Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

fredag 23 oktober 2015

Kamikazeuppdrag

De som börjar som familjehem fortsätter oftast.
Det ger så mycket.
Här är ett exempel

http://www.aftonbladet.se/svenskahjaltar/article21457436.ab
Den 26 januari 1994 knackade det på dörren. Det var då hon kom. Den första flickan som skulle få bo hemma hos Thomas och Sussi Ardenfors.
– Vi hade kanske förväntat oss en liten femåring som skulle stå och säga hej. Istället kom en deprimerad 14-åring som inte ens ville hälsa, säger Thomas.
Från början var hon kontaktbarn men snart behövde hon ett hem permanent.
– Och då plötsligt blev vi föräldrar. Jag var 27 år och fick gå på föräldramöten i skolan. Det var ganska surrealistiskt! säger Thomas

Nu, 20 år och närmare 30 barn senare, har Thomas skrivit boken ”En extra plats i hjärtat - att ta hand om någon annans barn”, om hans och Sussis erfarenheter som familjehem.
Av de här 30 barnen är det tre som har blivit kvar och som de har fått vårdnaden om. De blev placerade i familjen som spädbarn och är i dag 13, 14 och 17 år gamla. De har också en biologisk son.
– Våra barn har alltid vetorätt när det kommer till en ny placering. Vi sätter oss ner tillsammans och pratar igenom det när socialen ringer. Men våra barn är helt otroliga på att knyta an till de nya barnen, de är så vana. Det brukar bara ta en halvtimme så är de nya barnen iväg och leker på övervåningen eller i trädgården och klappar kaninen, säger Thomas.

Thomas och Sussis hem fungerar som jourhem, där barn bli akutplacerade, som familjehem, där barnen bor under en längre tid och även som kontaktfamilj, att ett barn kan komma varannan helg till exempel.

Hos familjen finns alltid ett rum redo, i fall socialen ringer och det finns ett barn som behöver en placering akut. De brukar bli en till två jourplaceringar per år.
– Vi brukar nästan göra slut med socialen efter varje placering. För när barnet sedan flyttar, då följer ju hjärtat med och vi måste få sörja lite. Men ganska snart känns det tomt.

Vill inspirera andra

Det är också därför han har skrivit boken, för att inspirera andra att öppna sina hem och sina hjärtan. Men det är inte alltid en lätt uppgift att fungera som familjehem. Barnen som behöver omplaceras har haft det svårt hemma och har jobbiga erfarenheter bakom sig. Familjen Ardenfors har varit med om svåra känslor, rymningar och till och med kidnappning. Och även om de själva inte har något alls att göra med socialens beslut att omhänderta ett barn så är det ofta mot dem som de biologiska föräldrarna riktar sin ilska.

– När vi var nya som familjhem kändes det konstigt att det plötsligt skulle flytta in en främmande människa i ditt hem. Och dessutom får du två föräldrar på köpet – som ofta hatar dig, åtminstone i början. För dem känns det som om vi har stulit deras barn, när vi bara vill ta hand om och hjälpa dem.
Vad händer när barnen flyttar hem igen?
– Det jobbiga är att inte få veta hur det går eller hur de mår då, säger Sussi.
Den informationen är sekretessbelagd. Men barnen får kontakta dem på eget bevåg. Och den truliga tonåringen, hon som kom allra först, hälsar nu på med sina egna barn nästan varje jul.
– Det här är ett kamikazeuppdrag rent känslomässigt. Vi vet att vi kommer må dåligt när barnet flyttar.
 
Han bok har vi fått löfte om att få och kommer att lotta ut bland nya betalande medlemmar i BPIS

Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)