följd av bristfälligt omhändertagande leder det inte till sanktioner för ansvariga myndigheter. Det finns inte ens krav på ansvarsutredning när ett placerat barn dör!
Det är orimligt att felaktiga beslut och rena lagbrott från myndigheters sida som drabbar barn inte leder till någon påföljd. Myndigheter som inte tar sitt ansvar för barn de själva omhändertagit borde i stället regelmässigt drabbas av sanktioner, för att garantera bättring! Det måste alltid vara dyrare för myndigheter att bryta mot gällande lagar till skydd för barn än att följa dem.
Mina frågor till statsrådet är:
Kan statsrådet tänka sig att införa kännbara sanktioner när myndigheter bryter mot gällande regler som finns för att garantera barnens rättigheter?
Kan statsrådet tänka sig att utvidga IVO:s befogenheter med krav på rättelse när felaktiga beslut tagits som kränker barnens rättigheter?
Kan statsrådet tänka sig att ge vanvårdade barn rätt att kräva upprättelse genom Barnombudsmannen, på samma sätt som mobbade barn har rätt att vända sig till elevskyddsombudet och kräva upprättelse?
Kan statsrådet tänka sig att införa krav på ansvarsutredning när ett omhändertaget barn dör?
Här är svaren som inte var några svar:
Herr/Fru talman!
Hillevi Larsson har frågat mig om jag kan tänka mig att införa kännbara   sanktioner när myndigheter bryter mot gällande regler som finns för att garantera barnens rättigheter och om jag kan tänka mig att utvidga Inspektionen för vård och omsorgs befogenheter med krav på rättelse när felaktiga beslut tagits som kränker barnens rättigheter?

Hillevi Larsson har också frågat mig om jag kan tänka mig att ge vanvårdade barn rätt att kräva upprättelse genom Barnombudsmannen, på samma sätt som mobbade barn har rätt att vända sig till elevskyddsombudet och kräva upprättelse? Därutöver om jag kan tänka mig att införa krav på ansvarsutredning när ett omhändertaget barn dör?
Inledningsvis vill jag framhålla att jag delar Hillevi Larssons uppfattning att en trygg och  säker vård för barn och unga är en oerhört angelägen fråga. En viktig princip i  barnkonventionen handlar om att barn och unga ska ges möjlighet att uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör dem. Jag har som minister tillsammans med Barnombudsmannen mött barn i olika utsatta situationer, bl.a. barn som varit placerade i familjehem och HVB. Möten  som gett mig nya och värdefulla insikter i arbetet. Jag vill också särskilt nämna det uppdrag regeringen har gett till Socialstyrelsen och Barnombudsmannen att ta fram en metod för att  lyssna på barn i familjehem, för att kontinuerligt följa upp barnens  upplevelser.
Regeringen har genomfört en rad satsningar för att förstärka skyddet och stödet för barn och unga. Hillevi Larsson nämner några av de förändringar i lagstiftningen som regeringen har genomfört med syftet att stärka barnrättsperspektivet och öka kvaliteten, tryggheten och säkerheten för placerade barn. Det är förstås helt avgörande att bestämmelserna för att stärka stödet och skyddet för barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa följs. Socialstyrelsen har därför fått i uppdrag att följa upp förändringarna i lagstiftningen och analysera konsekvenserna för såväl barn och unga samt deras föräldrar, som för socialtjänstens verksamhet. Erfarenheter ska hämtas från socialsekreterare, familjehem, jourhem och hem för vård eller boende. Även barns och ungas egna och deras vårdnadshavares erfarenheter och unga som far illa eller riskerar att fara illa följs. Socialstyrelsen har därför fått i uppdrag att följa upp förändringarna i lagstiftningen och analysera konsekvenserna för såväl barn och unga samt deras föräldrar, som för socialtjänstens verksamhet. Erfarenheter ska hämtas från socialsekreterare, familjehem, jourhem och hem för vård eller boende. Även barns och ungas egna och deras vårdnadshavares erfarenheter ska inhämtas. Socialstyrelsen ska särskilt se över hur de nya bestämmelserna som rör placerade barn och unga tillämpas och hur de upplevs av barn och unga; inte minst bestämmelsen att det ska finnas en särskilt utsedd socialsekreterare som ansvarar för kontakterna med barnet och som regelbundet besöker barnet. Socialstyrelsen ska lämna sin analys i slutet av november 2014.
