Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

måndag 31 augusti 2015

Ännu ett gott exempel

Ett till familjehem som får berätta om det possitiva
http://mobil.dn.se/insidan/det-fantastiska-i-allt-det-har-ar-barnen/
Thomas och Sussi Ardenfors har varit familjehem för ett trettiotal barn och unga. Nu har ”extrapappa” Thomas skrivit en bok om hur det är att ta ha hand om andras barn.

Det är fullmäktigemöte i Sollentuna. Thomas Ardenfors, en av kommunens mest inflytelserika politiker, ska snart svara på en fråga från en representant för ett motståndarparti.
Plötsligt vibrerar mobiltelefonen i hans ficka. Han läser det nyinkomna meddelandet, plockar ihop papperen på bordet framför sig och säger att han måste lämna mötet.
Annons:
Meddelandet är från socialförvaltningen som snabbt behöver ordna fram ett tillfälligt hem åt ett barn. Thomas och hustrun Sussi har under tjugo år öppnat sin dörr för pojkar och flickor under längre och kortare tid.

Bristen på familjehem, jourhem och kontaktfamiljer är i dag stor. Kommunernas socialsekreterare får ofta arbeta länge innan de hittar någon eller några personer som vill ställa upp.

Thomas Ardenfors har utifrån sin och hustrun Sussis erfarenheter skrivit boken ”En extra plats i hjärtat – att ta hand om någon annans barn” (Libris förlag). Med sin berättelse vill Thomas uppmuntra fler familjer att öppna sina hem för andra.
Onsdagen den 26 januari 1994 var det så äntligen dags att träffa det första i den långa rad av barn som skulle komma att bo hos Thomas och Sussi. Han hade då just fyllt 27 år.

I sin bok skriver Thomas om mötet med Lovisa:
”Det var först när jag såg flickan, med stora skor och allt, som verkligheten landade på riktigt hos mig. Landade förresten, den slog snarare ned som en blixt, och suget i magen tilltog. För på förstukvisten den där kalla januarikvällen stod en socialsekreterare, en mamma och Lovisa, som hunnit fylla fjorton och inte hade det minsta behov av att säga hej till oss.”
I dag är Lovisa vuxen, hon är gift, bor i ett grannland och har två egna barn. Så ofta hon hinner får Thomas och Sussi besök.

”Det fantastiska i allt det här är barnen. Det är en förmån att få lära känna dem och deras föräldrar som lämnat över sina älskade barn till oss”, skriver Thomas i boken.

Han och Sussi har hittills tagit emot ett trettiotal barn. Tre av dem kom som spädbarn till familjen och blev kvar. Nu är de 13, 14 och 17 år gamla. En tioårig pojke kommer hem till familjen varannan helg. Hans mamma är ensamstående, har ett tufft arbete och behöver lite avlastning. I familjen Ardenfors finns också en biologisk son.
– När vi får frågan från socialförvaltningen om vi kan ta emot ännu en placering samlas hela familjen för ett samtal. Jag är stolt över att mina barn delar vår livspassion och finns där som ett stöd, säger Thomas.

Har det inte gått snett ibland?
– Jo, med en flicka fick vi aldrig någon fungerande kontakt, fast hon var hos oss i nio månader. Men jag drömmer om att hon en dag ska knacka på dörren och berättar att hon mår bra i dag.
Thomas säger att det ofta är tufft att fungera som familjehem. Barnen och ungdomarna som kommer har många gånger inte haft det lätt i livet.
– Efter att en jobbig placering tagit slut har Sussi och jag ibland sagt att ”nu gör vi slut med socialen”. Men lika snart inser vi att det här nog är vår livsuppgift.
När Thomas står i köksfönstret och tittar ut i väntan på att ett nytt barn ska komma känner han en spänd förväntan. Bildörren öppnas och socialsekreteraren stiger ut med ett barn. 
– Då händer något i mitt hjärta. 
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)