Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

fredag 30 oktober 2015

Det är skilland

Hittade ett inlägg på facebook som jag delar:


Idag hände något. Idag mötte jag några personer vars rädsla & vilsna uppsyn berörde mitt hjärta. Idag kom händelserna i Syrien till min stad. Framför mina ögon.... Idag blev allt så påtagligt. Idag insåg jag att den här världen inte är den jag föddes i och absolut inte den världen jag vill dö i.
Idag mötte jag 18 asylsökande, som i oktoberkylan satt i tunna tröjor & byxor utanför Migrationsverkets lokaler.
Det var 9 barn och lika många vuxna. Tre av barnen var under 1 år.
Min arbetsplats är hela centrala stan. Jag möter människor och dess öden varje dag. Att ständigt kunna hjälpa andra anser jag är den viktigaste delen av mitt yrke.
Jag ser hur en liten gosse gråter. Han gråter sådär hulkande. Han står en bit ifrån sällskapet så jag går fram, sätter mig på huk och tar hans händer i mina. Hans ögon är tårfyllda och kinderna våta. Hans händer är iskalla. Alla i folksamlingen tystnar och tittar på den uniformerade mannen i blått och den lille pojken.
Jag vet att de här människorna väntar på att få komma in i Migrationsverkets lokaler. Jag vet oxå att migrationsverket har stängt för dagen.
En kvinna kommer fram till mig. Hon presenterar sig som en samordnare för ett asylboende i närheten. Hon berättar om problemet som människorna står inför.
"Har inte de här människorna nog med problem" tänker jag.
Inga myndigheter har "öppet" vid det här klockslaget. Den sista bussen till asylboendet har redan gått för dagen och flyktingarna riskerar att få spendera natten utomhus.
Ingen vill ta sig an de här människorna.
Jag och min kollega beslutar oss för att hjälpa till så gott det går. Vi får med oss folksamlingen till ett angränsande trapphus. Därinne är det varmt & skönt. Min kollega & kvinnan från asylboendet ringer till alla sina kontakter. Migrationsverket, socialtjänsten, polisen, kommunen. Även kyrkan. Telefonerna går varma.
Under den här tiden så händer något som gjorde mig både rörd och upprörd till den milda grad att jag fick tårar i ögonen.
Kvinnor & män som går förbi trapphusets dörr spottar och fräser mot de asylsökande. Allsköns mindre smickrande ord kastas mot de här stackars människorna som tvingats fly från sina hem.
- Jävla pack! Säger en man
- Äckliga djur, fräser en kvinna
Jag var fullt beredd på strid och visste att jag endast utgjorde en tunn linje från att det skulle eskalera till något annat.
Men som en rak motsats så kommer även andra främmande människor fram. Men med andra ändamål.
I sina händer har de stora påsar med mat & frukt. De frågar om de får ge maten till dem. Folk kommer fram med stora juicepaket. De kommer med vattenflaskor och till och med godis. Barnen tittade storögt på chokladbitarna varpå deras föräldrar nickade jakande mot dem.
Alla var hungriga. En liten pojke, densamma som grät, kommer fram till mig och ger mig en banan. Han tecknar åt mig att jag ska äta den.
Min kollega öppnade upp sin plånbok & gav 300kr till kvinnan från asylboendet. Kvinnan gick in på den angränsande matvarubutiken och handlade ännu mer mat till flyktingarna.
Vilken kärlek. Vilken omtanke. Vilken medmänsklighet.
Efter ett par timmars tjat på myndighetspersoner lyckas vi att få ett boende till de asylsökande. Varje fall över natten. Alternativet, att de små barnen med sina föräldrar skulle tvingas sova ute, var otänkbart. Kommunen har äntligen hittat plats åt de nyanlända.
Vi eskorterar sällskapet till asylboendet. Min kollega går först och visar vägen. Jag går sist för att hålla ihop folksamlingen.
Det är då det händer. Det som får mig att börja förändras. En liten flicka i sällskapet, jag bedömer hennes ålder till 3 år, fattar min hand. Hon håller den hårt och tittar upp på mig flertalet gånger. Jag tror hon ler men jag är inte säker. Mina ögon är grumliga av tårar. I sin andra hand håller hon en sliten och trasig docka. Den dockan är allt hon har. Jag släpper hennes hand när vi kommit fram till entrédörren på asylboendet och jag skymtar henne när hon försvinner in i byggnaden.
_______________________________________________
Det är lätt att sitta i sin soffa & säga att "nu räcker det! Nu har vi tagit in för många flyktingar. De får inte plats. Vi måste ju hjälpa våra egna först, osv osv osv"
Men ställ dig då framför de här människorna och säg samma sak. Säg att de inte är välkomna. Säg det till barnet i sin tunna tröja & mjukisbyxor som står framför dig.
Vänd på hela situationen. Om DU tvingades lämna ditt hem, din familj, ditt land pga krig, hur skulle DU vilja bli bemött när du kommer till ditt nya land? Med svordomar & spottloskor? Med hot och brandattentat?
Eller med mänsklighet & omtanke?
Och bara för att de har mörkare hy än oss och att de talar ett annat språk!
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)