Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

lördag 15 augusti 2015

Nöjesflyktingar

Hur ofta ser man inte kommentarer om flyktingar som kommer hit för pengarna. Som blir rika och får förmåner som vi svenskar inte har. Får bidrag på mycket mer än vi svenska har. Men hur är det. Hittade ett underbart debattinlägg:
Tror ni verkligen att barnen nöjesflyr hit?
http://www.expressen.se/debatt/tror-ni-verkligen-att-barnen-nojesflyr-hit/
Till er som orkar klaga på att de ensamkommande barn som kommer till Sverige ibland ser äldre ut än vad de är: Att ni ens orkar bry er.
Viktigast är väl ändå att vi hjälper dessa människor – som tvingats fly från sina hem, som sett sina familjemedlemmar halshuggas, som upplever att hela världen är emot dem? skriver Patrik Nilsson, integrationshandledare. 
Ja, de kallas för barn, det är en term.
För att räknas som flyktingbarn ska man vara mellan 14 och 17 år. Är barnen yngre placeras de i ett familjehem. Och till er som lägger upp bilder på sociala medier och klagar på att de inte är några barn för de är minsann äldre: Spelar det någon roll? Lägg energi på annat. Migrationsverket gör ålderstester och vi har flera gånger fått höja åldern på människor som då blivit utskrivna. Så ni kan vara lugna – de som är äldre skrivs ut.
Men att ni ens orkar bry er. Viktigast är väl ändå att vi hjälper dessa människor?
Det gör verkligen ont i mig när jag hör och läser alla sjuka saker, som till exempel: ”Jävla lyxsökare, skicka hem aporna, de jävla sjukdomarna de bär med sig ska vi inte ha i Sverige, fy fan nu kommer våldtäkterna att öka”
Listan kan göras oändlig.

Roligast är alla rykten: Människor som kommer till Sverige ska tydligen få 25 000 kronor i bonus om de lär sig svenska. Helt ärligt – varifrån får ni allt? Här har ni fakta kring just den punkten: Asylsökande under 18 år som bor på Migrationsverkets anläggningar får 12 kronor per dag att leva på, vuxen asylsökande 24 kronor per dag (71 kronor per dag om man bor i eget hushåll).
Ni sitter här i Sverige i er trygga bubbla och har inte en aning om vad det är ni säger. Jag skulle vilja se hur ni mår av att ha IS, Boko Haram, Al-Shabab eller talibaner efter er. Jag undrar hur ni skulle må om ni satt hemma och helt plötsligt kommer personer in som skär halsen av era barn mitt framför ögonen på er.
Tror ni folk nöjesflyr från sina länder? Jag kan garantera er att de hellre vill bo kvar i sina länder i fred, trygghet och med sin släkt, familj, vänner, kultur och språk.

Jag ska ta Syrien som ett exempel. Där pågår just nu världens värsta humanitära kris. De mest lidande i detta inferno är landets miljontals barn och ungdomar. Mer än 14 miljoner barn i Syrien saknar ett hem, vatten, mat och skolgång. De lever i ett fruktansvärt våldsamt kaos som vi här i trygga Sverige aldrig någonsin kan förstå.
Syriens Unicef-chef Hanaa Singer säger att ”90 procent har bevittnat dödande och de riskerar att bli en mycket våldsam generation”.
De tvingas genomleva osannolikt våld. På ett sjukhus nära Damaskus (och flera andra) ligger barnen lemlästade. Många har förlorat båda benen, andra har mist ena armen eller båda, eller fått magen uppsliten av granatsplitter.
Tusentals barn lider av krigstrauma. Det uttrycker sig genom typiska symptom så som mardrömmar, sängvätning, isolering, koncentrationssvårigheter och ständig rädsla. Lärare och föräldrar berättar om barn som blir alltmer aggressiva mot varandra – och hur de ritar huvuden som huggs av vid psykosociala teckningsstunder, enligt Unicef.

Barnen i Syrien riskerar att bli en generation av våld. De känner sig övergivna och svikna, och upplever att hela världen är emot dem. De riskerar att ta till våld för att lösa problem och konflikter när de växer upp. Det är ju så de har tvingats leva.
Hälsosektorn är utslagen, sjukhus förstörda och tusentals sjukvårdsanställda har flytt eller dödats.
Under förra året skedde 68 attacker mot Syriens skolor. Nära 600 läkare har dödats och i Aleppo finns bara 20 läkare kvar som tar hand om runt 300 000 civila.
En annan fruktansvärt följd av kriget är indoktrineringen av konfliktens barn. I rapporter fån Unicef ges ett otäckt exempel från staden Raqqa som kontrolleras av IS. Förra året filmades en grupp barn som samlats på ett offentligt torg för att titta på videofilmer. Men det var varken tecknade filmer eller actionfilmer, utan detaljerade filmer av verkliga halshuggningar och andra avrättningar. Dessa barn lär gå en mörk framtid till mötes. Och detta är bara i Syrien.
Snälla, sluta avhumanisera människor. Jag skäms verkligen över att rasismen är så stor i mitt land. För det är just vad det är – ren och skär rasism.

Patrik Nilsson, integrationshandledare i Årjängs kommun
Den här texten har tidigare publicerats på Patrik Nilssons Facebooksida.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)