Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

måndag 24 november 2014

Sverige sviker

Hittade en debatt artikel med underrubriken : Vi står inte ut med tanken på att barn lever i materiell fattigdom. Men att utsatta barn berövas all trygghet kan vi tydligen leva med.
http://www.expressen.se/ledare/anna-dahlberg/sverige-sviker-de-utsatta-barnen/
I Sverige berömmer vi oss gärna för att sätta barnens intressen främst. Nu ska till och med barnkonventionen göras till lag för att inskärpa detta synsätt. Men hur förhåller det sig i praktiken?
När det gäller barns materiella behov finns ett brinnande engagemang. Det har lanserats nollvisioner för barnfattigdomen trots att Sverige tillsammans med Luxemburg har den lägsta nivån av materiell fattigdom inom hela EU.
Få saker verkar uppröra så mycket som barn som inte har råd att åka på chartersemester på sommaren som alla andra i klassen.
Men barns psykiska behov tillmäts inte alls samma vikt. En rad rapporter har visat på chockerande brister i skyddet av barn som far illa. Socialtjänster över hela landet slarvar med anmälningar av barn som utsätts för våld och övergrepp.
Utredningar drar ut på tiden och hamnar ofta i knäet på nyutexaminerade socionomer utan kunskap om barns behov. Få misshandlade barn följs upp och sekretessen blockerar möjligheten att se om ett barn har anmälts flera gånger.
Från och med 1 oktober i år har det i alla fall införts ett krav på kommunerna att starta en utredning när det misstänks att ett barn är utsatt för våld i hemmet. Det är alltid något.
Men det tassas alldeles för försiktigt i dessa frågor. Svensk sociallagstiftning genomsyras av ett lojalt vuxenperspektiv. Målet är att socialtjänstens insatser ska bygga på frivillighet och att placerade barn snarast möjligt ska återförenas med sina biologiska föräldrar.
En konsekvens av denna ordning är att fäder som mördar barnens mamma kan få behålla vårdnaden och styra över barnens liv från fängelset.
En annan konsekvens är att mängder av barn tvingas genomleva hela sin barndom i olika fosterhem. Över 13 000 barn är placerade i familjehem. En dryg fjärdedel av dessa har varit omhändertagna i fem år eller mer.
Vi vet i dag rätt väl hur det går för dessa barn i livet. Det går inte alls. Bara 55 procent klarar grundskolan. Siffran är ännu lägre för de barn som placerades första gången före 12 års ålder.
Dödligheten är nära fem gånger så hög bland ungdomar som har varit omhändertagna och tio gånger fler har vårdats för självskador. Upp till 19 gånger fler använder psykofarmaka och bidragsberoendet är utbrett.
Det går inte att beskriva detta utfall som något annat än personliga tragedier i massiv skala och ett gigantiskt samhällsmisslyckande. Vi har svikit de barn som behöver samhällets stöd som mest.
Såväl svensk som internationell forskning visar att adopterade barn i regel klarar sig betydligt bättre än barn som placeras i familjhem. Det är inte så förvånande. Som adopterad har barnet fått en ny familj med allt vad det betyder av kärlek, trygghet och visshet om framtiden.

Som fosterhemsplacerad däremot står barnet ofta utan familj när det har fyllt 18 år. Placeringen kan när som helst upphöra för att den tillfälliga familjen inte orkar med eller för att de biologiska föräldrarna misstycker. Det finns heller inget tak för antalet barn som kan vara placerade i en och samma familj mot ekonomisk ersättning.

Hur ska ett barn kunna knyta an och känna trygghet under sådana omständigheter? I alla andra sammanhang betonas vikten av barns anknytning. Men för samhällets mest utsatta barn gäller andra principer. De förväntas leva i ett ständigt stand by-läge och vara beredda på att få sina liv upprivna över en natt.
Trots all denna kunskap är det sällsynt med vårdnadsöverflyttningar och extremt ovanligt med adoptioner.
Sverige är världsledande på internationella adoptioner, men de nationella adoptionerna har i stort sett upphört. I länder som USA och Storbritannien är det betydligt vanligare med adoptioner när prognosen för de biologiska föräldrarna är mörk. Även Norge och Danmark har öppnat för adoptioner mot föräldrarnas vilja.

Detta är ingen lätt fråga. Föräldrar har givetvis en mycket vidsträckt rätt till sina biologiska barn. Men det är dags att vi erkänner att det finns en intressekonflikt här.
Nästa sommar presenteras en utredning som ska verka för att fler tvångsplacerade barn får stanna i de familjehem där de vårdas.
Däremot har utredaren redan på förhand uteslutit alla möjligheter till adoption mot de biologiska föräldrarnas vilja.
Det är djupt beklagligt. Om vi till varje pris vill fortsätta att skydda vuxnas intressen på barnens bekostnad bör vi åtminstone erkänna det. Då kan vi inte längre låtsas som att det är barnens bästa som styr.
Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret.Men det är oftast i praktiken vuxenperspektivet som råder.

I bland undrar jag varför en del skaffar barn.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/kommunen-det-blir-langa-dagar-for-ett-litet-barn/
Det är en pappa som fått ett barn till med en ny kvinna. Hon är mamma ledig han jobbar heltid. Han har skrivit och frågat om han inte har rätt att ha sitt barn under tiden han jobbar och får tillsvar att jo de kan inte hindra honom men eftersom han jobbar heltid blir det väldigt lång tid för ett litet barn. Hen är 5 år. Pappan har sedan lagt ut brevet på socialmedier och undrar om en tjänsteman bör lägga personliga värderingar i ett brev på det sättet.
Nu gör jag det. OK den nya kvinnan han lever med är inte mamma men om hon inte kan tänka sig att ta hand om barnen några timmar så att det inte blir så länge för barnet så kan man undra hur hon är mot det annars.
Varför vill inte den nya kvinnan ha det tidigare barnet hemma då hon ändå är hemma med ett nytt barn?
Varför kan hon inte åtminstonde ha det hemma några timmar så att det inte blir så långa dagar för det?
Om man träffar en man eller kvinna med barn så måste man ju inkludera även dem i familjen.

1 kommentar:

  1. Ja-vi är nog många som drömmer om den dag vi slipper läsa berättelser som när blodsbanden brister, och höra historia efter historia om häxjakten på mammor, där pappor alltid på ngt vis är förmer och vad kvinnor gör tas för givet och om en pappa gör samma sak är det helt fantastiskt .,,,
    Vad man gör mot mammor- det gör man mot barnen- det ska inte behöva vara så- när ska sunda förnuftet segra?

    SvaraRadera