Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

söndag 9 augusti 2015

Ett gott exempel

Oftast lyfts familjehem och vad vi gör bara i press om vi misslyckas eller då någon gör bort sig. Men här är ett gott exempel
http://mobil.dn.se/nyheter/sverige/vi-kande-att-vi-gott-kunde-ta-hand-om-fler/
Familjen Odeheim har över trettio års erfarenhet av att vara familjehem. ”Läser man tidningen får man känslan av att fosterfamiljer är ett elände. Men det går ju faktiskt bra för de allra flesta barnen”, säger Kerstin Odeheim.
Familjen Odeheim har över trettio års erfarenhet av att vara familjehem. ”Läser man tidningen får man känslan av att fosterfamiljer är ett elände. Men det går ju faktiskt bra för de allra flesta barnen”, säger Kerstin Odeheim.
På väggen hemma hos Jan och Kerstin Odeheim hänger ett fotografi som Kerstin fick i present på sin 60-årsdag. På bilden trängs 26 personer i olika åldrar som alla bott hos familjen Odeheim under årens lopp.

I dag är det bara 10-åriga Alana Leighton som bor kvar hemma, henne har paret tagit hand om sedan hon föddes.

– Det är fantastiskt att ha fått vara med om att ta hand om alla dessa barn. Vi har träffat många trasiga familjer och man känner sig väldigt lyckligt lottad, säger Jan Odeheim.

– Och det har gett en känsla av att man har ett väldigt långt och innehållsrikt liv, fyller Kerstin Odeheim i.

Båda har funderat över varför det blir allt svårare för kommunerna att hitta familjehem. De tror att det var en annan tidsanda förr, då fanns en inställning hos många att man skulle ta hand om varandra och sin nästa.
– Det är tråkigt att den andan har försvunnit. Men nu är det som det som det är och då måste samhället anpassa sig, säger Jan Odeheim.

Därför tycker de att det vore bra om politikerna såg över ersättningen, som i dag är ganska liten. Dessutom anser de att kommunerna borde bli bättre på att informera medborgarna om vad det innebär att vara familjehem.
Båda medger att det kan vara svårt ibland. Det kan handla om släktingar som inte accepterar att barnet blir placerat, att barnet mår dåligt eller har svårt att anpassa sig till den nya situationen.
 
Kan vi inte få flera bra exempel....

Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)