Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

lördag 3 oktober 2015

Undrar om du hörde mig

Började morgonen med att bläddra runt bland media för att kola om det fanns något att blogga om. Hittade en tjej som som projekt i skolan gjorde en video om hur hon kände sig efter att ha ut satts för en våldtäkt.
http://www.expressen.se/nyheter/felicia-17-gjorde-video-om-valdtakter/
Felicia Palfi, 17, har gjort en video som handlar om våldtäkter. Med den vill hon hjälpa tjejer att inte känna sig ensamma - och få gärningsmän att tänka till.
– Jag blev utsatt för ett sexuellt övergrepp för ett och ett halvt år sedan. Jag visste att jag hade blivit utsatt, men jag la all skuld på mig själv, säger Felicia om vad som inspirerade henne till videon

I videon medverkar hennes kompisar och hennes lillasyster. Att spela in videon var känslosamt, men ändå inte så jobbigt eftersom hon fick vara med sina vänner.
– Men när jag var ensam och såg den var det jobbigt.
Men värst var det när hon visade videon för sin klass när de hade redovisning. När den var slut och Felicia vände sig om såg hon hur folk satt och grät, gapade och applåderade.
– Jag började storgråta. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna gråta så inför klassen.
Sedan dess har reaktionerna fortsatt trilla in. Många har hyllat Felicia för hennes engagemang och mod.
– En tjej jag inte känner skrev till mig och sa att hon hade sett min video och förstått att hon inte var ensam. Det var precis den känslan jag ville att tjejer skulle få, säger Felicia. 
I videon säger Felicia bland annat: "Jag undrar om du hörde mig när jag så desperat verkligen försökte att säga nej. Jag undrar om du såg på mig att jag egentligen inte ville. Eller om du tänkte en endaste gång 'är jag verkligen en sån kille?' En våldtäktsman som tar vad han vill just för att han kan"Videon; Undrar om du hörde mig ser du här :
 

Han hörde nog, förstod, men struntade i det. Vad gav honom den rätten?
Den är stark  
Upplagd av kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)