Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

onsdag 30 juli 2014

Normarks flickan

Då seglar ett gamalt ärende upp. Flickan som stack hemifrån för att  hon ock brodern utsats men soc valde att tro mamman.
Patrik var en av de första som skrev om det.
http://nyhetsverket.se/nyhet/23198/Historien-om-Nordmarksbarnen
En 10-årig flicka och en 13-årig pojke polisanmäler sin mamma i maj 2005. I förhör berättarflickan och pojken om misshandel som de hävdar att de fått utstå under uppväxten.
Flickan berättar dessutom om sexuella övergrepp. I den utredning som BUP gör berättar även pojken om sexuella övergrepp från mammans sida. Hur han vaknat av att ”mamman sugit på hans snopp”. Under den här tiden har pappan ensam vårdnad men under utredningen söker mamman gemensam vårdnad och tilldelas detta.
Barnen har under flera år haft hemskoleundervisning. Det har bland annat berott på mobbning i skolan och även skolverket har riktat kritik mot barnens skola.
I slutet av 2005 läggs utredningen om sexuella övergrepp och misshandel ner. Socialtjänsten ställer då ett ultimatum till föräldrarna. De får två veckor på sig att komma överens om barnens skolsituation, annars kommer pojken och flickan placeras i familjehem.
Mamman delar socialtjänstens uppfattning och motsätter sig distansundervisning. Pappan anmäler socialchefen för jäv, då hon tidigare varit arbetskamrat med mamman under många år. Anmälan beaktas inte och socialchefen tar aktiv del i ärendet.
Ett tvångsomhändertagande förordas då föräldrarna inte kan komma överens om skolsituationen. Juni 2006 placeras Nordmarksbarnen på ett familjehem varifrån de rymmer första natten. Det beslutas då att placera barnen på en låst institution, Folåsa behandlingshem. Flickan är då 11 år och pojken 14 år.
Folåsas behandlingsplan utgår från att få barnen att försonas med sin mamma. Precis som socialtjänsten intar Folåsa uppfattningen att barnen inte talar sanning om övergreppen.
Nu är hon tillräckligt gammal för att de inte skall kunna ta henne längre. Nu går hon ut och berättar sin historia.
http://nwt.se/filipstad/article1608344.ece?service=refresh
Hon var en späd liten flicka på elva år när hon låstes in på ett statligt behandlingshem för äldre ungdomar med drog- och anpassningsproblem.
I sju år var hon omhändertagen eller på flykt undan de sociala myndigheterna i Filipstad.
Nu berättar Melinda Norberg – Nordmarksflickan – om rymningarna, livet på Folåsa-anstalten, kampen för att få bo hos pappa, rättsövergreppet, och den avslutande tre år långa flykten.
– Mitt liv har tagits ifrån mig. Jag känner ingen riktig livsglädje, säger hon.
 
Fredagskväll i juli 2006 i det lilla samhället Hjortkvarn mellan Örebro och Askersund.
En polisstyrka på mer än tio man närmar sig enfamiljshuset där Melinda Norberg uppehåller sig tillsammans med storebror Daniel och pappan.
– Jag är inne i sovrummet på andra våningen och hör ljudet från en polisradio. Pappa är också i rummet. Han tittar på mig, reser sig upp och går ut i hallen. Där möter han polisen. Sedan efter en stund kommer det två socialsekreterare från Örebro.
Melinda förstår direkt att de kommit för att hämta henne och Daniel. Sedan i slutet av april har de befunnit sig i Norge för att slippa bli omhändertagna av socialen. De senaste dagarna har de bott hos bekanta i Hjortkvarn. Nu har de planerat att resa vidare till en ny adress. Men familjen som äger huset har tipsat socialen i Filipstad om att de efterlysta Nordmarksbarnen finns i huset. Därför är där fullt med poliser.
– Jag står och gråter. Först tänker jag att vi hoppar ut från fönstret, för dom hade en pool där nere. Jag kunde landa i vattnet. Men så kollar jag ut och ser att det står poliser utposterade runt hela huset.
 
Frågan är om det är ännu en socialskandal http://anneskaner.wordpress.com/2014/07/30/folasabarnen-den-stora-rattsskandalen-i-svensk-socialhistoria/ 
Hennes historia är historien om samhället som aldrig lär sig, om socialt system där ramen inför boxen bestämmer barn och ungas livsöden. När Melina vinner sin kamp, 17 år gammal ger inte Sociala myndigheterna upp utan gör ett nytt LVU med stöd av en mamma som barnen avvisat sedan de var små. (hade det varit pappan hade jag skrivet det också). Myndigheter lyssnar inte på barnen, BO dokumenterar det i barn och unga vuxnas vittnesmål om bristen på lyhördhet. Barnminister Maria Larsson lagstiftar om barns rättigheter, lagar som kommunerna ger blanka fan i. Frågan är om de ens vet att lagarna finns.

Samhället kan aldrig ge de barn som förlorar sin barndom densamma tillbaks. Men för socialtjänsten är det ointressant vad som händer de här barnen efter 18-års alt 20-årsdagen. Deras ansvar suddas ut och andra ska ta över. Faktum är att socialtjänsten aldrig behöver tänka i formen av konsekvenser för de omhändertagna barnen som vuxna. O jag tror att de skiter i det allvarligt. Vare sig man låter barn dö i brist på ingripanden eller ingriper urskiljningslöst och oproffsigt, tror jag att man alltid gömmer sig bakom sin roll som just socialsekreterare.
 
Hoppas att någon tar på sig ärendet och hjälper henne och brodern att stämma staten och att en jury kommer att markera att man inte gör så här.  
Upplagd av kl.

1 kommentar:

  1. Anonym1 augusti 2014 kl. 18:57

    Med tanke på internets transparens numera, känna det konstigt att advokater som kollektiv ,tex de med specialitet förvaltningsrätt,familjerätt- inte går ut och protesterar mer mot alla oegentligheter som försigår i detta land ,typ motsvarigheten till när onkologen gick ut i protest mot att även cancersjuka inte får vara sjukskrivna(om det finns någon diagnos som hör en sjuklig och trött så är det väl cancer!).
    Att soc.personal väldigt mkt saknar utbildning att bedöma barn överhuvudtaget -och bedömer ofta väldigt jävigt /ensidigt som Norfmarksbarnen så illa fått erfara !
    Återigen-precis som du hävdar- INGET barnperspektiv!
    Ungefär som psykisktt sjuka personer , som inte har någon sjukdomsinsikt.
    Flera liknande berättelser lär komma -när ska advokaterna agera?
    Men det hjälper kanske lika lite som när onkologer gick ut offentligt och bröt tystnaden - men bättre att försöka göra ngt ?

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)