Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 3 augusti 2014

Beror på glasögon


En adopterad flicka är emot adoptioner http://vlt.se/narakara/1.2577712-hon-ar-skeptisk-till-adoption
Men utifrån vad hon varit med om skall man inte dra för stora slutsatser utifrån det. Men med det hon hamnade i förstår jag det. Men som tur är hör hon till några få som har ofantligt med otur.

Linda Persson bor i en lägenhet på Skallberget. Några kilometer från Lindas lägenhet bor hennes biologiska storebror. De båda, plus en lillebror som gick bort 2008, adopterades från Chile när Linda var fyra år gammal.
Väl i Sverige kom familjelyckan att bli kortvarig. 1,5 år efter att syskonen blivit adopterade gick deras adoptivmamma bort. Adoptivpappan kunde inte ta hand om syskonen på egen hand och syskonen fick flytta till en avlastningsfamilj. Denna familj hade inte möjlighet att ta hand om alla tre syskon. Linda och hennes bröder fick flytta isär. För Linda betydde detta en brokig uppväxt där hon bollades mellan olika fosterfamiljer, tills hon slutligen som 14-åring hamnade hos en familj där hon kunde stanna fram till att hon flyttade hemifrån.
– Det var en sådan lycka att äntligen få höra att man inte skulle bli bortlämnad. De sa att de hade som princip att aldrig be ett fosterbarn flytta förrän barnet själv ville, säger Linda.
Med andra ord beror det på med villka glasögon man tittar. De allra flesta adopterade barn är glada och mår bra. De som söker upp ursprunget är mer för att få en förståelse inte för att de vill byta ut.

I Lerum tar man nya grepp. Man upptäckte att barn och ungdomar hade en negativ bild av soc och vad de gör. I bland var de t.o.m. rädda för myndigheterna.
http://www.lerumstidning.se/2014/06/socialtjanstens-projekt-ska-sudda-ut-dalig-stampel/
Socionomerna Susanne Klint och Catrin Elverdam bedriver därför ett projekt, där de vänder sig direkt till eleverna i skolan. Idén fick de efter att ha lyssnat på en föreläsning av Jessika Arvik från Maskrosbarn, en förening för barn och unga som växer upp med föräldrar som missbrukar eller är psykiskt sjuka.
När de började besöka skolorna upptäckte de att det finns ett stort intresse, men också en stor okunskap om vad socialtjänsten överhuvudtaget är för något. Inte sällan blandas man ihop med Socialdemokraterna, och den bild som finns är oftast negativ.
– Socialtjänsten har en hotfull stämpel. Folk tror att vi är farliga människor som kommer och tar barn. Men det är den sista åtgärden vi gör. Det finns mycket stöd och hjälp man kan få och vi berättar om vilka rättigheter man har, säger Susanne Klint. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar