Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

lördag 28 februari 2015

Familjhems reglerna måste ses över

Hittade ett inslag som tar upp en del av det jag drivit i fem år.
http://www.bpis.se/familjehemsregler-behover-ses-over/
Bristen på familjehem är ett stort problem som de omhändetagna barnen får betala ett högt pris för.Som det ser ut idag bli barn sittande på jourhem i månader i väntan på en familj.För att förändra situationen för alla de kommuner som dras med det här problemet behövs en förändring i systemet enligt Susanne Lantz, verksamhetschef på Helsingborgs stad.

- Vi måste ändra vår syn på vad ett familjehem är. Det är inte ett ideellt arbete att ta emot de här barnen, utan det är faktiskt ett jätteviktigt uppdrag och då måste vi också ge våra viktiga familjehem de förmåner och de trygghetssystem som alla andra har som jobbar.
Som familjehem är man idag uppdragstagare åt socialnämnden men inte anställd. För uppdraget får man arvode, alltså lön och den beskattas, men berättigar inte till tjänstepension, A-kassa, semesterlön eller semesterersättning. Det här är aspekter som Susanne Lantz menar att man bör se över för att locka fler.
- Det handlar inte bara om att utbilda och ge kunskap, utan det handlar också om att ge dem rätt förutsättningar. Då kan vi kanske också ställa andra krav, säger hon.
 
Precis så är det.

Alla vill inte har sina barn i förskolan

Nej så är  det naturligt vis. och alla barn passar inte där
http://www.bpis.se/alla-vill-inte-ha-barnen-i-forskolan/
Det är inte bara ett slag mot valfriheten att avskaffa vårdnadsbidraget, det är också ett slag mot rättvisan. Alla små barn passar inte in på förskolan och alla familjer vill inte att deras små barn ska vara där, skriver Jan Ericson.
 
2008 tog riksdagen beslut om att ge kommunerna rätt att införa kommunalt vårdnadsbidrag. Detta finns idag i drygt 110 svenska kommuner och innebär en ersättning på 3 000 kronor till den förälder som är hemma med sina barn under tre års ålder istället för att använda en plats i förskolan.
Vårdnadsbidraget är nu återigen i centrum för den politiska debatten. S, V, MP och FP vill avskaffa denna lilla men viktiga ersättning för de drygt 7 000 familjer som idag använder denna möjlighet. M, C, KD och SD vill behålla vårdnadsbidraget.
Det är inte bara ett slag mot valfriheten att avskaffa vårdnadsbidraget, det är också ett slag mot rättvisan. Alla små barn passar inte in på förskolan och alla familjer vill inte att deras små barn ska vara där. De som väljer att själv ta hand om sina små barn blir då helt utan ersättning, medan de som placerar barnet i förskola får en mycket kraftigt skattesubventionerad plats. I genomsnitt kostar en förskoleplats kommunerna 110 000 kronor per år, vilket få förvärvsarbetande föräldrar betalar i skatt per år. Ur samhällsekonomisk synpunkt är det sannolikt en ren vinst med vårdnadsbidrag. Till saken hör dessutom att de allra minsta barnen är de som kräver allra störst personaltäthet, och det gör att en förskoleplats för en tvååring troligen kostar ännu mera.
 
Tänk om föräldrar kunde får bestämma själva och är det sedan som han skriver så tjänar samhället på det och likaså barnen tror jag.

fredag 27 februari 2015

Landets sjukaste yrkeskår


Då slår personlen på dagis förskola larm. De går också på knäna. Det är den yrkeskategori med flest sjukdagar.
http://www.bpis.se/personalen-gar-pa-knana/
Läget är nu akut, menar Lärarförbundet.– Det här kan inte fortsätta. Något måste göras, säger Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén. 
Ingen annan yrkeskategori i Sverige mår så dåligt som de som tar hand om våra barn. Det visar Försäkringskassans statistik. Situationen har varit alarmerande länge – redan 2005 var sjukskrivningar på grund av psykisk ohälsa 56 procent högre bland förskolepersonal och fritidspedagoger jämfört med övriga arbetsmarknaden. Den färskaste statistiken från 2012 visar att ohälsan eskalerat ytterligare till nära 80 procent.

Anna Bäck har inte själv varit sjukskriven – i stället känner hon sig tvungen att jobba om hon drabbas av förkylning eller infektion.
 Jag har gått till jobbet trots att jag egentligen borde ha varit hemma. Jag känner ofta att jag inte kan vara sjuk och det ökar stressen ytterligare.
Vad tror du behövs för att vända trenden?
– Förskolorna behöver en bättre ekonomi, färre barn i grupperna, resurser till barn som är i behov av extra stöd och fler förskollärare.
Anna Bäck tycker även att det är dags att höja förskolans status genom att höja lärarnas löner – och att politikerna börjar se relationerna mellan förskola och skola.
– Det är hos oss allting börjar. I debatten om de sjunkande Pisaresultaten har man till exempel inte ens funderat över förskolans betydelse.
 
Förskolans sjuktal jämfört med hela arbetsmarknaden:
Psykiska sjukdomar: 80 procent vanligare än för andra ­yrkesgrupper.
Sjukdomar i andningsorganen: 138 procent vanligare.
Tumörsjukdomar: 50 procent vanligare.
Hudsjukdomar: 39 procent vanligare.
Blodsjukdomar och rubbningar i immunsystemet: 100 procent vanligare.
Samtliga sjukdomar: 55 procent sjukare än övriga
 

Jag har semester

Ja att låta bli att göra sitt jobb för att man på på semester är det väl ingen som lyfter på ögonbrynen åt men om det är saker som är viktiga brukar man ta in en vikarie och sköta det jobbet. Men inte i Örkelljunga
http://www.hd.se/lokalt/orkelljunga/2015/02/23/soc-gjorde-inget-pa-grund-av-semester/
I två olika anmälningar från enskilda framgick det en tonårsflicka inte trivdes i ett familjehem och att hon bott hos en kamrat och hennes familj under en lång tid.
Flickan ska ha känt sig påhoppad av familjemamman och inte fått det stöd från hemmet som hon behövt. Hon ska bara ha varit där en kort tid och sedan bott hos en kompis familj. Trots påstötningar sköt till slut socialförvaltningen fram ärendet till efter sommaren på grund av semester.
 
Ja vad säger man? Jag hittar liksom inga ord...

torsdag 26 februari 2015

Ny bok om barn som far illa

Det är bara något år sedan som man bad de "vanvårdande " om ursäkt. Har det blivit bättre?
Nej barn far fortfarande illa ett tv inslag Det är bl.a en intervju med Sofia Rapp som stämt staten eftersom hon utsattes efter 1988. Skall lägga till att hon inte är emot familjehem bara de som är dåliga. Hon är en underbar mäniska  som vänt och nu kämpar för andra barns rätt. http://www.bpis.se/barn-som-far-illa/
Vi möter bokaktuella Sofia Rapp Johansson som berättar om sin barndom i ständig kontakt med sociala myndigheter.
 
FN har nyligen granskat Sveriges diskriminering av barn och har kritiserat å det grövsta. Barnombudsmannen säger att det är sällan de är så tydliga.

http://www.bpis.se/bo-ovanligt-med-sa-tydlig-fn-kritik/
FN uttrycker även oro för ensamkommande flyktingbarn som försvinner från asylcenter, samt för ökad barnmisshandel i Sverige.
– En oerhört skarp och sträng kritik. Särskilt tydlig är FN-kritiken mot att frihetsberövade barn isoleras. Flera av experterna hade nog inte väntat sig detta i Sverige, säger Fredrik Malmberg.
 
Undrar om det händer något utifrån det.
 
 

Barn vet inte sitt eget bästa eller?

Barn vet inte sitt eget bästa enligt socialtjänsten i Härnösand.
http://www.bpis.se/barn-vet-inte-alltid-sitt-basta/
Barnperspektivet innebär inte alltid att det blir som barn vill.
Det anser socialförvaltningen i Härnösand.
Även om barn har starka uppfattningar kan kommunen inte alltid tillfredställa dessa uppfattningar.
 
Det kan jag väl hålla med om ibland men inte kan man generalisera. I det här fallet är det en pojke. Han har nyss fyllt 14 och nu vill Härnösand flytta honom vilket innebär att han får byta skola mitt i terminen. Både han och skolan talar om att det kommer ställa till det. Han har bott på ett HVB hem de senaste 2 1/2 åren och har kommit till ro. Nu får han inte bo kvar för att det är för dyrt.
http://www.bpis.se/galler-inte-barnkonventionen-i-harnosand-2/

– Sedan i somras går jag för första gången på fyra år i fullstor klass och fullånga skoldagar. Skolan har för första gången börjat vara rolig, säger Oskar.
Skolan har under senare tid gått allt bättre och i våras fick han godkänt i nästan alla ämnen och ännu bättre gick det efter höstterminen i sjuan.
Men det faktum att han nu mitt under terminen kan tvingas att flytta till Sundsvall gör att han nu har fått svårt att koncentrera sig på skolan.
Oskar är fullt medveten om att han måste flytta så småningom eftersom hemmet han nu bor på inte är anpassat för 14-åringar.
– Nu har det kommit ett beslut på att jag ska flytta den 28 februari. Mitt i terminen. Varför kan jag inte bara få gå klart i skolan så kan jag flytta till sommaren? Jag kan tänka mig bo i familjehemmet under helgerna och på skolloven men vill kunna gå kvar i klassen terminen ut. Jag känner att annars kommer skolan inte att fungera.
.
Han tycker att socialförvaltningen har lurat honom.
– Sociala lovade även vid tidigare tillfälle där även boendechefen var med på mötet, att ingen kommer tvinga ut mig eller dra ut mig innan allt känns rätt och bra för mig.Men nu bryter man allt man lovat och skyller på att jag bott för länge här och att det är för dyrt för kommunen. Men jag undrar om hur viktigt tre månader är när jag bott här snart i tre år.
 

Jag tycker att det låter både rimligt och klokt. Varför skall man förstöra möjligheterna att lyckas för denhär pojken? Han verkar mer kapabel att avgöra vad som är bäst ändå menar soc att barn inte vet sitt eget bästa.
 

onsdag 25 februari 2015

Föregångare vad gäller barnaga eller?

Barnaga är inte tillåtet i Sverige. Vi tog ett beslut att man inte fick slå barn i Sverige. Men om beslutet skulle tas idag. Skulle det bli likadant frågar sig en skribent.
http://www.bpis.se/sverige-skulle-inte-gatt-i-taten-mot-barnaga-i-dag/
En ordningsvakt dunkar en nioårings huvud i ett stengolv. Det är hemskt att se. Men nej, givet det polis- och väktarvåld som på senare år väckt allmän förfäran för att så småningom frias i rätten, är det inte särskilt förvånande. Det förvånande med stengolvsskandalen är snarare det försvar som kort efter att bilderna spreds mobiliserades bland ”vänner av ordning”. Exempelvis konstaterade Hanne Kjöller med osvikligt snusförnuft att hur mycket våld som uppstår i situationer av detta slag inte avgörs av den vuxne i överläge. Det beror ”också på den som blir fasthållen” (DN 10/2). Likaså tvekade inte Skånepolisens informationsdirektör Lars Förstell inför att påpeka att nioåringen hade fräst och spottat, och att det faktiskt var för hans egen skull som huvudet trycktes i golvet: ”Om vakten hade släppt honom hade han kunnat springa ut i vägen och bli påkörd”, sa han – trots att händelsen inträffade på Malmö Centralstation (Aftonbladet 9/2). 
Det nya, och ur ett historiskt perspektiv, häpnadsväckande är (1) att det försvaras när det gäller våld mot barn och (2) att det försvaras i Sverige. Just i avståndstagandet från våld mot barn har Sverige nämligen skilt sig från mängden. Det är faktiskt ingen överdrift att säga att Sverige i denna barnrättsliga fråga varit världens främsta föregångsland. Så unik är vår insats att den utgör exempel på när globaliseringen kan spåras från ett enskilt land till resten av världen.
 
Han berättar om hur Sverige har varit med och påverkat andra länder i deras syn på barnaga. Det konstiga är bara att vi inte riktigt lever som vi lär.
Vilket avtryck vill vi göra i världen? Kanske har frågan aldrig varit så relevant som nu – och så undertryckt. År 1979 gick Sverige i bräschen för att förbjuda all form av fysiskt våld mot barn. Det var en historisk händelse som snart skulle sätta världen i gungning. Dess verkan i andra länder märks fortfarande. Att Sverige i dag skulle gå i täten för en liknande reform är dessvärre osannolikt. Jämfört med andra länder har förändringens princip gett vika för anpassningens, och för våld av såväl fysiskt som symboliskt slag tilltar toleransen. 
Ta landet Malaysia, där jag för tillfället befinner mig. Förra året blev ett malaysiskt par påkomna med att på svensk mark slå sina barn. Paret omhäktades av Solna tingsrätt och en rättegång inleddes. Den yngsta sonen berättade hur pappan hade hållit fast hans armar medan mamman slog honom med en galge. Den näst äldsta sonen uppskattade att han åtminstone blev slagen 1 000 gånger per år. Båda föräldrarna dömdes till fängelsestraff, 10 och 14 månader vardera, och i Malaysia var indignationen stor. Familjeministern Datuk Seri Rohani Abdul Karim kritiserade domen i tv, kampanjen #swedenletthemgo lanserades och svenska barns bortskämdhet hånades i pressen. Att händelsen likväl fungerade som tankeställare märks nu, ett år senare, när malaysierna dagligen debatterar agafrågan och det faktiskt ser ut som att ett lagförbud kan bli verklighet.
Ja hur är det? Vi var bland de första som skrev på barnkonventionen men vi har inte gjort den till lag. Vi var tidiga med att förbjuda barnaga och ändå är det de som försvarar den.  Jag har kastat om texten lite men följ gärna länken och läs hela texten.

tisdag 24 februari 2015

Sjuka barn ger sjuka föräldrar

Att ha sjuka barn frestar på. Iallafall om de är sjukare än andra barn. Hörde en som intervjuades som sa att man idag flyttas runt, det inte verkar vara någon som är ansvarig. Det gör att man utöver frustrationen över att inget kunna göra då barnet är sjukt bli någon sorts medicinskt ansvarig. Man behöver dubbelkolla allt. Deras barn hade fått fel medicin, fel mängd och annat. Man är tillsist så slut att man inte orkar med vare sig själv eller andra.
Hittade en artikel om just det.
http://www.bpis.se/foraldrar-till-sjuka-barn-kan-bli-utbranda/
– Inte så konstigt egentligen, tyckte jag, men jag började fråga föräldrarna hur de egentligen mådde och fick svar som: ofta irriterad, sover dåligt, slutat göra roliga saker, får ingen tid över för mig själv. Till det kom huvudvärk, yrsel och magproblem.
När Lindström lite senare gick en kurs om utbrändhet insåg hon att det var precis det som en del föräldrar drabbats av – men till skillnad från att ”gå i väggen” på jobbet så kan föräldrar inte sjukskriva sig från sina barn.
Vanmakt
– Det finns en vanmakt i situationen och så småningom ser man ingen utväg. Och vem ska man prata med? Föräldrarna vill inte gärna ta upp sina egna bekymmer när de är på läkarbesök med barnet, för att inte skuldbelägga det.
På direkta frågor berättade föräldrarna att de kände skuld över att inte räcka till, varken för det sjuka barnet, för syskonen eller för varandra. Det fanns också föräldrar som talade om att de hade gjort saker mot barnet, som de aldrig i sitt liv trodde att de skulle kunna göra.
Började forska
Caisa Lindström började undra om det bara var just de mammor och pappor hon träffade som drabbats, eller om det här var vanligt.
Det ledde till att hon började forska om föräldrar till barn med de kroniska sjukdomarna, diabetes och tarminflammationer.
I slutet av 2007 skickade hon ut en enkät till 418 föräldrar. 80 procent av mammorna svarade, 60 procent av papporna.
– Det är en bra svarsfrekvens.
Till dessa kom en kontrollgrupp med föräldrar till friska barn,
– För att det ska vara vetenskapligt korrekt, förklarar hon.
Resultatet hon fick in var intressant för henne som forskare, men som kurator blev hon förskräckt:
– Är det verkligen så illa? undrade hon.
Utbrändhet
Det visade sig att 36 procent av föräldrarna med sjuka barn drabbats av utbrändhet mot 20 procent i kontrollgruppen.
Det var störst skillnad mellan mammorna, 42 procent mot 20, däremot var skillnaden mellan papporna liten.
Lindström tittade på en hel mängd bakgrundsförhållanden som socioekonomiska faktorer, om föräldrarna hade arbete, deras utbildning, om de levde ensamma med barnen och deras etnicitet, men, säger hon:
– Ingen av dessa faktorer hade något samband med utbrändheten.
Inte heller påverkades resultatet av hur länge barnet varit sjukt eller av hur allvarlig sjukdomen var, något man skulle kunna tro, menar Lindström. Man kan också tycka att det upplevda stödet från den andra föräldern eller ens nya partner skulle påverka, men nej, det gjorde det inte.
Gav utslag
Däremot gav variabeln ”egen tid” utslag.
– Ju mindre tid för sig själv, desto större risk att bli utbränd. Även sömnen hade betydelse, framför allt för mammorna.
En annan viktig faktor var praktisk hjälp från släkt och vänner.
 
Hon beskriver hur de jobbade med problemen och hur olika det var mellan man och kvinna.
 Hur jobbet kan bli ett andningshål för en del medan det blir en belastning för andra. Bra artikel
Tror att det kan vara väldigt jobbigt att ha ett sjukt barn. Att ständigt oroas, inte orka, inte räcka till, orka se varandra som par och även se och räcka till för syskon. Har du någon i din omgivning med barn som är sjuka? Du kanske skulle kunna ge familjen lite tid? En städning, ta hand om tvätt eller disk eller rensa rabatter.

Har en annan aspekt på det hela. Minns då jag var liten. Min yngre syster var ofta sjuk. Alla frågade hur det var med henne. Mig hejade man bara på. Sedan rörde sig samtalen om henne. Som liten vill man ha uppmärksamhet, bekräftelse. Men det sjuka barnet är ofta det som får mest.  Eftersom hon var hemma, inne, hjälpte hon till eftersom hon inte hade så mycket annat att få tiden att gå med. Det blev hon som var den duktiga medan jag alltid fick höra att jag borde vara som hon. Det har inte skapat någon osämja oss emellan men jag har ibland tänkt på det som vuxen. Hur viktigt det är att inte göra skillnad.
Sjuka barn kan skapa mycket hos sin omgivning. Bra att det uppmärksammas.

Som andra och ändå inte, om att ha ADHD

Hittade en text om att ha ADHD. Att vara som alla andra och ändå inte.
http://www.bpis.se/jag-ar-precis-som-du-men-anda-alldeles-olik/
Jag känner samma känslor, upplever samma saker. Bara lite mer. När jag är glad är jag överlycklig. När jag är arg är jag förbannad. När jag är ledsen är jag förtvivlad. När någon sårar mig känns det som om hela världen går under. När jag får en kram blir allt genast bra igen hur illa det än var alldeles nyss.
Ibland tar jag allt personligt. Allting som händer känns riktat mot mig. Och eftersom jag saknar en ventil i min hjärna så måste allting komma ut på annat sätt, oftast genom munnen. Jag kanske låter ilsken. Du kanske tycker att jag överdriver. Men eftersom jag saknar den där ventilen som du har, så blir saker som sker väldigt stora för mig. Jag får ingen chans att sortera upp tankarna och rensa bort det dåliga. Det som inte är realistiskt.
Jag är ingen dålig lyssnare men ibland har jag svårt att koncentrera mig. Droppandet från kranen, en bil som kör förbi, ett par på en bänk; allting som du med hjälp av din ventil kan sålla bort stannar kvar i huvudet hos mig. Jag ser dina läppar röra sig men ibland, jag är ledsen, så klarar jag inte av att höra vad du säger trots att jag verkligen försöker. Jag gör det inte för att nonchalera dig utan för att det finns så mycket annat att lyssna på. Och är vi i ett helt tyst rum så lyssnar jag istället på tystnaden som blandas med tankarna i mitt huvud. För där, där är det aldrig tyst.
Ibland blir du trött på mig för att jag har frågat dig om en sak och sedan nästan genast ställer samma fråga igen.
Nej, jag är inte dum i huvudet, trög eller korkad. Det är bara så att svaret du gett mig försvunnit bland alla andra tankar i mitt huvud. Så då behöver jag fråga igen. Och kanske en gång till för att det ska fastna ordentligt. För att jag ska komma ihåg.
Att ligga i soffan en hel kväll och titta på film fungerar sällan för mig. Efter en stund börjar det krypa i kroppen, jag tappar min koncentration och tittar på allt annat förutom det som händer på tv-skärmen. Då är det min kropp som talar om att jag behöver lite omväxling. Mitt tålamod har tagit slut hur bra jag än tyckte att filmen var. Ge min övertrötta hjärna en paus tio minuter så kan vi fortsätta sen. Min skalle har inte samma förmåga att bearbeta intryck som din och tröttnar fort.
Blir du tokig på mitt eviga fipplande på telefoner, överkastet, kläder och allt annat som jag får mellan fingrarna? Det är bara mitt sätt att göra av med lite energi för att kunna hålla kvar fokus på dig.
Texten är mycket längre och jag vill inte kopiera allt utan följ länken om ni vill läsa och få förståelse för det tycker jag att man får.
Vi med ADHD/ADD är intensiva. Vi känner mer. Vi hatar mer. Vi sörjer mer. Men vi älskar också mer. För när vi älskar någon så gör vi det inte bara med hjärtat utan med hela kroppen.
När du känner att du inte orkar vara förstående längre – gå ut. Ta en paus. Ta en paus från oss, för vi kan vara nog så påfrestande. Det händer alltid något när vi är med. Vi är i ständig rörelse. Men vi är inte bara intensiva och hyperaktiva. Vi är också både intelligenta och kreativa. Vi har bara ett annat sätt att tänka på, eftersom vi saknar den där ventilen. Vi har för att överleva skapat vårt egna lilla sätt att vara och agera.
Det måste du låta oss få.
Och ger du oss den chansen, chansen att få vara precis den vi är, låter oss få ta tillvara på allt positivt som vårat handikapp medför så kommer du att se hur mycket vi har att ge dig. Du kommer att förstå. Och vara stolt över att just du får följa med på vår resa och upptäcka världen i vårat perspektiv.
Försökte hitta själva bloggen men den verkar ha upphört.

måndag 23 februari 2015

Man ångrar inte sina barn

En artikel om ett familjehem i Dagen fångade mitt intresse. http://www.bpis.se/man-kan-aldrig-angra-sina-barn/
När socialtjänsten beslutade att placera de två flickorna i Linalies familj var både myndigheterna och familjen medvetna att det här uppdraget skulle vara mer problemfyllt och svårare än vanligt. Men ingen väntade sig det som kom:
– Placeringen blev föremål för en rättsprocess som pågick i flera år. Trots att domstolen flera gånger slog fast att socialtjänstens beslut var rätt utsattes vi som familj för hot, anklagelser och ryktesspridning på nätet. Vi utsattes för stöld, jag blev hotad, beskylldes för att vara en sektledare och fick ha larm på mig. Man hotade med att sätta eld på vårt hus.
– Men i dag känner vi oss inte hotade längre.
Linalie säger att allt som hänt har tagit mycket kraft och energi, men att det samtidigt fört familjen väldigt nära varandra, på ett bra sätt.
– Vi har fått mycket bra hjälp av myndigheterna och jag ser att Gud har varit med i matchningen mellan tjejerna. De har samma intressen och är både goda vänner och systrar.
Kände du aldrig att du ångrade ert beslut?
– Nej, aldrig, inte ens när det har varit som mest turbulent. Man kan inte ångra sina barn. En del barn bär man inom sig innan de föds. Andra kommer till en på ett annat sätt. Kärleken är lika stark för det, även om den är olika. 
Ja man tar hjälp där den finns. En del i tron andra i sport eller föreningsliv. Det viktiga är att banren får en trygg lugn plats att växa och utvecklas.

Film om adoption

Hittade en film om en familj i USA som adopterar tre barn http://www.bpis.se/adoption-och-langtan-efter-karlek/
11-åriga Masha och 5-åriga tvillingarna Marcel och Vadim, från ett barnhem i Ryssland. Deras första år tillsammans blir en känslomässig och turbulent tid. Att adoptera tre barn blir mycket svårare för dem alla än vad de någonsin hade anat. De tre barnen är uppväxta på barnhem och har svårt att lita på andra. Förutom denna svårighet ska de lära sig prata ett helt nytt språk, anpassa sig till en ny miljö och försöka passa in i familjen. Omställningen är total. Familjen anlitar två av de främsta utvecklingspsykologerna i USA för att få hjälp i processen att skapa närhet och förtroende till sina tre nya barn. Psykologerna filmar olika episoder i hemmet som de sedan tittar på tillsammans med föräldrarna. Det blir en omskakande och lärorik upplevelse.
 
Har inte hunnit se hela än Men håll till godo.

söndag 22 februari 2015

Barnäktenskap inte tillåtna i Sverige eller?

Så trodde jag att det var ändå tills jag hittade denna artikeln http://www.bpis.se/barnaktenskap-med-14-aring-erkandes-av-skatteverket/
Skatteverket har av misstag godkänt ett äktenskap mellan en flicka på 14 och hennes man på 21. De kom hit som flytingar.
Det var i somras som den 14-åriga flickan kom tillsammans med sin 21-årige man som asylsökande till Göteborg.
Eftersom det handlade om ett barn kopplades socialtjänsten i Göteborg in, som beslutade att paret skulle placeras tillsammans i en lägenhet i en annan kommun i Västsverige.
Ett beslut som ifrågasattes starkt av socialtjänsten i den kommun där paret placerades. En chef på socialförvaltningen i den kommunen säger till Ekot att det är omöjligt att leva upp till socialtjänstlagen och medverka till trygga uppväxtförhållanden för ett barn, om barnet lever som gift med en vuxen.
– Jag tror att det skulle bli ganska starka reaktioner om en svenskfödd flicka berättade att hon var gift. Men reaktionerna blir uppenbarligen inte lika starka när barn kommer från andra länder, säger socialchefen.
 
Som sagt myndigheter gör väl alltid rätt eller????
De som jobbar på myndigheter gör väl aldrig fel eller?

Inte i repris

Hittade en insändare
http://www.bpis.se/era-barns-liv-gar-inte-i-repris/
Barns vistelse på förskolan handlar mångt och mycket om hur föräldrarna arbetar samt de som använder sig av rätten till 15-timmars. Med 25 år i yrket som förskollärare kan jag se den förändring som skett kring barnens vistelsetid på förskolan. Allt färre föräldrar använder sig av rätten till att nyttja nedsättning i tjänst och mer tid med barnen.
 
Inlägget är bra. och slutrepliken säger allt:
Tänk på att era barns liv inte går i repris.

Man kan undra varför en del skaffar barn. 

Strunta i barn kostar

Hittade ett underbart inlägg i en blogg av en ordförande i en socialnämnd. Hoppas bara att det blir konsekvenser av det också.
http://www.bpis.se/strunta-i-barn-kostar/

För första gången finns det nu nya forskningsresultat som visar den konkreta kostnaden för vad som händer när samhället fallerar i att satsa på barn och ungdomars hälsa. Tidigare har beräkningar och uppskattningar använts för att beskriva kostnader men i studien ”Barnavårdskarriärer…”(Nygren et al 2015) från Umeå universitet används verkliga fallbeskrivningar av unga på glid för att få reda på verklig kostnad. Urvalet är 20 unga som forskarna följt och studerat via omfattande dokumentation hur samhällets insatser sett ut, när risktecken visats upp och när någon reagerat.

Man konstaterar att det finns en tendens att riskfaktorer dyker upp tidigt men att samhällets insatser till barn dröjer.

Forskarna kan se att kostnaderna för varje enskild varierar från i fall till fall från ett par hundratusen upp till mångmiljonbelopp. Placeringar kostar men mycket resurser läggs också på utredningar och möten. Att göra fel kostar enorma pengar.
Vi är skyldiga att se till att barnen får hjälp i tid och att insatser sätts in så fort vi märker att något är fel. Det ska inte vara en väntan och inte heller ska fel hjälp ges.
 

Jag vet att ett barn normalt kostar ca 1 miljon från de föds tills de är myndiga. Om ett barn kommer på glid kostar det lätt 1 miljon om året.  Det är alltså en ren vinst både hälsomässigt men även ekonomiskt att sätta in insatser tidigt.

lördag 21 februari 2015

Att leva med aschbergers

För att ta beslut runt barn med diagnoser så behöver man ha kunskap om vad det innebär. I utbildningen till handläggare inom socialen ingår inget vad gäller diagnoser, inget vad gäller missbruk och inget vad gäller barn. Här kommer en berättelse runt vad det kan innebära att ha ett barn med diagnoser. Familjen får inte hjälp därför att man hänvisar till vanligt föräldra ansvar.  Känner ingen familj som har det på det viset som beskrivs. Allt så kan det inte vara så normalt.
Det som jag reagerar mest på är att många barn "kör slut" på sina föräldrar och då sätter man in insatser ofta i form av att placera banren istället. Hos en familj där man sätter in det stöd man hela tiden har önskat för att klara av att behålla barnet hemma.
http://www.bpis.se/man-kor-slut-pa-foraldrarna/
Det är natt hemma hos Casper. Men natt betyder inte att familjen sover. Det går i perioder, förklarar hans pappa Johan Hellenberg från Eskilstuna.
– Vissa perioder kissar han igenom sängen, hela sig själv och allting. Och det kan han göra fyra-fem gånger utan bekymmer under en natt. Trots att han har blöja.
”Sluta nu Casper! Sluta förstöra allt. Jag vill inte…”
Någon i familjen sitter alltid vaken och passar på Casper.
– Han har fortfarande napp och man måste hela tiden vara beredd att stoppa in nappen i munnen, bädda om täcket eller klappa om honom så att han blir lugn igen. Hinner man inte göra det på 10-15 sekunder så slår han upp ögonen och när han gjort det så är det morgon.

Även under dagtid behöver Casper ständig tillsyn. Han har autism, adhd, utvecklingsstörning och beteendestörning vilket innebär han kan skada sig själv och andra om ingen stoppar honom.

– Han kan skalla näsor eller ge sig på tänder till exempel, säger Johan Hennenberg.

För att klara vardagen har familjen ansökt om att få personlig assistans till Casper, men genom åren har de fått väldigt olika bedömningar, trots att behoven sett ungefär likadana ut.

SVT Östnytt har gått igenom flera av de beslut som Eskilstuna kommun och Försäkringskassan har fattat. I flera av besluten hänvisar man till något man kallar normalt föräldraansvar.

Caspers utbrott, när han förstör saker i hemmet, skadar sig själv och andra, anses i ett beslut "falla under normalt föräldraansvar".

I ett annat beslut skriver man att Casper inte kan få personlig assistans för mer än punktinsatser nattetid eftersom normala barn i samma ålder inte heller sover ensamma hemma "och även kan behöva hjälp nattetid av sina föräldrar normalt sett".

Sekretessmarkering

Märkligt att de som jobbar på myndigheter inte har mer koll på hur saker och ting skall skötas. IVO lade ju ner min ansökan eftersom nämnden svarat så bra. Det var ju bara det att nämnden inte hade haft något möte. En politiker begärde att få se det svar han påstods ha varit med och skrivit och fick nej med hänvisning till sekretess. Han överklagade Nu kom svaret.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=6099537
Kammarrätten konstaterar att det mycket riktigt råder sekretess i stora delar av skrivelserna, men att många uppgifter ändå kan lämnas ut till Henry Sandahl, eftersom han redan tagit del av uppgifterna via handlingar från IVO.
 
Kan ju lägga till att jag begärt att få se det som skrivits om oss det senaste året. Jag fick fyra papper. Två vita man hade alltså lagt över ett papper sedan dragit en kopia, sedan var det två svarta papper dvs allt var sekretessmarkerat.
Enligt lag får man bara ta bort det någon kan lida men av. Ingen kan lida men av att någon får veta vad som hänt om man inte vet vem det hänt. Det innebär att man egentligen bara för ta bort namn och personnummer. Jag har också överklagat. För att gardera mig skickade jag en kopia direkt till rätten. Efter några dagar fick jag ett brev där det stod att de var felskickade så de skickade dem vidare till Mark. (Jag hade ju inte skickat fel utan hade bara skickat en kopia.)
Det som gjorde att jag drog lite på smilbanden var att rätten samtidigt hade skrivitoch skickat med en punkt lista på vad Mark skulle se till att det var med. Beslut från rätt har inte kommit än.

Nu för ca en vecka sedan fick jag mer handlingar. De var också sekretessmarkerade. Man får inte ta bort hela stycken. Och, men, kanske, till och vad det kan vara som binder ihop orden lider ingen men av och de får alltså inte tas bort. Det blir ett överklagande till.

Vet hur det känns

Hittade en krönika och jag kan bara säga att jag kände igen mig i vartenda ord. Orsaken är en annan men längtanshålet, mammahålet som slår till när som helst utan barmhärtighet. http://www.bpis.se/varfor-ar-du-inte-med-dina-barn/
Det är omöjligt att värja sig.
Det spelar ingen roll att tanden rök när hon åt pannkaka hos en kompis på "min dag" eller att sms:et från semestern vid havet är ett glädjens besked.
"Lilla har lärt sig simma".
Blodtillförseln stryps, hålet är helt öppet nu, det är kallt och utfläkt och jag måste låsa in mig på toaletten och trycka hårt, hårt, för att täppa till.
Att inte vara där när de tappar första tanden eller tar livets första simtag gör att man slår trippel råbandsknop för att fylla igen när man har chansen, inte ett minsta sus i mitt jävla hål!
 
Att ha tagits ifrån chansen, möjligheten att vara med och uppleva deras framsteg. Deras glädje och sorg.  För skribenten så har hon ändå vissa dagar med dem. Hon missar inte allt eftersom hon har delad vårdnad och hon har dem halva tiden.
Vi har dem inte alls. Vi behandlas som kriminella och man försöker t.o.m göra det kriminellt för oss att träffa dem.

fredag 20 februari 2015

Titta en röd bil

Det skadar väl inte med lite tips runt barn eller?  Hittade en blogg som tog upp det där med att avleda barn. Få dem att tänka på eller titta på något annat. Titta en röd bil när de skriker och vill till mc Donalds eller vad det nu kan vara.
http://www.bpis.se/titta-en-rod-bil/
Vi har nog alla gjort det. Försökt få ett barn att släppa en känsla genom att uppmuntra till skiftat fokus. Från den tappade glassen till tv:n. Från den inställda lekträffen till kakburken. Från skrapsåret på knäet till pippin i trädet

Ibland, när jag känt mig stressad, har jag gjort det för att vinna tid. Jag har uppmuntrat min dotter att skifta fokus – ”Titta, en fågel!” – och snabbt som ögat hällt ner henne i overallen. Ibland har jag gjort det för att jag inte står ut med barnets känslor. Jag har inte orkat lyssna mer på min sons gråt eller känt mig illa till mods av att se honom förtvivlad. Men oftast har jag gjort det i välmening. Jag vill hjälpa mina barn att slippa ifrån smärtan, sorgen, oron, rädslan, ilskan… För jag vet hur det känns. Det är jobbiga känslor.

Välmeningen till trots tvivlar jag på att barnen uppskattar när vi avleder deras uppmärksamhet. När min dotter var fem år kom hon hem från förskolan en dag och sa:
- När jag är ledsen på dagis brukar fröknarna säga att jag har fina flätor eller en fin tröja. Om de tycker det kan de väl bara tänka det? Varför måste de säga det just när jag gråter?
– Jag gissar att de gör så för att de vill få dig att känna dig bättre, svarade jag.
– Fast jag känner mig inte bättre, svarade hon. Jag känner mig sämre, för det känns som att de inte förstår mig.


När jag pratar om riskerna med att avleda ett barn hör jag ofta kommentaren: ”Men det funkar ju!”. ”På vilket sätt menar du att det funkar”, undrar jag. ”Jo men alltså… Om min son är ledsen för att han inte får någon glass och jag börjar prata om att vi kan titta på en film efter maten så slutar han ju gråta!”

Hur kan det låta om man lyssnar på barnet och visar att man försöker förstå? Kanske så här:
- Du tappade glassen och nu är du jätteledsen och arg?
- Jag vet att du hade sett fram emot att leka med Samira. Jag förstår att du är besviken.
– Jag ser att du har skrapat knäet och att du gråter och jag fattar att du har ont.

”Men alltså, en del föräldrar förstärker ju barnets reaktion genom att göra och säga så som du föreslår!” Jag hör invändningen ganska ofta och vill därför förtydliga att det är skillnad på att bekräfta och förstärka. Skillnaden ligger i tajming och intensitet. Den som bekräftar barnets känslor inväntar barnets reaktion och låter det egna kroppsspråket och tonfallet signalera ett engagerat lugn. Den som förstärker reagerar innan barnet och dessutom ofta lika starkt eller till om med starkare än barnet.
”Fast kan man inte först bekräfta och sedan avleda?
För egen del tänker jag på samma sätt som den åttaåriga flickan skriver i det här brevet till alla vuxna: ”Den som bestämmer när ett barn är färdig med en känsla är barnet.” Det betyder förstås inte att föräldern måste lyssna på känslan ända tills barnet är färdigt med den. Men jag tycker att det är en helt annan sak att säga: ”Nu går jag iväg en stund och låter jag dig vara ifred med din känsla” än att säga: ”Nu vill jag att du tänker på något annat så att du slutar känna det du känner.” 

torsdag 19 februari 2015

Barnäktenskap

Skatteverket har gjort fel och plötsligt har de accepterat ett barnäktenskap mellan en 14 åring och en 21 åring
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6096214
Det var i somras som den 14-åriga flickan kom tillsammans med sin 21-årige man som asylsökande till Göteborg.
Eftersom det handlade om ett barn kopplades socialtjänsten i Göteborg in, som beslutade att paret skulle placeras tillsammans i en lägenhet i en annan kommun i Västsverige.
Ett beslut som ifrågasattes starkt av socialtjänsten i den kommun där paret placerades. En chef på socialförvaltningen i den kommunen säger till Ekot att det är omöjligt att leva upp till socialtjänstlagen och medverka till trygga uppväxtförhållanden för ett barn, om barnet lever som gift med en vuxen.
– Jag tror att det skulle bli ganska starka reaktioner om en svenskfödd flicka berättade att hon var gift. Men reaktionerna blir uppenbarligen inte lika starka när barn kommer från andra länder, säger socialchefen.

Äktenskap med personer under 18 år är ovanliga i Sverige men förekommer. Så sent som 2013 var tre 15-åringar, en 16-åring och sju 17-åringar folkbokförda som gifta i Sverige, samtliga flickor.

Men trots lagskärpningarna ger lagen fortfarande utrymme för att barnäktenskap ingångna utomlands i vissa fall kan erkännas i Sverige, bland annat om ingen av parterna hade någon anknytning till Sverige när äktenskapet ingicks.
Men i just det aktuella fallet med den 14-åriga flickan var det fel att erkänna äktenskapet, säger idag Per Skogh på Skatteverkets rättsavdelning. Efter en kammarrättsdom 2009 är praxis att äktenskap med barn under 15 år inte erkänns i Sverige, säger han.

Efter att socialtjänsten i den kommun där 14-åringen och 21-åringen placerats ifrågasatte Skatteverkets erkännande av äktenskapet, så har det nu annullerats och 14-åringen har fått en annan placering.
Socialchefen Ekot pratat med är upprörd över hur svenska myndigheter har agerat i det här fallet.
– Man är ett barn när man är 14 år! Även om man kommer från ett annat land än Sverige
 

BO vill ha svar om försvunnna barn

Då "ryter" barnombudsmannen och vill ha svar runt vad som händer med alla försvunna barn. På knappt två månader har 22 barn försvunnit.
http://www.bpis.se/bo-vill-se-plan-som-ska-skydda-asylbarn/

Bara i år har 22 ensamkommande asylsökande barn försvunnit och nu vill Barnombudsmannen förbättra skyddet för ensamkommande. I dag har BO kallat fler myndigheter till möte för att diskutera frågan, och han är oroad över att så många barn försvinner
– Sverige har precis nyligen fått mycket skarp kritik av FN:s barnrättskommitté, för att de anser att skyddet för ensamkommande är för svagt. Kommittén är kritisk mot att ensamkommande barn försvinner, att fallen inte utreds tillräckligt noga. Man befarar att en del av de här barnen kan utnyttjas i människohandel, säger Fredrik Malmberg, Barnombudsmannen.
Barnombudsmannen vill nu sätta fokus på frågan och har kallat Socialstyrelsen, Migrationsverket, polisen och Skolverket till överläggningar i dag. Skyddet för ensamkommande barn måste bli bättre enligt Fredrik Malmberg.
– De kan ju utnyttjas på alla möjliga sätt de är ju oerhört sårbara, de har ju inget skyddsnät, säger han.
Bara i år har det försvunnit 22 ensamkommande asylsökande barn, och det följer en trend som pågått i flera år.
 
22 barn är ju en hel skolklass och ingen reagerar nämnvärt.

onsdag 18 februari 2015

Sjuka barn

Folkpartister vill ha
http://www.bpis.se/folkpartister-vill-ha-kommunala-vardare-for-sjuka-barn/
Över 200 000 föräldrar stannar i februari hemma från jobbet för att vårda sjuka barn.
Nu föreslår två folkpartister en lösning på problemet – arbetslösa som tar hand om de sjuka barnen i deras egna hem.
– Vabbandet är en stor stress för många föräldrar i dag, säger Cecilia Wikström, EU-parlamentariker (FP).
De två folkpartisterna ser framför sig en lösning där arbetslösa med lämplighet för att vårda barn ges anställning som barnvårdare. Anställningarna ska enligt FP-företrädarna knytas till kommunernas förskolor.
– Förskolorna skulle därmed få extra personal de dagar som inga föräldrar behöver hjälp med sjuka barn. Och samtidigt skulle det väl vara jättekul för de sjuka barnen att få ha personalen från förskolan hemma hos sig själv en hel dag, säger Wikström.
 
Är de inte kloka eller? Brist på barnperspektiv Vilket sjukt barn vill att en villt främmande mäniksa skall komma och ta hand om dem då de är sjuka?
En som reagerar
http://www.bpis.se/kejsaren-ar-naken-varfor-blundar-alla-for-orsaken-till-att-vab-okar/
Problemet med det här förslaget är inte bara att det är väldigt opraktiskt och att man totalt utelämnar barnperspektivet. (Ge mig det barn som inte helst sitter i mammas eller pappas knä när det kräks med 39 graders feber.)
Nej, problemet är att man, trots att det borde vara uppenbart för alla vid det här laget, totalt ignorerar orsaken till att föräldrar vabbar allt mer. Varför blir våra barn sjuka oftare? Varför är i princip alla sjuka i februari nuförtiden? Varför?
Efter att ha haft mina barn korta perioder på ett flertal förskolor kan jag säga så här:
På en bra förskola blir inte barnen sjuka hela tiden.

En bra förskola karakteriseras av små barngrupper, bra lokaler, en stabil personalgrupp och mycket utevistelse samt goda rutiner för hygien. På en bra förskola blir barnen sällan sjuka.
På en dålig förskola däremot blir barnen alltid sjuka. Så fort de går dit får de nånting, eftersom det alltid är sjuka barn där. Föräldrar skickar dit sina sjuka barn. "Hen kräktes imorse, men det går nog bra." Anledningen till att föräldrar i desperation skickar dit sina sjuka barn är att de annars aldrig tar sig till jobbet. Barnen klarar sig i bästa fall måndag och tisdag sedan är det kört. Det blir en ond cirkel. Eftersom föräldrar lämnar in sina sjuka barn blir alla barn sjuka. Dessutom blir personalen sjuk, vilket gör att personal springer mellan avdelningar för att täcka upp. Vilket bara sprider sjukdomarna ytterligare mellan avdelningar och till andra förskolor i kommunen. Runt runt.
Allteftersom vi ökar barngrupperna, ökar också ohälsan bland barnen.
Varför tycker vi det är normalt när en ettåring eller tvååring är sjuk tio gånger efter varandra? Magsjuka, influensa, förkylning med efterföljande hosta som aldrig vill ge sig, magsjuka igen, öroninflammation, för att inte tala om löss och springmask.
Vore det inte bättre om vi, istället för att anställa barnvårdare som ska ta hand om sjuka barn - som för övrigt är väldigt smittsamma, som förälder blir man ofta sjuk själv, istället skänkte en tanke till våra barns hälsa. Om vi funderade lite över hur vi kunde förbättra deras arbetsmiljö så att de inte blev sjuka jämnt.
På en arbetsplats skulle man nog reagera om personalen var sjukskriven mer än 50% av tiden. Inte så på en förskola. Det bara är så. Vi har vant oss och tror av någon anledning att det måste vara så. Men så är det förstås inte. Barn måste inte vara sjuka hela sin barndom för att bygga upp ett immunförsvar. Det är en myt som någon kommunpolitiker hittade på för att ursäkta det faktum att förskolan gjorde barnen sjuka.
Nej tack. Jag vill inte ha nån som kommer hem till mig och tar hand om mitt lilla sjuka barn.
Det gör inte mig mindre stressad att ha en främling i mitt hus med min sjuka tvååring så att jag kan gå och jobba hela dagen. Det ger mig inte heller mindre dåligt samvete. Mitt dåliga samvete börjar redan när jag väljer att blunda för lappen på dörren. "Vi har magsjuka på avdelningen."
ingen vill säga att kejsaren är naken.
Vi har världens bästa förskola.
Det är normalt för små barn att vara sjuka jämnt.
Det går att byta ut mamma och pappa mot vem som helst, ett sjukt barn märker ingen skillnad.
Vi har inte råd med mindre barngrupper.

Hela samhället är inne i en ond cirkel, och den leder bara åt ett håll. Nedåt.


Du ska inte tala om för mig att jag borde jobba istället för att ta hand om mitt sjuka barn, när det är du som lägger mina skattepengar på fel saker från början. Det är du som gjort mitt barn sjukt, då kan du ta notan. Skyll inte din suboptimering på mig.