Socialnämnden ska se till att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden och har ansvar för att de insatser nämnden beslutar om är av god kvalitet, följs upp och är till barnets bästa. Socialnämnden ska också se till att det finns rutiner för att förebygga, upptäcka och åtgärda risker och missförhållanden. Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som ansvarar för tillsynen över socialtjänsten, kan förelägga de verksamheter där de i sin tillsyn konstaterar att det förekommer ett missförhållande som har betydelse för barnets möjlighet att få den insats han eller hon har rätt till. Om allvarliga missförhållanden föreligger och det finns fara för barnets liv, hälsa och säkerhet, har IVO befogenheten att återkalla tillståndet för en verksamhet eller förbjuda den fortsatta verksamheten. Det är angeläget att följa upp i vilken grad IVO använder sig av de verktyg lagstiftningen ger myndigheten i tillsynen i dag.
Regeringen har tagit initiativ till att förstärka barnrättsperspektivet i tillsynen. Barnen ska få kunskap om sina rättigheter, ha rätt att komma till tals och vara delaktiga i planeringen av vården. Vid samtliga inspektioner i verksamheter för barn och unga ska de som vill ges möjlighet att tala med inspektören från IVO.
När ett barn avlider är det en ofattbar tragedi oavsett omständigheter. Utsatta barn och unga som är placerade i samhällsvården är särskilt sårbara och samhället bär det yttersta ansvaret. Socialstyrelsen ska enligt lag utreda barn som avlidit med anledning av brott, men även då det finns andra särskilda skäl att utreda dödsfallet. Regeringen anser att samhällets ansvar i samband med att ett barn avlider genom våld eller vanvård sträcker sig längre än att enbart ingripa mot den som begår brott och att övervaka att myndigheter och tjänstemän vid myndigheter följer lagar och andra författningar och uppfyller sina skyldigheter. Syftet med sådana utredningar är att bl.a. ge underlag för förslag till åtgärder som förebygger att barn far illa. Statskontoret har i uppdrag att följa upp och utvärdera utredningsverksamheten vid Socialstyrelsen avseende perioden 2008–2014.
Avslutningsvis, för mig är det viktigt att ta del av resultaten av alla pågående satsningar och utredningar för att kunna göra en samlad bedömning av de fortsatta utvecklingsbehoven. Det gäller inte minst Utredningen om tvångsvård för barn och ungas analyser och förslag, som förväntas få stor betydelse för den fortsatta utvecklingen. Utifrån resultaten och uppföljningarna kommer regeringen ta ställning till behov av ytterligare lagstiftningsåtgärder
Maria svarar som hon brukar med att tala om allt de gjort istället för att svara på frågorna.
Kan statsrådet tänka sig att införa kännbara sanktioner när myndigheter bryter mot gällande regler som finns för att garantera barnens rättigheter?
Kan statsrådet tänka sig att utvidga IVO:s befogenheter med krav på rättelse när felaktiga beslut tagits som kränker barnens rättigheter?
Kan statsrådet tänka sig att ge vanvårdade barn rätt att kräva upprättelse genom Barnombudsmannen, på samma sätt som mobbade barn har rätt att vända sig till elevskyddsombudet och kräva upprättelse?
Mina kommentarer:
Visst har regeringen gjort ett antal satsningar för att förstärka skyddet men inget av dem är kopplade till några konsekvenser. Det skall finnas rutiner för att förebygga, upptäcka och åtgärda risker och missförhållanden men bara hos familjehem och institutioner men inget om vad man gör då tjänstemän gör fel eller hela förvaltningar. Är det så att man inbillar sig att personer alltid gör rätt bara för att de jobbar på en myndighet?
Socionomer runt om i Sverige slår larm om att arbetssituationen är sådan att de inte klarar att göra jobbet rättssäkert. Ändå händer inget om någon gör fel ens om det är uppenbart att det är återkommande fel och kommuner får kritik för att göra fel. Frågan var om minister Maria Larsson kommer att inför a kännbara sanktioner om någon låter bli att följa lagen. Man har gjort mycket för att öka kvaliteten ändå på kunskapsseminariet talade de (Titti Fränkel ssr) om att var tredje handläggare är nyanställd och 7 av 10 chefer har jobbat mindre än 3 år. Man har satsat X antal miljoner under ett flertal år och ändå är det resursbrist man klagar mest över. Lägg till att (Kristina Folkesson vision på kunskaps seminariet) sa att kunskapsläget hos handläggarna är knapert, de har en arbetssituation som gör att de sover dåligt inte hinner med vidare utbildning och är oförberedda av det kaos de möts av ute på fältet. Att utbildningen saknar stora delar av vad de kommer att jobba med som utbildning runt barn och de inte ens har obligatorisk närvarotvång. Datasystemen är inte anpassade till verksamheten. Anmälningarna ökar och bristen på familjehem är enorm. Hur kan hon ens tro att det skulle kunna bli bra? fungera?
 
IVO ansvarar för tillsynen men de har inte makt att gå in och kräva rättelse i ärenden även om de anser att de hanterats fel. De kan visserligen stänga institutioner ta tillbaka tillstånd men de kan inte stänga kommuner som gör fel. Vi har ett antal kommuner som säger rent ut t.o.m i press och inför advokater och andra att kritik ifrån Ivo behöver man inte bry sig om. Kommuner som får kritik gång på gång men som ändå får hålla på. Under tiden socialstyrelsen hade granskningen utdelades inte vite en enda gång. Vad jag vet var det en enda institution som fick stänga och det var Oasen. Inte heller sedan IVO tog över har vitedömts ut ändå har anmälningarna ökat. (första halvåret utifrån siffror jag tagit in ser det ut som det blivit mindre kritik. På fler ärenden). Ivo får precis som socialstyrelsen då de hade granskningen bara kritisera dokumentation och formalia fel. De åtalar inte om de hittar vad de anser är rena lagbrott det skall drabbade sedan själva göra med risk för att få stå för hela rättegångskostnaden om de förlorar. Och ingen har hitintills vunnit då handläggaransvaret är borta. Då är det chefen som är ansvarig men för att åtalas för tjänstefel måsta man ha uppsåt och det kan man bara ha om man sköter det löpande, det gör inte chefen alltså är ingen ansvarig. Om man gör fel på arbetstid så är det tjänstefel. Om man gör det upprepade gånger är det med uppsåt. Vad gör ministern för att se till att en sådan person ställs till svars? Det var väl frågan? Den svarar hon inte på.
 
Barn skall höras men vad hjälper det om det inte händer något då ingen lyssnar. Frågan ge vanvårdade barn rätt att kräva upprättelse genom Barnombudsmannen, på samma sätt som mobbade barn fick hon inget svar på alls. Socialstyrelsen ska enligt lag utreda barn som avlidit med anledning av brott, men även då det finns andra särskilda skäl att utreda dödsfallet. Men Donias mamman fick inte en sådan utredning.
Maria svarar: Syftet med sådana utredningar är att bl.a. ge underlag för förslag till åtgärder som förebygger att barn far illa. Men vad gör man när det hänt? Det var ju frågan. Den fick Hillevi heller inget svar på. 
Hon tog upp att Kerstin Wigzell kom med ett antal förslag på förändringar men itne ett ord om att hon var så kritsk efteråt att inget gjordes utifrån henns förslag att hon var jättekritisk i en intervju ;
Socialtjänstlagen har lagats och lappats under åren. Nu föreslår regeringen ytterligare justeringar, den här gången för att stärka barns skydd. Utredaren Kerstin Wigzell är besviken.
– Jag förstår inte att politikerna är så förälskade i Socialtjänstlagen. De första femton åren, okej, men nu är den ett oöverskådligt lappverk.
Kerstin Wigzell suckar. Som regeringens utredare kom hon med sitt förslag till Lag om stöd och skydd för barn och unga redan 2009. Nu tre år senare har regeringen tagit ställning. Det blir ingen ny lag utan ett antal justeringar i Socialtjänstlagen, SoL.
– Det är tråkigt att man inte tar chansen. Jag vet att vår ansvariga barnminister väldigt gärna ville. Det har varit politiska diskussioner och synen inom regeringen är olika, men att ändra är väl för bökigt för alla, säger Kerstin Wigzell.
Barnskyddsutredningen, som den kommit att kallas, satte igång en hel del. Den kom samtidigt som Vanvårdsutredningen började få uppmärksamhet för sina vittnesmål från före detta fosterbarn och barnhemsbarn om hur de farit illa i samhällets vård. Flera av Barnskyddsutredningens förslag har på olika sätt blivit verklighet efter hand. Många av landets kommuner har tagit till sig det som varit enkelt att genomföra och som man gillat. Som att varje barn ska ha en egen socialsekreterare. En förälder kan inte heller längre motsätta sig insatser riktade till ett barn, till exempel från barnpsykiatrin, om den andre föräldern ger sitt godkännande.
Även Socialstyrelsen har lyssnat. I de nya föreskrifterna om socialnämndens ansvar för placerade barn står att barnet bör få besök minst fyra gånger per år. Fast just det gör inte Kerstin Wigzell särskilt glad.
–Det är bra, men jag tycker framförallt att regeringen kunde satt ner foten och skrivit att det ska vara fyra besök. Man förutsätter att det fungerar i kommunerna men det vet vi att det inte gör. Det tas alltid upp både av gårdagens och dagens placerade barn att socialtjänsten är frånvarande. Då hade det varit en viktig symbolfråga för makten att lyssna.
Uppföljning är A och O för säkerheten menar hon. Det tar tid att bygga förtroende, att skapa bra kontakt så att barnet berättar.
Maria Larsson svarade inte på en enda en av frågorna.