Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

tisdag 20 oktober 2015

Sanningen bakom rubriken

Det är inte så ofta man får hela historien bakom rubrikerna och journalister skriver utirån att skapa rubriker.
Men att hitta någon som skriver om det som ligger bakom rubriken.
"En kvinna har dött efter ett lägenhetsbråk i Årsta i södra Stockholm".
http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/kerstinweigl/article21574851.ab
En kvinna är dödad efter att socialtjänsten och rättsväsendet ännu en gång misslyckades. Två barn har förlorat sina föräldrar eftersom pappa misstänks ha mördat mamma.
När jag läser de offentliga handlingar som redan finns baxnar jag. Här syns i stort sett samtliga kända varningssignaler på de checklistor polis och socialtjänst ska använda för att bedöma hur farligt en våldsutsatt kvinna lever.
Mannens dödshot och våldsamhet hade stegrats. Hans drickande tilltagit. Han hade nyligen dömts för våldsbrott mot henne. Han har haft psykiska problem sedan ungdomen. Han förnekar våldet, kallar det "självförsvar".
Kvinnan ville skiljas – en riskfaktor i sig. Hon bodde sedan 15 år i Sverige, arbetade men var en ensam människa. Bara för sin enda väninna vågade hon berätta att hon på senare tid börjat bli rädd för sin man.
I maj slog han henne så hårt två dagar i rad att hon tog barnen och sprang in till grannen som ringde polis. Grannen var förvånad, hade aldrig misstänkt att misshandel pågick hos det trevliga paret.

Låter mamman och barnen flytta hem

Hela sommaren levde kvinnan gömd på skyddade boenden. Då bedömdes hotbilden allvarlig.
Rättvisan hade sin gång: Mannen dömdes för misshandel till skyddstillsyn med föreskrift om psykiatrisk öppenvård. Kvinnan ville inte längre medverka, begärde inget skadestånd, ville att barnen "ska ha kvar sin pappa".
Se där ännu en känd riskfaktor, hennes vilja att ursäkta våldet, att vilja lita på sina barns far.
Men hon ansöker om skilsmässa.
Framåt hösten ska hon dessutom flytta hem, reda ut saker och ting. Hon intalar sig att han nog kan hålla sig lugn.
Och här uppstår mina tvivel på myndigheternas kompetens att rädda våldsutsatta kvinnors liv.
Socialtjänsten låter henne och barnen flytta hem.
Plötsligt är den allvarliga hotbilden borta, eller saknar betydelse. De vet att två barn redan är brottsoffer, behöver skyddas från att bevittna mer våld. De kunde omhänderta barnen, eller hota med det, med den troliga följden att kvinnan skulle ha valt att fortsätta leva gömd.
Åklagaren beviljar inte kontaktförbud.
Kvinnan får avslag med motiveringen att maken inte begått några nya brott. Just det - han har ju inte hittat henne. Ingenting nämns i beslutet om att hotbilden ansågs allvarlig tre månader tidigare.
Frågan om hedersvåld kommer inte upp.

Frivården fungerar inte.
Mannen döms till skyddstillsyn och psykiatrisk vård. Men anser inte att han behöver gå något av kriminalvårdens partnervåldsprogram, det är hustrun som är aggressiv, anser han.
Det är mannen som ringer och larmar efter knivöverfallet. Han är häktad misstänkt för mord. Saken kommer att få en rättslig genomlysning, men bara själva brottet blir klarlagt.
Myndigheternas ansvar förblir outrett. Vilken hot- och riskbedömning gjordes av åklagare, polis, socialtjänst och kriminalvård?
Ja, jag vet: om något år kommer Socialstyrelsens intetsägande rapport om dödligt våld som ingenting säger om det enskilda fallet. Ingenting blir klarlagt om enskilt ansvar. Ingen lär sig något. Misstagen görs om.
Det är för mig skandalen.
Nu bor barnen hos släktingar till pappan. Om de där får sörja sin mamma vet jag inte.
 
Håller med om ordet skandal. Och jag håller med om att man borde titta på vem som var ansvarig, som orsakat. Inte bara det faktum att pappan mördat mamman. Inte nöja sig med att han åtalats och dömts. Två barn har förlorat båda sina föräldrar för att ingen lyssnat, inte tagit på allvar, förringat risken och faran. Det repareras aldrig.
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)