Bakgrund

Välkommen till min blogg som ursprungligen startade utifrån att vi förlorade två fosterbarn barn som bott hos oss nästan hela sitt liv. Vår berättelse ligger kvar härunder för de som är inte följt oss från början. I början handlade det om vad som hände oss och hur man hanterade hela ärendet ifrån myndigheters håll. Hur utsatt och rättslös man är och hur utlämnad man känner sig.

Jag har bytt forum en gång men det var mest utifrån att det gamla ibland inte accepterade vissa länkar och det hakade upp sig m.m. Det var också en sida där man kunde stängas ner om någon anmälde så jag valde att flytta den hit. Det gjorde jag i oktober 2010.

Då det gäller oss och vårt ärende är det ingen som arbetar för att barnen skall tillbaka till oss. Heller ingen som aktivt jobbar för att vi skall få finnas kvar i barnens liv. Sommaren 2014 dömdes handläggaren och chefen samt ordförande som tog beslutet om omplacering. Det är bara tredje gången tjänstemän döms för tjänstefel vad jag vet. Man har alltså i alla instanser konstaterat att de gjorde fel. Likaså vem som gjorde fel. Ändå gört förvaltningen komunen allt för att plocka bort oss trots kritiken, domen och det faktum att de bott här nästan hela sitt liv och har sin grundanknytning till oss.

Bloggen, som från början handlade om vad jag tvingades göra för att bli hörd. Det jag skrev och har skrivit gjorde jag från början utifrån min frustration över hur de barn vi älskar behandlas och hur myndigheter misskötter sin myndighetsutövning. Men bloggen har mer och mer kommit att bli en politisk blogg där fokus har flyttats från vårt enskilda ärende till att handla om min kamp för att ändra lagar utifrån från alla brister jag uppräckt under vår resa. Jag utgår fortfaraden ifrån Mark men jag har fått och får hela tiden fler och fler berättelser från andra håll. Jag går inte in i ärenden eftersom jag inte har full insyn men ger råd för hur de kan driva själva. Men jag känner igen alldeles för mycket och anser att hela systemet då det gäller socialtjänsten behöver ses över. Allt från utbildning hanteringen, riktlinjer, tolkning och granskning av den.

Jag har engagerat mig politiskt och gjort att jag kan för att förändra situationen främst för utsatta barn men även familjehem som vi själva men även för biologiska föräldrar samt tjänstemännen som arbetar i yrket. Som sagt det som driver mig är behovet av ett bättre barnperspektiv, att inga barn skall behöva slitas ifrån dem de älskar och känner sig trygga med utan väldigt starka väl grundade skäl.


Jag/vi har starta en ny organisation BPIS (barnperspektivet i Sverige) som kommer att jobba för ett tydligare barnperspektiv i Sverige på alla områden som har med barn att göra. www.bpis.nu Vi finns även på facebook. Stödj oss gärna genom att bli medlem. En organisation som har målet att få alla organisationer som arbear för barn att samarbeta för att nå bättre framgång. Vi vill ha ett mycket tydligt barnperspektiv i alla instanser som har med barn att göra, allt från skola, domstolar, andra myndigheter, med personal som är utbildade runt barn och som utgå ifrån barnen och deras bästa. Barnperspektivet måste bli mer än ett fint ord på pappret. Det skall vara något alla jobbar och verkar utifrån.

