Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 2 augusti 2015

En dag av minnen

Igår hann jag inte sitta vid datorn. Jag sålde en häst. Vi plockade ner alla körsbär och kokade saft, var på auktion och bröllop så tiden räckte bara inte till.

Ang hästen så har vi har ett gäng och därför händer det med jämna mellanrum. Men det ger minnen. I det första programmet om oss så hade de med ett samtal mellan oss och barnen. Det var lite dumt klippt men inget jag styrde över och började med att jag berättade att vi sålt en häst. Man hörde "Fanny" gråta. Fick en del påhopp om att det var självklart att barnen grät då jag talade om att vi sålt ett kärt husdjur. Men bakgrunden var en annan. Vi hade 13 hästar och hade länge försökt sälja en. Då vi gjort det hade vi en mängd roliga saker vi skulle göra.  Vi har alla sett fram emot allt det.  Nu var hästen såld och ingen hade längre lust att göra alla de där sakerna vi planerat.

Bröllopet vi var på var för ett par ungdomar som hjälper till som ledare på scouterna där sonen går. Ena kusinen var tärna. Bröllopet gav också flashbacks till då vi själva gifte oss på trappan till vårt hem med barnen som brudnäbbar. Alla trodde att de var på dubbelt födelsedags kalas men vi bjöd samtidigt på bröllop efter middagen. Alla barnens kusiner var tärnor eller brudnäbbar och bildade äre båge av gladiolus då vi gick fram. De största bar "våra" minsta. Sonen, längst fram, bar ringen och satt på trappen fint och ordentligt ända tills glassbilen hördes och han for upp och skrek rakt ut mitt under vigslen. "Glassbilen mamma". De små var så söta och skötte sig på alla sätt som gick. Det hade regnat dagarna innan och på morgonen blåste det så vi fick häfta fast dukarna på borden på morgonen då vi dukade. Sedan sprack himmeln upp och solen sken så vi fick låta ut kepsar till gubbarna som brände skalpen annars. Efter middagen kom alla vänner och slöt upp och överaskades av att vi blivit ett.

Även bärplockningen frammanade minnen. Även där var det Fanny som varje dag sprang runt och kollade vad som hunnit mogna sedan dagen före. Varje dag hon kom ifrån dagis var det först björnbärsbusken, sedan plommonträdet, växthuset, jordgubbsplantorna, vinbärsbuskarna och sist krusbärsbuskarna. Skulle hon inte hitta något så kunde det vara äpplekart hon kom och tuggade på. De kunde vara så sura att det drog ihop sig på i alla fall mig om jag smakade men det var gott påstod hon.....

Minnen är bra men både jobbiga och roliga.  Men de skapar längtan.
Jag längtar efter deras armar runt halsen, deras skratt, deras frågor. 
Jag sörjer över att inte längre få vara en del av deras liv.  Av att uteslutas

1 kommentar:

  1. Förstår din längtan alltför väl. Även om ni längtat längre än vi. Det är nu snart ett år sedan vi var tvungna att lämna vår tös på ett HVB hem mer än 20 mil bort efter att hon levt hela livet hos oss.

    Ett ljus i vårt mörker är att vi lyckades fälla "vårt" soc. De fick allvarlig kritik av IVO. Inte för att det gör någon skillnad. Ingen alls faktiskt, för lillan eller oss. Men viktigt som markering. Därför en seger.

    Sorgen och saknaden försvinner nog aldrig. Men konstigt nog överlevde vi. Den värsta ångesten, frustrationen, ilskan och vanmakten har lagt sig. Med hjälp av terapi och av tiden som gått. Idag står vi på benen igen, men ordentligt desillusionerade.

    Att vi bor i Sverige är ingen garanti för att myndigheter ska ha ett synsätt som sätter barnen främst. Långt därifrån.

    SvaraRadera