fredag 5 februari 2016

En framgångssaga

Med alla berättelser om hur det går skit på flyktingboende behöver höra att faktiskt går bra också och det är faktiskt för det allra mest på det viset
http://kvikkjokk.nu/ett-asylboende-i-jokkmokk
Nu har jag jobbat som handledare i över två månader på ett asylboende för ensamkommande flyktingbarn i Jokkmokk, eller HVB-hem: hem för vård eller boende.
Jag är imponerad av det lugn och den styrka ungdomarna har. Men också av deras vänliga sätt, hjälpsamhet, vetgirighet, och mycket annat positivt. Jag har under vår tid tillsammans aldrig märkt någon tillstymmelse till bråk ungdomarna emellan eller att de varit otrevliga mot personalen. 
Igår satt jag på läktaren i sporthallen där de spelade fotboll. Mycket fart, många mål och ett stundtals mycket snyggt spel. Men inget gruff, inga tacklingar, inga adrenalinskrik som man är van att höra på svenska fotbollsplaner, inga svordomar. 
De har alla sina mer eller mindre tunga ryggsäckar av hemska upplevelser, men det märks knappt. Stundtals sorg och viss inbundenhet, men inga utbrott. Ovan upplevelse. Själv kunde jag leva om ganska rejält i tonåren. Och vem gör väl inte det i vår kultur. Spontant låter de sin stämma ljuda i någon vindlande sångstrof. Vissa gör det oftare än andra. Ibland rör de sig i fantastiska danser och tar man fram trumman och pushar på någon sekund, så dansar de för fullt. Det är makalöst. Det som andra behöver berusa sig för att ha mod att göra går här i ett nafs. 
På öppna scenen på Hembygdsgården nu på Jokkmokks marknad ska vi göra ett framträdande. Jag på trumma och en eller några ungdomar med dans. Kanske av battletyp, hoppas i alla fall på det, där en av dem går upp och visar vad han kan och en annan antar utmaningen.
Som sagt. Jag är imponerad. Maken till stabila människor får man leta efter.
Som sagt vi lyckas för det mesta men det lyfts inte så ofta.  Här är ännu en framgångssaga http://www.svt.se/nyheter/regionalt/blekinge/sa-blev-livet-for-mods-janne
Janne Löfgren är ett av modsens barn – porträtterad som liten i Stefan Jarls prisade filmtrilogi om missbrukare i 1970-talets Stockholm. Men han besegrade det sociala arvet och fick som liten en ny chans när han växte upp som fosterbarn i en ny familj i Blekinge, där han fortfarande bor kvar. Nu berättar han för första gången själv om hur han formats av sin bakgrund
I trilogins andra del, ”Ett anständigt liv”, får publiken följa huvudpersonen Gustav ”Stoffe” Svenssons snabba resa mot döden. Janne Löfgren är ”Mods-Stoffes” son och han fick som barn en ofrivillig roll i den filmen.

Samhället grep in

”Stoffe” gick bort 1978 i en överdos, endast 28 år gammal.

När Janne Löfgren var drygt tre år gammal grep samhället in. Efter några månader på barnhem hamnade han hos en fosterfamilj i Blekinge eftersom hans mamma, som fortfarande är i livet, inte ansågs kunna ta hand om pojken.

– Mitt liv blev bra. Jag kom till en kärleksfull familj med fyra bröder och där någonstans påbörjades min egen framgångsresa, säger han.

I dag berättar Janne Löfgren för första gången om hur uppväxten i den hårda missbruksmiljön har format honom som människa.

– Jag var nio-tio år första gången jag såg filmerna. Det var ju många intryck och en mer skrämmande och suggestiv miljö än vad man som barn kan ta in.

Den gemensamma kärleken till musiken är kanske det som tydligast påminner om det biologiska arvet från fadern. ”Stoffe” sjöng och spelade gitarr och i ”Ett anständigt liv” finns sånger dedikerade till sonen Janne

FAKTA MODSTRILOGIN

Stefan Jarls modstrilogi inleddes med den svartvita dokumentärfilmen ”Dom kallar oss mods” (1968) och avslutades 1993 med ”Det sociala arvet”.
I triologins andra del - ”Ett anständigt liv” - har det ansvarslösa och vilda ungdomslivet förvandlats till en miserabel missbruksvardag runt Centralen i Stockholm. Under arbetet med filmen avled flera av karaktärerna i heroinöverdoser, så också huvudpersonen Gustav ”Stoffe” Svensson som tillsammans med vännen Kenneth ”Kenta” Gustafsson tydligast blivit förknippade med filmserien.
Filmernas nakna skildring av missbruk och rännstensliv väckte starka reaktioner, både hos filmpubliken och hos ledande samtidspolitiker som Olof Palme. Trilgin avrundades 2006 med kortfilmen ”Epilog”.
 

Ett lyckat exempel

Musiken har länge haft en viktig plats också i Janne Löfgrens liv. De senaste åren har han skrivit mycket eget material som lanserats via projektet Riksreliket.
En av sångerna – ”Testamente” – är formulerad som ett brev till en pappa som försvann och som aldrig vågade hoppas på att det skulle gå bra för sonen i livet.
– Det hade känts bra att vi tala om det för honom; att mitt liv blev bra. Att jag har en familj och att jag klarade mig. Jag är ett lyckat exempel på när sociala myndigheter gjort rätt. Att jag kom till min nya familj i Holmsjö blev min räddning, säger han.
Tidigare har Janne Löfgren valt att inte offentligt berätta om sin barndom och sin egen mods-historia.
– Men nu kände jag att det var läge för det. Jag står för den jag är och är stolt över mitt ursprung. Genom filmerna har jag i efterhand lärt mig mer om varför det gick som det gick och med pappas egen bakgrund förstår jag att det var tufft.
 
 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar